Allemansrätten

Hur ser en sann konservativ på allemansrätten? Har träffat en och annan synnerligen konservativ godsägare, som varit topp tunnor rasande över att kreti och pleti (inklusive jag själv) samt invandrare ostraffat tillåts ströva i hans skog.
Samtidigt har nämnda sedvanerätt gammal hävd här i Sverige och bör som sådan omhuldas av konservativt sinnade markägare och andra, som motsätter sig förändringar.

Frågan jag har gällande det första är ju om markägaren är ideologiskt konservativ? Jag tycker det snarare låter som att mannen är girig, vilket i sig snarare är ett karaktärsdrag än en ideologi... Det är ju inte heller ovanligt att vissa gärna kallar sig konservativa i vissa frågor, säg HBT eller liknande. Det gör dem inte till konservativa till ideologin utan motståndare till progressiv kultur; det kan man ju vara oavsett om man är ideologiskt konservativ, bokstavstroende [valfri religion], socialist, et cetera, et cetera. Vederbörande kanske tyvärr är van vid dåligt folk, och det får man förstå.

På det senare tycker jag att en en sund ideologisk konservatism bejakar människans relation till naturen och jorden, och allemansrätten är ett utmärkt verktyg för detta. Naturligtvis funkar det inte när så kallade "fattiga bulgarer" (eller vad nu media benämner dem) kommer och söker ekonomisk profit på andras mark, eller gör sina behov på någons gräsmatta med förevändningen allemansrätt. Det säger sig självt. Samma sak gäller lata idioter som skräpar ner. Men det är ett kulturellt problem såväl hos de "fattiga bulgarerna" som den där miljöpartisten från Södermalm som skräpar ner i någons skog...

Jag tycker att allemansrätten är ett uttryck för att det trots allt finns gränser för rätten att äga och kontrollera mark och naturresurser som man inte kan göra anspråk på att ha skapat själv. Ägande av naturtillgångar kan aldrig vara något absolut, utan alla svenskar har rätt till en grundläggande tillgång till Sveriges natur. Marken må förvaltas och förädlas av ägaren, och det kommersiella värdet av marken bör främst tillfalla den som har rätt att bruka den, men marken i sig och dess resurser kan alla göra ett gemensamt anspråk på.

Alternativet att man skulle ha obegränsad tillgång till mark och naturresurser om man äger dem och ha rätten att kategoriskt utesluta andra från dem även om det inte är nödvändigt för att förvalta och förädla resurserna förefaller vara extremt svårt att berättiga moraliskt. Varför skulle man ha en sådan rättighet?

Så vad ger då svenskar "absolut rätt" till svenska marker?

Själv tycker jag att markägande kan differentieras ytterligare, idag är det väldigt "antingen-eller". Antingen privat tomt eller allmän mark. Dessutom är båda dessa underställda staten (projektering etc).

Varför inte fler typer av allmänningar istället?

Allemansrätten är något som är bra, som vi ska vara rädda om i Sverige. Idag när samhället är genomkommersialiserat så kan allemansrätten och strandskyddet risigt till, tyvärr.

Även Allemansrätten som sådan har ju utnyttjats i kommersiella syften, som sagt ovan i tråden...

Visst, om några plockar blåbär och tjänar pengar är det helt ok. Att göra det storskaligt borde dock begränsas. Allemansrätten ska i alla fall se till att alla medborgare har likvärdig tillgång till naturen. Vet i fn hur det är idag men förstått att många kommunpolitiker kröker rygg för kändisar och rikingar.

Det är en ganska basal princip i internationell rätt att stater är de som ytterst förfogar över mark och naturresurser under deras jurisdiktion. Till syvende och sist är det stater som reglerar vem som kan äga vad. Svenskars rätt till svensk mark grundar sig i så fall på den svenska statens suveräna rätt till denna mark, och som svensk medborgare kan man då ställa vissa krav på den svenska staten att inte godtyckligt exkluderas från marken i fråga, särskilt inte om exkluderingen syftar till att gynna andra svenska medborgare som då får exklusiv rätt till den genom privat ägande (uppbackad av staten).

Detta kan låta en smula socialistiskt, men eftersom mark och naturresurser inte skapas av några människors arbete är det minst sagt oklart vad som skulle kunna motivera exklusiv äganderätt till dem.

Det är inte fritt fram att använda annans mark i kommersiella syften, se NJA 1996 s 495.

Ok, jag lade en försåtlig felsyftning. Vad jag menade i klartext var; staten förfogar över svenskt territorium (svensk mark). Staten definierar vem som får bli medborgare. Hur kommer nationsbegreppet in i bilden, och vad lägger du i sådana fall i just begreppet nation och dennes eventuella koppling till jorden? I mina ögon är det just det här som blir problematiskt när ett allt för abstrakt kollektiv blir rättssubjekt.

Som sagt är jag för en differentiering av ägandeformer och exemplet forsränning ovan visar ju på behovet av en sådan. Kommuner, regioner, stat, samfälligheter m.fl. kan/bör köpa loss mark som i sin tur kan nyttjas enligt reglerade ändamål.

Exklusiv ägande rätt skulle t.ex. kunna hävdas vid fem generationers kontinuerliga bruk av marken. Det skulle ge ett tydligare ansvar, en större respekt men även en större överblick över hur mark faktiskt används och nödvändigheten av just privat äganderätt.

Förvisso har ni en god poäng i detta, Gautthiod. Särskilt då staten ser ut och agerar som den gör... Men det politiska etablissemanget hade aldrig accepterat en sådan - förvisso sund - inställning. Tyvärr.

Jag tycker inte alls att det skulle vara särskilt lyckat att begränsa allemansrätten mer än vad som gäller idag, vilket är en ganska bra balans mellan olika intressen som har jämkats samman.

En sund själ i en sund kropp- ut med er och njut av vår fantastiska natur.