Being White in Philly

För några dagar sedan publicerades i DN en artikel om Jonas Hassen Khemiris erfarenheter som "svartskalle" i Sverige. Jonas hade tydligen varit utsatt för systematisk rasism. Mitt i allt detta fanns det en del som frågade sig, när ska vi få se en artikel från en svensk perspektiv?

Denna typ av spänningar mellan olika folkgrupper verkar finnas över stora delar av världen. Och i många fall är berättelsen lika ensidig som i Sverige.

Just nu cirkulerar en kontroversiell artikel i USA om situationen i Philadelphia från de vitas perspektiv. Det kan vara intressant att gå igenom den.

http://www.phillymag.com/articles/white-philly/

Om vi börjar tala öppet skapar det inte en bättre ingång för förståelse och samlevnad? Jag tror det är frågan artikeln ställer sig.


Men de vitas berättelse är sedd som rasistisk. Är det inte likadant i Sverige? Att en svensk kan inte öppna munnen i frågan utan att vara rasistisk. Att i den större berättelsen den ena sidan är förövare och den andra offer. Hur nyanserad och kontemporär är ett sådant synsätt egentligen? Är inte världen en värld i förändring, där förövare och offer ständigt byter plats?

Varför talar vi inte öppet med varandra, varför tystas vissa berättelser?

Jag tror att vi har ett behov av denna typ av berättelser, som kan vidga horisonten, även i etablerad media i Sverige. Om vi kan börja prata med varandra tror jag också att det blir lättare att leva med varandra. Och att leva med varandra är nu något som vi måste lösa, för det mångetniska samhället är numera framtiden för Sverige. Och kan vi inte leva med varandra i det har vi heller ingen framtid.

Jag har aldrig träffat en sk "antirasist" som tar upp rasistiska brott mot vita eller ens som erkänner att det existerar. Det kommer jag förmodligen inte få göra så länge jag lever och gör jag det så kommer fortfarande 99% av de som kallar sig "antirasister" bara prata om vissa berättelser, de med vita som förövare och mörkhyade som offer. Nyanser uteblir.

Detta får en att börja fundera på om det inte stämmer att...

Om man besvärar sig att rota djupare får man alltid bekräftelse på att mångkultur aldrig fungerar och självklart kommer aldrig något meningsfullt samtal om det som är utopiskt.

Din defaitism förstår jag inte heller, varför skulle det mångetniska vara framtiden?
Det är fullkomligt nödvändigt för vår framtida framgång att vi gör Sverige monoetniskt igen och inget verkar bättre som motivation och inspirationskälla än kampen för överlevnad.