Påtvinga tvistemål när egentligen förenklat tvistemål

Är det möjligt att påtvinga en motpart ett vanligt tvistemål, när det rimliga egentligen är att det hela skulle motsvara ett förenklat tvistemål? Varför jag kom på tanken var när jag läste om en diskrimineringstvist nyligen, där det yrkade beloppet var 50 000 kronor för att en person ej fick jobb på grund av påstådd diskriminering.

Är det möjligt att i sådana fall godtyckligt yrka på ett belopp som ligger över ett halv prisbasbelopp, bara för att skrämma sin motpart till att ingå förlikning istället för att gå in i en kostsam process där han tex måste stå för sin motparts rättegångskostnader osv? Eller går det att anse att det yrkade beloppet är absurt och därmed avgöra målet som ett förenklat tvistemål istället?

Vad gäller fallet ovan tycker jag att 50000 kronor är absurt högt, men jag vet inte vad som är praxis vid liknande mål. I fallet i fråga rörde det sig dock om kortare tids timanställning, så även om man räknar snällt så skulle det antagligen ta minst ett år för personen att arbeta ihop en summa på 50 000 kronor vid den arbetsplatsen. Kan skadan personen anses ha erhållit därmed verkligen anses uppstiga i 50 000? Nu ingicks dock en förlikning, men om det hade yrkats på tex 20 000 kronor istället så kanske inte motparten av rädsla för ytterligare kostnader valt förlikning.

Om värdet av det yrkade överstiger ett halvt prisbasbelopp så är helt enkelt inte RB 18:8 tillämpligt på uppdelning av rättegångskostnaderna.

Om det däremot är så att man yrkar på ett alldeles för högt belopp, som kanske bifalls till hälften, så kommer den vinnande parten inte att kunna erhålla ersättning för alla sina kostnader. Detta är i sig ett incitament till att inte slentrianmässigt yrka på för höga belopp.

är det inte så att om man yrkar ett skadestånd på säg 3 miljoner för en tvist men det rimliga är 100.000 enligt rätten då får man väl 100.000 istället

men hade man yrkat på 50.000 i samma tvist så hade man trots att omständigheterna är identiska inte mer än de 50.000 man yrkat på trots att det var lägre än maxbelopp rätten hade gått med på att utdöma?

i övrigt så är det väl som vanligt man får ersättnig för sina kostnader bara det att rätten skrev ner den yrkade summan?

rätta mig om jag har fel

Om käranden yrkar tre miljoner och svaranden medger noll kronor blir det en brytpunkt för vem som vinner eller tappar målet vid en och en halv miljon. När rätten sedan utdömer skäliga hundratusen till käranden kan kostnaderna justeras utifrån detta.

Angående beloppens skälighet skiljer sig diskrimineringsersättning enligt DL åt från vanliga skadestånd genom att de skall vara straffande, och alltså kännas oskäliga.

I ett sådant fall är det troligt att käranden istället får ersätta motpartens kostnader. Har man bara erhållit 100k av yrkade tre miljoner har man i stort sett tappat målet.

Så om jag förstår er rätt avgöres alltså om man skall få betala motpartens rättegångskostnader osv i efterhand, när det är helt säkert huruvida beloppet låg under eller över ett halvt prisbasbelopp? Det låter ju lite dumt faktiskt, för, även om det är en risktagning, så kan man ju då godtycklig yrka över ett halvt prisbasbelopp för att skrämma sin motpart, så att han väljer att förlika istället för att riskera att behöva betala sin motparts rättegångskostnader...

Hur som helst, tack för era svar


Tack, där fick jag en förklaring till varför diskrimineringsersättningar är så (absurt) höga.

Nja, det handlar främst om i vilken utsträckning domstolen bifaller kärandens yrkande.

Om käranden yrkar på 3 miljoner och domstolen bifaller detta har motparten tappat målet och man får ersättning för sina rättegångskostnader, i den mån de är skäliga.

Om käranden yrkar på 3 miljoner och domstolen bifaller 1,5 miljoner kan båda parter anses ha tappat/vunnit och får därför stå för sina egna kostnader.

Om käranden yrkar på 3 miljoner och domstolen bifaller 100k kan man i stort sett anses ha tappat målet och svaranden bör då få ersättning för nästan alla sina kostnader.

Med ovanstående i åtanke finns det starka incitament för att inte på yrka på ett högre belopp än vad domstolen rimligen kommer att bifalla.

Ah, då förstod jag. Så den bästa taktiken är då alltså att yrka ungefär på vad som verkar rimligt att man skall kunna få.

Tack för svar

Det finns dock fortfarande en viss risk för missbruk av systemet i de fall där det faktiska beloppet ligger tillräckligt nära brytpunkten och då en part av taktiska skäl kan välja att lägga sig över(eller under) brytbeloppet.

Just det. Det är "rättvist" eftersom det går åt båda håll. Om någon är skyldig mig rimliga 25000 i skadestånd men jag är osäker på bevisläget kan jag begära 22000 och stämma utan risk för större kostnader.

Med "rättvist" menar jag att skall man ha olika ordningar måste gränsen dras någonstans, och alltid är det någon som gynnas och någon som missgynnas.

Detta är potentiellt en hel vetenskap. En ytterligare viktig aspekt är att rättsskyddsförsäkringen inte gäller i småmål.

Den enklaste metoden att försöka göra T-mål av FT-mål är att lägga in ett fastställelseyrkande utöver fullgörelseyrkandet. Det finns förarbetsuttalanden som säger att mål om fastställelse inte kan handläggas som FT-mål. Här kan du alltså vinna 100 % framgång och ändå få T-mål på under 1/2 pbb.

Sedan kan man ju försöka yrka för mycket men se till att det större beloppet är en ren rättsfråga, så att du vinner hela målet på de "dyra delarna" av handläggningen.
Säg ett skadeståndsyrkande rörande en skadegörelse/sakskada på 11 kkr. Den verkliga tvisten rör alltså om motparten är skadeståndsskyldig i sig, det skadades värde etc. Säg att det är många och svåra bevisfrågor och motparten bestrider samtliga sakomständigheter. Lägger du då in ett tramsyrkande om kränkningsersättning p.g.a. brott (skadegörelse) på 12 kkr så når du över T-målsgränsen.

Därefter ska domstolen (vilket tyvärr långt ifrån alla gör ordentligt) i fördelningen av rättegångskostnaderna se var tyngdpunkten av processen legat och vem som vunnit respektive tappat de olika delarna. Har allt egentligen handlat om sakomständigheterna kring den påstådda skadegörelsen och bevisningen av detta och du har vunnit framgång i detta har du vunnit framgång i den absoluta merparten av målets tyngdpunkt. Då ska motparten i princip betala nästan samtliga dina rättegångskostnader. Du ska enligt min mening bara stå för de kostnader du hade haft om motparten medgivit yrkandet på 12 kkr och samtliga sakomständigheter men bestridit kräkningsersättningen (i vilket fall målet i princip hade kunnat avgöras på handlingarna) .

Så länge du kan uppnå viss övervältring av dina kostnader på motparten är det dock intressant att försöka göra T-mål av det, då du sätter ett betydligt mycket högre kostnadstryck på motparten att inte göra tramsinvändningar. Om motparten av någon anledning inte har rättsskydd som gäller för tvisten, medan du har rättsskyddsförsäkring, ser jag få anledningar att inte försöka få till ett T-mål (dock på ett sätt som inte gör F-givaren grinig).

Är det inte risk att en domare som genomskådar den taktiken ändå låter den sluge få en lite högre del av kostnaderna?