Är vi bättre eller sämre på att tala fler språk idag än förr?

Man kanske bör precisera vad man menar med ”bättre”. Jag tror vi fokuserar mer på uttal i dag.

För 200 år sedan så talade alla som hade en examen från ett universitet flytande latin. De som hade en utpräglat humanistisk utbildning talade också forngrekiska och därtill minst 3-4 andra språk. De som var utbildade humanister förr talade alltså fler språk. Å andra sidan utgjorde de ju bara någon promille eller så av befolkningen.

Gäller det även latin? På någon tråd har diskuterats att Carl von Linné och en nutida katolsk präst i USA skulle låta väldigt olika på latin. Även om de skulle kunna läsa varandras brev.

Förr, alltså i läroverken (och förmodligen i ”lärda” kretsar i allmänhet), hade man ett kraftigt försvenskat latinskt uttal. Man använder t.ex. ett svenskt u-ljud och grav accent. Så det stämmer säkert att olika länder hade rätt olika uttal på latin. Jag vet dock inte om man kan säga att situationen ser så speciellt annorlunda ut i dag egentligen; det är ju inte så vanligt att studera latin längre.

Frågeställningen är ganska vag, då "förr" inte riktigt definieras. Menas det med en generation tillbaka eller 5 generationer tillbaka? Dessutom bör man fråga sig om du med "språk" avser de klassiska språken (tyska, franska, latin, gammalgrekiska, hebreiska osv) eller om det också avser nya (för sverige) språkområden (slaviska språk, arabiska, persiska, afrikanska, indiska och andra asiatiska språk). Att avgöra distinktionen mellan de olika språken är kanske en petitess i allmänhet, men knappast på flashback. Svenska medborgare har troligtvis en större språkbegåvning än någonsin. Fast många ser det knappast som språkbegåvning att prata serbokratiska/arabiska/persiska osv flytande. Men ska man se till verkligheten är många av invandrarna trilinguära. Dessutom är en absolut majoritet av svenska befolkningen åtminstånde tvåspråkiga, modersmålet svenska och engelska som andraspråk.

Att de äldre generationerna skulle vara mer språkbegåvade är knappast en sanning. De äldre generationerna som är nu levande kan (med få undantag) knappast prata mer än svenska. De flesta 60+ levde (ie när de blev skolade) i en era när engelskan ersatte tyskan (många fick parallell utbildning i både engelska och tyska) och mitt intryck är att de flesta inte kan något av språken mer än glosor. Om man tittar tillbaka ännu längre är det nog ännu värre med språkunnskaperna. Svenskar i allmänhet mellan 1500-1800 levde väldigt isolerat och då fanns det inte incitament att lära sig andra språk. Tyska var härskande enbart bland köpmannaklassen och franska var härskande enbart bland den översta adeln. Under stormaktstiden var svenska enbart det största minoritetsspråket, men majoriteten pratade ett annat språk; finska, danska, estniska, norska, ryska, tyska, lettiska och en mängd andra språk. Pga ingen skolning för allmogen pratades det sällan andra språk än sitt egna, även om den översta adeln pratade flera språk (pga jobb). Till och med adeln på denna tid bestod mest av lågadel, och lågadelsmännen fick vara lyckliga om de fick gå utbildning och lära sig andra språk (en genväg till ett högre ämbete). Den enda gruppen som garanterat kunde fler än ett språk var prästerna.

Dagens unga generationer (20-40 år) är troligtvis de enda generationerna i Sveriges historia som garanterat kan ett andra språk. Visst, det är i de flesta fall "bara" engelska, men det är bätte än bara ett. Jag tycker att man ändå ska ha hopp om framtiden (till skillnad från J. Björklund). Tredjespråk på universiteten är på uppåtgående. Klassiska språk som franska och tyska är tyvärr nedåt på spiralen, men kurserna som handlar om ryska, kinesiska, hindi, spanska, persiska, arabiska osv är på uppåtsidan. Trots att dessa ämnen får mindre och mindre betydelse/resurser för den nuvarande regeringen. Själv tycker jag det är en positiv utveckling, att lära sig ett språk utanför sin egna språkgrupp är väldigt intellektuellt stimulerande.

Centraleuropa är ett helt annat kapitel lingvistiskt. Centraleuropéer har en så otroligt komplicerad historia med många olika härskare och olika språkområden har haft stor inverkan i olika delar av historien. Se bara på Schweiz, Belgien eller Tysklands gränsområden idag. Centraleuropa är det mest krigsdrabbade området i världshistorien och det har ju naturligtvis satt sina avtryck i hur folkets språkkunskaper utvecklats. Nödvändigheten har tvingat folket att bli flerspråkiga. Nationalstaten Sverige efter 1800 var ju en ganska enkel konstruktion, medan det är betydligt svårare i områden som Belgien, Italien, Tyskland, Spanien, osv. Alla svenskar pratar samma språk i en isolerad del av Europa, visserligen olika dialekter, men ändå samma språk. Det har gjort att tanken om nationalstaten enkelt genomfördes. De enda övergreppen efter 1800 är möjligt tårneådalingarna. Men det är promille av befolkningen, så problemen var minimala. Men det har varit betydligt svårare i Europa med regioner av betydelse som avviker från statens önskan. Se bara på dagens Spanien. Jag är ganska säker på att Iberiska halvön, som idag är 2 nationer, om 10 år kommer vara minst 5 olika länder.

Ja vet att detta inlägg är ganska långt ifrån frågeställningen, men i grund och botten är att politik och lingvistik också hör ihop. Folket tvingas bli flerspråkiga pga politik. Folk i gemen pratar oftast inte fler språk än nödvändigt.

Jag läser latin nu på egen hand. Det verkar som att det kyrkolatinska uttalet, alltså ganska likt italienskan, dominerar, särskilt i katolska länder. Dock är det klassiska uttalet på väg tillbaka.