Bor i träningslägenhet - förföljelsemani och ångest

Hej, jag har sedan ett år tillbaka bott i en träningslägenhet vilket jag givetvis är väldigt glad över att jag fått chansen att få.

Jag ska träffa 2 kontaktpersoner 8 ggr per månad. Har aldrig gillat att känna mig tvungen att gå upp en viss tid för att träffa dom. Men gjort det ändå, avbokat några ggr dock pga att jag känt mig nere ( blev våldtagen förra året, plus skilsmässa mellan mina föräldrar och massa skit som fått mig att må dåligt ) Mina kontaktpersoner vet om detta, avbokade idag mötet med dom för jag mådde psykiskt dåligt och hittade på att jag skulle åka iväg och hjälpa min pojkvän med en sak.

Ringde sedan upp en och frågade om jag skulle kunna komma förbi och hämta upp ett försörjningsstödpapper så jag hinner få pengar den 25de. Då han irriterat säger åt mig att jag inte kan avboka hur jag vill och grejer, och säger om du ska komma och fylla i pappret vad ska vi då göra nästa gång vi ses??

Varav jag svarar att det inte spelar någon roll då dom vet att jag kan fylla i pappret själv.
Förstår inte varför jag ska behöva träffa dom 2 ggr i veckan när jag bott här ett år, och mår psykiskt dåligt av det.

Jag har alltid varit paranoid men efter allt som hänt mig + att ha två personer som kommer exakt samma tid hem till mig två gånger i veckan får mig att må psykiskt jävla dåligt.

Varje gång jag hör knackningar (behöver inte ens vara i min lägenhet så får jag direkt ångest)

Får gå på iktorivil pga min grova jävla ångest, mestadels pga att jag måste träffa dom.

Går alltid upp 3 timmar innan dom kommer för att förbereda mig på att kallprata med dom i ca 15 min.
Vet att dom inte vill mig något illa. Men det är så psykiskt påfrestande för mig.

Har börjat få förföljelsemani pga detta och går hos psykolog .

Ringde idag chefen och sa att jag mår dåligt av detta då hon svarar att jag måste sluta avboka så mycket, vilket jag ENDAST gjort två ggr denna månad , vilket jag säger till henne.

Hon verkar inte ha koll och svarar "jaha okej, trodde det var mera än två ggr men dåså då."

Proffsigt. Nej.

Högsta chefen kunde inte hjälpa mig med något så ska på möte onsdag för att träffa han som sitter under. Och han har jag inte bra kontakt med alls, han verkar inte gilla mig på något sätt.

Vet inte vad jag ska göra. Finns ingen annanstans som jag kan ta vägen, men känns som jag håller på att gå under helt.


Hinner inte läsa igenom texten. Hoppas ni förstår vad jag skrivit.

Vad vill du diskutera?

Vad jag vill diskutera är vad jag kan göra åt min situation. Jag ber om ursäkt om jag inte förtydligade det i mitt första inlägg. Jag var en aning stressad och upprörd. Jag mår bara så jävla dåligt av att känna mig övervakad hela tiden av två personer som knackar på min dörr två gånger i veckan.

Ingenting kan jag göra åt saken heller. Tar jag ett vanligt arbete som jag vill ha så får jag inte någon hjälp av socialen och då hamnar jag på gatan och då är jag mer eller mindre tvungen att bo här och leva efter deras störda regler. Jag vill bara ha hjälp med att komma härifrån.

Har du ingen som kan vara med dig när de kommer över då?

Jag får inte ha folk som sover över hos mig om jag inte säger till dom, o ingen får vara i min lägenhet när dom kommer hem till mig.. Får inte ha djur heller (vilket skulle göra allt tryggare).

men en del av din problembild är väl just att du mår dåligt av att träffa folk och är paranoid?
då kan väl inte lösningen vara att få en träningslägenhet och sen sluta träffa folk eftersom du blir paranoid?
jag vet inte hur man går till väga med träningen/träningslägenheten men poängen måste väl vara att träna på sina problem? inte att undvika dem.

Nej inte träffa folk, träffa mina kontaktpersoner som 2 dagar i veckan,exakt samma tid. Som knackar på dörren o ringer mig. Kommer in i min lägenhet frågar 4 ggr om hur jag mår och dom får alltid samma svar "Bra" pratar om nån mobil som kommit eller dylikt, sedan drar dom.

Jag tycker det är jobbigt. Och träningslägenhet ska hjälpa en bli självständig ( har adhd , dom flesta träningslägenheter är för folk med funktionsnedsättning) mitt mål är att börja studera upp mina betyg, och volontära.

Men om du tar ett vanligt arbete så får du ingen hjälp av socialen?
Och ADHD är detsamma som att vara hjälplös/ efterbliven på något vis?
Och träningslägenhet brukar bara den med drogproblem få?

Du har tydligen tagit hjälp utav samhället och när samhället vill ha en uppföljning och fortsätta hjälpa dig så passar detta tydligen inte dig längre?
Du framstår ganska så tydlig i dina inlägg och dessutom också ganska självständig? Eller hur kom du annars över denna din lägenhet som?

Saken är den att jag vill ha en vanligt jobb, jag vill tjäna mina egna pengar. Men jag ser ingen anledning till att söka jobb eftersom socialen ändå i slutändan kommer att ta min lön för den kommer naturligtvis överstiga den riksnorm som jag får. Och för att få en riktig lägenhet så måste jag ha ett jobb. Jag känner mig liksom fast i hela den är kvadraten av:

1. Boendeenhetsförmedlaren.
2. Mina kontaktpersoner.
3. Mina restriktioner.
4. Det här jävla området som jag tvingas vistas i.

Att jag har en träningslägenhet är för att jag inte klarade av att bo hemma med mina föräldrar och syskon pga diverse familjära problem. Det har ingenting med droger att göra. Jag var bara för ung för att få hjälp med en riktig lägenhet. Jag har ett jobb vid sidan av där jag jobbar med förståndshandikappade en gång i veckan. Men mer än så kan det inte bli i nuläget. Min träningslägenhet kostar 7,200:-/månad och det skulle jag inte ha råd med i nuläget.