2013-03-11, 14:24
#1
Ålder:22
Kön: Man
Vikt: 60kg
Längd: 179
Tidigare erfarenheter: Cannabis, Ecstasy, MDMA, Tjack, mm.
Dos: 2g + 1g "påfyllning"
Vill bara börja med att säga att det här är den första texten jag skrivit på typ över 2 år. Därför får man ha överseende med stavfel, kommatecken osv.
Uppgången
Den första ”onormala” känslan som infann mig efter intag var Sjösjuka. Allt runtomkring mig snurrade, rummet vred sig och mina ben vek sig. Illamåendet fanns där och ett obehag kom sakta smygandes upp i form av en rap. Jag kommer ihåg att jag gick ut ur ”tripprummet” för att samla mig själv. Jag ställde mig i dörrhålet till köket och stirrade bort mot fönstret, fokuserade i kanske 10 sekunder innan hela fönstret, samt även rummet vred sig. Det liksom snurrade som i en halvcirkel. ”Jävlar tänkte jag, nu drar det igång”. När jag gick tillbaka till rummet kändes det som jag var på en båt, i ett stormande hav. Man fick liksom ”hålla i sig själv” samtidigt som man försökte gå.
Väl tillbaka slog jag mig ned på golvet, och en tung känsla slog mig som en sten i huvudet. Kroppen sjönk sakta ihop mer och mer för varje sekund. De andra låg och garvade högt för sig själva och jag förstod liksom inte vad alla skrattade åt. ”vad är det som är så jävla kul”,kommer jag ihåg att jag tänkte. Det kändes som att de andra redan var på en helt annan nivå än mig själv. Konversationen som fördes mellan dem kändes väldigt ”skum” men samtidigt ”självklar”. Jag tänkte ”Hur kunde han inte förstå det” eller ”Varför gör han så”. Jag blev nästan lite irriterade för att konversationen och frågeställningarna som fördes kändes så självklar. De kändes verkligen efterblivna. Hur kunde de inte förstå en sådan självklar grej?
Det dröjde dock inte länge förrän jag själv var på samma nivå...
Mongolidstadiet – gröten, rinnandet och tungheten
Nu hade det dragit igång. Ordentligt. X ligger på golvet och ritar och försöker fånga min uppmärksamhet. Han är väldigt mån om att jag också ska prova lägga mig på golvet och rita. Jag försöker fråga mig själv, vill jag rita? Nja egentligen inte, men jag ger det ett försök. Greppar en kudde och läggar mig ned på golvet framför högtalarna. Nu är allting väldigt, väldigt konstigt. När jag drar pennan över pappret ser jag liksom inte udden på pennan utan det känns som att udden försvinner igenom pappret. Det går helt enkelt inte att se vad man gör. Gör mig ett försök och ritar en smiley, men färgerna bara flyter samman och det är omöjligt att urskilja vad som är vad på pappret.
Här någonstans tappar jag greppet totalt. Det känns som att hela kroppen gör uppror. Allt bara börjar ”rinna”. Svetten rinner, ögonen rinner, och det jobbigaste av allt, det känns som att jag har 10 liter snor i näsan som bara forsar ut. Nu var det säkerligen inte så farligt, men det här med rinnandet i näsan var verkligen ett störmoment. Trots att jag snyter mig flera gånger händer ingenting, det hjälper inte. Försöker att inte bry mig om det, ”det kanske är meningen”.
Just vid det här stadiet är det väldigt suddigt. Allt känns bara som en stor gröt. En stor jävla smet bestående av intryck. Färger, ljud, och alla slags intryck jag kan tänka mig flyter ihop till ett. Det är svårt att urskilja något från det andra. Jag sitter på golvet och försöker tillföra något till konversationen, men det var så svårt att formulera en mening. Man har så mycket att säga så man vet inte vad man ska säga. Till slut häver jag ur mig ”Fan vad allt är skevt, det går inte att greppa någonting!” - ”Jo”, svarar Y, ”greppa bananen!”. Det låg tydligen en banan på golvet som T satt och höll i. ”Det har han rätt i”, tänkte jag. Det låter kanske väldigt konstigt, men just då kändes det självklart. Även om allt runtomkring en bara var en stor röra kändes det helt rätt att greppa bananen. Bananen var någon slags bevis på att verkligheten fortfarande fanns där. Det kändes skönt att veta att man i alla fall kunde greppa verkligheten i form av bananen. Man flöt liksom inte iväg om man höll i den.
Utplaning
Jag börjar få tillbaka lite utav min motorik. Det känns skönt att kunna gå ordentligt. Vi sätter oss allihopa i soffan och sätter på ”Jefferson airplane – White rabbit”. Samtidigt som vi lyssnar kan jag inte fokusera mig på musiken, min kropp känns som att den är i vägen. Den är i vägen för allting. Flyttar runt mig några gånger i soffan, sätter mig på ett annat sätt, lägger upp benen på en stol. Inget känns rätt. Fan tänkte jag, vad skönt om man slapp släpa på sin kropp. Någonstans accepterade jag dock att min kropp är min kropp och vad jag än tycker behöver jag den för att röra mig.
Vet inte hur länge vi satt i soffan, men det var i alla fall en stund under peaken.Vi Lyssnade på musik, snackade och analyserad allt man såg och hörde in i minsta detalj. Sinnena kändes typ som ett. Det var svårt att urskilja om man hörde eller om man såg det man upplevde. Samma sak när man tänkte och pratade. Jag hade hela tiden känslan, ”tänkte jag det där, eller sa jag det?”. Det blev tyst en stund, och alla satt och lyssnade på musiken. Jag provade blunda för att sedan öppna ögonen igen. Vet inte hur många gånger jag gjorde så men helt plötsligt såg jag något helt annorlunda, och jag vet egentligen inte vad det var jag såg. Men det som var skumt var att jag visste inte om jag blundande eller inte. Jag var oförmögen att avgöra om jag blundade eller om jag hade ögonen öppna. Till slut frågar jag min kompis som sitter bredvid mig om jag blundar och får till svar att jag vid det tillfället har ögonen öppna. Jag tror att det är vid det här tillfället som ifrågasättandet börjar..
Ifrågasättandet –det eviga väntandet
Nu började man ifrågasätta allting. Det stora eviga, varför? Allt från de mest banala sakerna till grunden av sin egen existens. Jag kommer tex ihåg att någon ifrågasatte den andre om varför h*n skulle gå på toa, och just där och då kändes det inte konstigt att ställa en sån fråga.
Något annat som jag tyckte följde efter mig/oss under trippen var det eviga väntandet. Det kändes som att man hela tiden gick och väntade på att något skulle hända. Det var hela tiden något som fattades, men man hade ingen koll på vad det egentligen var. Det var även omöjligt att avgöra om tiden gick fort eller om den gick långsamt. Tid var något som var oerhört svårt att greppa. Vad är tid? Hur snabbt går tiden egentligen? Man hade verkligen noll kontroll på vad tid var för något. I nykterkt tillstånd har man ändå någon slags ”koll” och kan avgöra hur lång tid vissa saker tar osv. Tex, jag vet att det tar ungefär si och så lång tid att gå 1km, åka 4 mil med bil osv. Där och då var det helt omöjligt, i alla fall för mig, att svara på tex hur lång tid man var inne på toan. Även fast du vet att du med största sannolikhet inte var inne på toan mer än 5 minuter kunde det lika gärna ha varit 30 minuter.
Landar
Fan va skönt det var när man började känna sig ”normal” igen. Egentligen hade trippen i sig inte varit jobbig eller innefattat några dåliga upplevelser, utan det var bara så jävla skönt att landa. Man var sig själv igen. Man kände igen sig. Lugnet som omslöt mig var ett lugn som jag aldrig känt tidigare. Jag kände mig hel på ett sätt som jag aldrig gjort förut.
Nu så här när man tänker tillbaks på det skulle jag kunna jämföra mig själv med ett komplett pussel. Vid intaget av svampen splittrades man själv som person och allt blev väldigt rörigt. Successivt satte man ihop sig själv igen, bit för bit, för att till sist vara komplett. Allt kändes för en gångs skull perfekt. Allt var i balans. Dumt nog beslutade jag mig för att röka litegrann under det här stadiet. Det skulle jag inte ha gjort. Helt plötsligt efter bonghiten var det som att någon slog ett hårt slag med näven i bordet, och det här pusslet som jag så fint pusslat ihop under kvällen var som bortblåst. Jag var tillbaka på ruta ett, helvete. Jag kände verkligen hur allting började komma tillbaka, och den här sköna tillfredsställda känslan jag hade i kroppen pyste sakta ur mig. Kände att det började bli för mycket, men ändå inte jobbigt i den bemärkelsen att jag mådde sämre utav det. Kändes som ett bra tillfälle att avsluta det hela, och sagt och gjort, packade jag ihop mina saker och begav mig hemåt.
Väl hemma liggandes i sängen låg jag och tänkte och försökte reflektera över vad man upplevt under kvällen. Det var väldigt svårt att ”förstå” det man upplevt. Det fanns liksom ingen helhet i det. Låg och funderade under en lång stund om allt vad livet innebär. Somnade dock efter ett tag då jag intalat mig själv att jag troligtvis skulle behöva lite tid för att bearbeta kvällen.
Sammanfattning
2 månader senare har jag fortfarande svårt att uppfatta det som jag upplevde under svamptrippen. Jag vet inte om det jag upplevde var ”bra” eller ”dåligt”. Upplevelsen i sig var så totalt olik mot vad jag föreställde mig och allt kändes väldigt ”äkta” jämfört med andra droger. Uppskattar verkligen att vara nykter igen, och det kommer nog ta ett tag innan (om jag någonsin) testar svamp igen. Tiden får avgöra.
- Mellberget
Kön: Man
Vikt: 60kg
Längd: 179
Tidigare erfarenheter: Cannabis, Ecstasy, MDMA, Tjack, mm.
Dos: 2g + 1g "påfyllning"
Vill bara börja med att säga att det här är den första texten jag skrivit på typ över 2 år. Därför får man ha överseende med stavfel, kommatecken osv.
Uppgången
Den första ”onormala” känslan som infann mig efter intag var Sjösjuka. Allt runtomkring mig snurrade, rummet vred sig och mina ben vek sig. Illamåendet fanns där och ett obehag kom sakta smygandes upp i form av en rap. Jag kommer ihåg att jag gick ut ur ”tripprummet” för att samla mig själv. Jag ställde mig i dörrhålet till köket och stirrade bort mot fönstret, fokuserade i kanske 10 sekunder innan hela fönstret, samt även rummet vred sig. Det liksom snurrade som i en halvcirkel. ”Jävlar tänkte jag, nu drar det igång”. När jag gick tillbaka till rummet kändes det som jag var på en båt, i ett stormande hav. Man fick liksom ”hålla i sig själv” samtidigt som man försökte gå.
Väl tillbaka slog jag mig ned på golvet, och en tung känsla slog mig som en sten i huvudet. Kroppen sjönk sakta ihop mer och mer för varje sekund. De andra låg och garvade högt för sig själva och jag förstod liksom inte vad alla skrattade åt. ”vad är det som är så jävla kul”,kommer jag ihåg att jag tänkte. Det kändes som att de andra redan var på en helt annan nivå än mig själv. Konversationen som fördes mellan dem kändes väldigt ”skum” men samtidigt ”självklar”. Jag tänkte ”Hur kunde han inte förstå det” eller ”Varför gör han så”. Jag blev nästan lite irriterade för att konversationen och frågeställningarna som fördes kändes så självklar. De kändes verkligen efterblivna. Hur kunde de inte förstå en sådan självklar grej?
Det dröjde dock inte länge förrän jag själv var på samma nivå...
Mongolidstadiet – gröten, rinnandet och tungheten
Nu hade det dragit igång. Ordentligt. X ligger på golvet och ritar och försöker fånga min uppmärksamhet. Han är väldigt mån om att jag också ska prova lägga mig på golvet och rita. Jag försöker fråga mig själv, vill jag rita? Nja egentligen inte, men jag ger det ett försök. Greppar en kudde och läggar mig ned på golvet framför högtalarna. Nu är allting väldigt, väldigt konstigt. När jag drar pennan över pappret ser jag liksom inte udden på pennan utan det känns som att udden försvinner igenom pappret. Det går helt enkelt inte att se vad man gör. Gör mig ett försök och ritar en smiley, men färgerna bara flyter samman och det är omöjligt att urskilja vad som är vad på pappret.
Här någonstans tappar jag greppet totalt. Det känns som att hela kroppen gör uppror. Allt bara börjar ”rinna”. Svetten rinner, ögonen rinner, och det jobbigaste av allt, det känns som att jag har 10 liter snor i näsan som bara forsar ut. Nu var det säkerligen inte så farligt, men det här med rinnandet i näsan var verkligen ett störmoment. Trots att jag snyter mig flera gånger händer ingenting, det hjälper inte. Försöker att inte bry mig om det, ”det kanske är meningen”.
Just vid det här stadiet är det väldigt suddigt. Allt känns bara som en stor gröt. En stor jävla smet bestående av intryck. Färger, ljud, och alla slags intryck jag kan tänka mig flyter ihop till ett. Det är svårt att urskilja något från det andra. Jag sitter på golvet och försöker tillföra något till konversationen, men det var så svårt att formulera en mening. Man har så mycket att säga så man vet inte vad man ska säga. Till slut häver jag ur mig ”Fan vad allt är skevt, det går inte att greppa någonting!” - ”Jo”, svarar Y, ”greppa bananen!”. Det låg tydligen en banan på golvet som T satt och höll i. ”Det har han rätt i”, tänkte jag. Det låter kanske väldigt konstigt, men just då kändes det självklart. Även om allt runtomkring en bara var en stor röra kändes det helt rätt att greppa bananen. Bananen var någon slags bevis på att verkligheten fortfarande fanns där. Det kändes skönt att veta att man i alla fall kunde greppa verkligheten i form av bananen. Man flöt liksom inte iväg om man höll i den.
Utplaning
Jag börjar få tillbaka lite utav min motorik. Det känns skönt att kunna gå ordentligt. Vi sätter oss allihopa i soffan och sätter på ”Jefferson airplane – White rabbit”. Samtidigt som vi lyssnar kan jag inte fokusera mig på musiken, min kropp känns som att den är i vägen. Den är i vägen för allting. Flyttar runt mig några gånger i soffan, sätter mig på ett annat sätt, lägger upp benen på en stol. Inget känns rätt. Fan tänkte jag, vad skönt om man slapp släpa på sin kropp. Någonstans accepterade jag dock att min kropp är min kropp och vad jag än tycker behöver jag den för att röra mig.
Vet inte hur länge vi satt i soffan, men det var i alla fall en stund under peaken.Vi Lyssnade på musik, snackade och analyserad allt man såg och hörde in i minsta detalj. Sinnena kändes typ som ett. Det var svårt att urskilja om man hörde eller om man såg det man upplevde. Samma sak när man tänkte och pratade. Jag hade hela tiden känslan, ”tänkte jag det där, eller sa jag det?”. Det blev tyst en stund, och alla satt och lyssnade på musiken. Jag provade blunda för att sedan öppna ögonen igen. Vet inte hur många gånger jag gjorde så men helt plötsligt såg jag något helt annorlunda, och jag vet egentligen inte vad det var jag såg. Men det som var skumt var att jag visste inte om jag blundande eller inte. Jag var oförmögen att avgöra om jag blundade eller om jag hade ögonen öppna. Till slut frågar jag min kompis som sitter bredvid mig om jag blundar och får till svar att jag vid det tillfället har ögonen öppna. Jag tror att det är vid det här tillfället som ifrågasättandet börjar..
Ifrågasättandet –det eviga väntandet
Nu började man ifrågasätta allting. Det stora eviga, varför? Allt från de mest banala sakerna till grunden av sin egen existens. Jag kommer tex ihåg att någon ifrågasatte den andre om varför h*n skulle gå på toa, och just där och då kändes det inte konstigt att ställa en sån fråga.
Något annat som jag tyckte följde efter mig/oss under trippen var det eviga väntandet. Det kändes som att man hela tiden gick och väntade på att något skulle hända. Det var hela tiden något som fattades, men man hade ingen koll på vad det egentligen var. Det var även omöjligt att avgöra om tiden gick fort eller om den gick långsamt. Tid var något som var oerhört svårt att greppa. Vad är tid? Hur snabbt går tiden egentligen? Man hade verkligen noll kontroll på vad tid var för något. I nykterkt tillstånd har man ändå någon slags ”koll” och kan avgöra hur lång tid vissa saker tar osv. Tex, jag vet att det tar ungefär si och så lång tid att gå 1km, åka 4 mil med bil osv. Där och då var det helt omöjligt, i alla fall för mig, att svara på tex hur lång tid man var inne på toan. Även fast du vet att du med största sannolikhet inte var inne på toan mer än 5 minuter kunde det lika gärna ha varit 30 minuter.
Landar
Fan va skönt det var när man började känna sig ”normal” igen. Egentligen hade trippen i sig inte varit jobbig eller innefattat några dåliga upplevelser, utan det var bara så jävla skönt att landa. Man var sig själv igen. Man kände igen sig. Lugnet som omslöt mig var ett lugn som jag aldrig känt tidigare. Jag kände mig hel på ett sätt som jag aldrig gjort förut.
Nu så här när man tänker tillbaks på det skulle jag kunna jämföra mig själv med ett komplett pussel. Vid intaget av svampen splittrades man själv som person och allt blev väldigt rörigt. Successivt satte man ihop sig själv igen, bit för bit, för att till sist vara komplett. Allt kändes för en gångs skull perfekt. Allt var i balans. Dumt nog beslutade jag mig för att röka litegrann under det här stadiet. Det skulle jag inte ha gjort. Helt plötsligt efter bonghiten var det som att någon slog ett hårt slag med näven i bordet, och det här pusslet som jag så fint pusslat ihop under kvällen var som bortblåst. Jag var tillbaka på ruta ett, helvete. Jag kände verkligen hur allting började komma tillbaka, och den här sköna tillfredsställda känslan jag hade i kroppen pyste sakta ur mig. Kände att det började bli för mycket, men ändå inte jobbigt i den bemärkelsen att jag mådde sämre utav det. Kändes som ett bra tillfälle att avsluta det hela, och sagt och gjort, packade jag ihop mina saker och begav mig hemåt.
Väl hemma liggandes i sängen låg jag och tänkte och försökte reflektera över vad man upplevt under kvällen. Det var väldigt svårt att ”förstå” det man upplevt. Det fanns liksom ingen helhet i det. Låg och funderade under en lång stund om allt vad livet innebär. Somnade dock efter ett tag då jag intalat mig själv att jag troligtvis skulle behöva lite tid för att bearbeta kvällen.
Sammanfattning
2 månader senare har jag fortfarande svårt att uppfatta det som jag upplevde under svamptrippen. Jag vet inte om det jag upplevde var ”bra” eller ”dåligt”. Upplevelsen i sig var så totalt olik mot vad jag föreställde mig och allt kändes väldigt ”äkta” jämfört med andra droger. Uppskattar verkligen att vara nykter igen, och det kommer nog ta ett tag innan (om jag någonsin) testar svamp igen. Tiden får avgöra.
- Mellberget
__________________
Senast redigerad av Mellberget 2013-03-11 kl. 14:26.
Senast redigerad av Mellberget 2013-03-11 kl. 14:26.
