2013-03-09, 23:21
#1
Jag är uppväxt i en svensk genomsnitts"familj", dvs där mamma och pappa bråkade mycket vilket senare ledde till separation. Det är en lång historia som skulle ta 10 A4 att skriva, men ni har hört det förr så ni förstår i stora drag vad jag menar, en klassisk, modern svensk "familj" helt enkelt.
Efter separationen blev jag använd som slagträ av morsan mot farsan, dvs iom att mamman får i princip all makt över barnen när det är dags för föräldrarna att separera så fick hon, med socialtjänstens hjälp stor makt över farsan iom att de hade mig "ihop", hon kunde trycka ner honom mycket iom att hon hotade med att förstöra hans relation till mig om han inte teg och tog emot. Hon förnedrade även mig mycket under min uppväxt då hon verkade se farsan i mig.
Över hälften av alla par som får barn ihop i Sverige separerar innan barnen är vuxna, är det inte ett fantastiskt, modernt och jämställt land vi lever i så säg..?
Med mina egna erfarenheter i bagaget samt vetskapen om textstycket här ovanför, så har jag alltid känt, och känner än, att jag kommer aldrig våga skaffa barn med en kvinna.
Sviterna av uppväxtens plågor har förstört mitt liv, jag har lidit av ångest och depression hela livet, har genomgått år av terapi utan större resultat, idag är jag 30 år gammal och jag försöker varje dag göra det bästa möjliga av mitt liv vilket blir lite lättare med åren, återställd kommer jag aldrig att bli, men det är möjligt att leva ändå.
Skaffa barn kommer jag dock aldrig att våga, känns det som, jag står dock inte ut med att leva ensam år efter år men vågar samtidigt inte lita till 100% på att tjejen tar sina P-piller som hon säger, vilket gjort att jag funderat starkt på att sterilisera mig nu i flera år.
Det är dock (ofta) ett oåterkalleligt beslut, vilket är anledningen till att jag ännu inte gjort det. Nu börjar jag dock känna att det är hög tid att göra det, innan det sker en "miss" och historien riskerar att återupprepa sig. Jag menar, farsan tyckte att morsan var världens goaste innan de fick mig..
Tankar, råd och synpunkter på detta välkomnas varmt.
Efter separationen blev jag använd som slagträ av morsan mot farsan, dvs iom att mamman får i princip all makt över barnen när det är dags för föräldrarna att separera så fick hon, med socialtjänstens hjälp stor makt över farsan iom att de hade mig "ihop", hon kunde trycka ner honom mycket iom att hon hotade med att förstöra hans relation till mig om han inte teg och tog emot. Hon förnedrade även mig mycket under min uppväxt då hon verkade se farsan i mig.
Över hälften av alla par som får barn ihop i Sverige separerar innan barnen är vuxna, är det inte ett fantastiskt, modernt och jämställt land vi lever i så säg..?
Med mina egna erfarenheter i bagaget samt vetskapen om textstycket här ovanför, så har jag alltid känt, och känner än, att jag kommer aldrig våga skaffa barn med en kvinna.
Sviterna av uppväxtens plågor har förstört mitt liv, jag har lidit av ångest och depression hela livet, har genomgått år av terapi utan större resultat, idag är jag 30 år gammal och jag försöker varje dag göra det bästa möjliga av mitt liv vilket blir lite lättare med åren, återställd kommer jag aldrig att bli, men det är möjligt att leva ändå.
Skaffa barn kommer jag dock aldrig att våga, känns det som, jag står dock inte ut med att leva ensam år efter år men vågar samtidigt inte lita till 100% på att tjejen tar sina P-piller som hon säger, vilket gjort att jag funderat starkt på att sterilisera mig nu i flera år.
Det är dock (ofta) ett oåterkalleligt beslut, vilket är anledningen till att jag ännu inte gjort det. Nu börjar jag dock känna att det är hög tid att göra det, innan det sker en "miss" och historien riskerar att återupprepa sig. Jag menar, farsan tyckte att morsan var världens goaste innan de fick mig..
Tankar, råd och synpunkter på detta välkomnas varmt.