2013-03-19, 13:33
#13
Citat:
Britterna nyttjade som sagt "pathfinders" i form av De Havilland Mosquito, med erfarna "master bombers" som markerade målet för de tunga bombplanen som kom efter.
Ursprungligen postat av Ostkorv
En viktig faktor i bombhöjden är självklart ljus. De allierade jobbade från 1943 med "''round-the-clock bombing". USAAF gjorde sitt på dagen och i skydd av mörkret kom RAF.
För britterna innebar detta en lägre bombhöjd. Normal höjd beskrivs i boken "Tail-End Charlies" som
13 000 fot (4000 meter). I jakt på högre precision gjorde försök ända ned till 8000 (vilket ledningen tyckte gav orimligt höga förluster, dessa var inte låga från första början). Detta var höjden över målet, inflygningen och resan hem antar jag gjordes på högre höjd sisådär 20 000 fot (6000 meter).
Angående "dogfights" så kan jag med säkerhet säga att de var ovanliga för de brittiska bombflygarna. De flög i mörker utan några signallampor tända (navigatören hade gardin för sitt fönster). Om de stötte på fientligt flyg gällde det att försöka skaka av sig förföljaren, den bakre skytten var mer som en spanare.
Det skrivs också att den största delen av förlusterna orsakades av egna bomber släppta från högre höjd (återigen, de flög utan signallampor).
Höjden som de flög på var under hela kriget en ledningsfråga det gällde att göra en avvägning mellan träffsäkerhet/förluster. För britterna var kanske inte höjden det största problemet, man hade under hela kampanjen svårt att få flyget att bomba rätt plats!
Innan de tunga bombplanen anlände var tanken att lätta spaningsplan (De Havilland Mosquito) skulle släppa navigeringsmarkörer, men detta var inte bombsäkert (höhöhö) då planet kunde bli nedskjutet, hitta fel, vinden kunde blåsa iväg röken eller så såg man dem på grund av låga moln eller andra anledningar.
För britterna innebar detta en lägre bombhöjd. Normal höjd beskrivs i boken "Tail-End Charlies" som
13 000 fot (4000 meter). I jakt på högre precision gjorde försök ända ned till 8000 (vilket ledningen tyckte gav orimligt höga förluster, dessa var inte låga från första början). Detta var höjden över målet, inflygningen och resan hem antar jag gjordes på högre höjd sisådär 20 000 fot (6000 meter).
Angående "dogfights" så kan jag med säkerhet säga att de var ovanliga för de brittiska bombflygarna. De flög i mörker utan några signallampor tända (navigatören hade gardin för sitt fönster). Om de stötte på fientligt flyg gällde det att försöka skaka av sig förföljaren, den bakre skytten var mer som en spanare.
Det skrivs också att den största delen av förlusterna orsakades av egna bomber släppta från högre höjd (återigen, de flög utan signallampor).
Höjden som de flög på var under hela kriget en ledningsfråga det gällde att göra en avvägning mellan träffsäkerhet/förluster. För britterna var kanske inte höjden det största problemet, man hade under hela kampanjen svårt att få flyget att bomba rätt plats!
Innan de tunga bombplanen anlände var tanken att lätta spaningsplan (De Havilland Mosquito) skulle släppa navigeringsmarkörer, men detta var inte bombsäkert (höhöhö) då planet kunde bli nedskjutet, hitta fel, vinden kunde blåsa iväg röken eller så såg man dem på grund av låga moln eller andra anledningar.
Men de hade inte så stort problem med rök eftersom de bombade på natten och därför fällde lysbomber, och inte rök.
Och var därtill väldigt snabba så även om tyskarna upptäckte dem så hade de svårt att genskjuta och skjuta ner dem (dess maxhastighet var nästan lika hög som messerchmitt Bf 109).
Men fortfarande så var precisionen vid bombningar, även när man hade målet klart markerat, riktigt usel och man hade svårt nog att ens hålla dem inom samma kvadratkilometer.
Vilket i sig var ett skäl till att man bombade städer istället för punktmål, på ett så stort mål så blir även en miss en träff.
