Har hört mycket skitsnack om maktförhållanden i mina dar... där organisationer som vill motverka påstådda maktförhållanden i detta land, tar sig rätten att kränka och censurera den delen av befolkningen som ej håller med.
Min uplevelse är att det bara handlar om rätten att förvalta makten i de enskillda maktfrågorna.
Anti rasister har nämt rasmakt. Feminister gnäller om könsmakt. o.s.v.
De har alla riksförbund för sitt offerskap...
offerutbildning...
offerlobby...
offerkamporganisationer...
Min känsla är att de livnär sig på självindignationsmakten och således förlorar den om missförhållandena visar sig vara lösta.
och håller man ej med är det helt ok att bli jämförd med Adolf, Brajjvik eller hagamannen i offentligheten. Makt.
När SD röstades in kände jag mig jävligt ostolt...
Men tittar man på rasoffermakten, så känns det som att det går till det bättre. SD tar plats och låter sig inte skrämmas bort av billiga påhopp.
Invandringsproblem, som man tidigare ej kunnat uttala utan att bli satt i rasistskamhörnan... går att diskutera?
Mittenpartierna har blivit mer upptinade?
Rasisttårtan blev ett kontraproduktivt påhopp, eller?
Håller det på att sprida sig, även till andra enkelriktade offersektorer?
