Bevisa "Natural rights"

Det synes mig rimligt att faktiskt förklara de absurditeter som uppstår för personer med andra utgångspunkter och att vid detta förklarande argumentera för och, om möjligt, påvisa hur den egna ståndpunkten är rimligast.

För att applicera på vårt fall har jag med självägande som utgångspunkt att argumentera för att de absurditeter som en utilitarist upplever av självägandededuktionen är skenbara. Jag bör alltså besvara frågan varför det är orimligt att till varje pris maximera allas lycka. På samma sätt önskar jag få förklarat för mig varför självägande är absurt.

Utan denna ordning för diskussion står man fast i ett skyttegravskrig där man enkelt avfärdar allt som inte passar in i ens världsbild såsom varandes absurt.

Vi pratar möjligen inte om samma sak. I slutändan kokar det oftast ner till skillnad i värderingar, vissa accepterar organskörd (förhoppningsvis få), andra inte, men i botten finns alltid värderingar som strikt taget inte kan bevisas. När det kommer till libertarianer så rör man sig på ett lite annat plan. Rothbard (för att ta ett exempel) hävdar att den som inte accepterar självägande tvingas begå någon form av logisk krumbukt, men när han försöker visa detta så faller det fullkomligt platt. Ett exempel är följande argument:

"What then of alternative (I)? This is the view that, considering individuals A, B, C . . ., no man is entitled to 100percent ownership of his own person. Instead, an equal part of the ownership of A’s body should be vested in B, C . . ., and the same should hold true for each of the others.[...]"

In the first place, in practice, if there are more than a very few people in the society, this alternative must break down and reduce to Alternative (2), partial rule by some over others. For it is physically impossible for everyone to keep continual tabs on everyone else, and thereby to exercise his equal share of partial ownership over every other man.

Det här argumentet är analogt till färgklassificeringsargumentet jag återgav innan. Det är tämligen hopplöst eftersom det redan från början förutsätter att allting måste pressas in i en sjäväganderam och det av denna anledning är intressant vem som äger vem etc. För den som inte redan köpt självägarargumentet är det ovan helt meningslöst, varför har det normativa konsekvenser att Rothbard får administrativa problem med sin klassificering om man inte respekterar 100% självägande? För den som valt en annan utgånspunkt är ju det ovan århundradeets ickeproblem.

Ett annat meningslöst argument är tex. Stefbots käpphäst att det krävs självägande för att göra ett argument, vilket är uppenbart falskt. Stefbot går snett i att han använder självägande som ett paketkoncept där han slängt in alla normativa slutsatser han gillar och ovanpå detta slängt in det deskriptiva faktumet att vi kontrollerar våra armar. Han menar då att eftersom vi använder våra armar för att skriva ner ett argument så måste vi logiskt acceptera hela paketet självägande inklusive rätten att äga en vätebomb. Det är naturligtvis nonsens. Vår förmåga att debattera är naturligtvis helt intakt utan rätten att äga en vätebomb, således behöver vi inte självägande för att debattera.

På det hela taget kan man säga att det sämsta libertarianska argumenten är det som påstår sig vara extra logiska, dessa argument är ofelbart dåliga och den som inte enkelt kan hitta fel i dem kan inte ha tittat. De bästa libertarianska argumenten är de som dels hittar en gemensam värderingsgrund med den som skall övertygas (och dessa finns det gott om) och sedan förösker visa att libertarianismen är det bästa medlet för detta.

Naturligtvis ligger värderingar till grund för våra utgångspunkter alltmedan dessa också kan fördunkla de mest bärkraftiga argument (därmed intet sagt om mitt resonemangs bärkraftighet).

Rothbards argument ter sig underligt redan på den grund att han talar i praktiska termer (han nämner physically impossible även fast han torde åsyfta omöjlighet i praktiken - inte av naturen) i ett teoretiskt resonemang.

Det kan måhända ifrågasättas om inte resonemanget jag förde om A, B och C fallerar i det att det förutsätter självägande som utgångspunkt och avser bevisa självägande, vilket då skulle göra resonemanget till ett cirkelresonemang helt utan värde.

Ovan analys stämmer väl såtillvida att det nog går att fastslå att resonemanget näppeligen är vattentätt. Det har dock sitt värde i det att den som inte har självägande som utgångspunkt tydligare får åskådliggjort absurditeterna av en alternativ utgångspunkt.

Att alltsammans sedermera resulterar i att den med en annan utgångspunkt rättfärdigar absurditeterna med sina, mer eller mindre, godtyckliga åsikter förtar naturligtvis slagkraftigheten av resonemanget. Jag medger att du har en poäng i detta avseende.

Mitt syfte var dock inte att skapa ett ofalsifierbart argument utan att framföra att det synes rimligt att lägga bevisbördan vad avser ägande på den som påstår sig äga någon annan.


Låter som grundtanken varit något i stil med "jag tänker, alltså är jag [ensam ägare av min kropp]" och att det spårat ur lite.


Helt enig.

--

För att ändå fortsätta mitt resonemang. Om jag inte är självägande så innebär det att någon annan äger del av mig. Kan denna andel förvärvas hur som helst av vem som helst? Om inte bör man nog motivera gränsdragningen för inte kan någon vilja ge sig i kast med att rättfärdiga absurditeten i att en hund eller (håll i er nu) en utomjording skulle äga mig.

Fast om absurditeten förutsätter utgånspunkten så är denna absurditet så att säga intern, den visar bara att om man avser att klassificera bilar på färg så är kamouflerade bilar absurt eftersom dessa inte har någon entydig färg. Och? Frågan är fortfarande varför detta är intressant och framförallt tarvar det frågan varför Rothabrd menar att det har normativa konsekvenser och varför det är en logisk motsägelse med kamouflerade bilar.

En utilitarist ger svaret. Jag vill ha dessa allmänna regler för att samhället blir bättre än alternativen. That's it. Om en libertarian sedan säger att detta innebär att någon odefinierad person på ett odefinierat sätt äger någon annan så är detta ingen anledning att föredra misär. Och detta är helt enkelt en skillnad i värderingar. Men utilitaristen har här inte gjort sig skyldig till någon logisk motsägelse eller något absurt, vilket är vad libertarianer hävdar.

Nej, inte alls, allting måste inte förstås i termer av ägande. Ett självklart alternativ är att ägande som begrepp inte låter sig extrapoleras till att inkludera de samhälleliga relationer som karaktäriserar tex. en demokrati. Ingen blir klokare av att gräva ner sig i denna fråga eftersom den med all säkerhet saknar begripliga svar. Äger socialförsäkringsministerna dig för att denne innehar ett visst ämbete? Jag tror inte den frågan har något meningsfullt svar vilket då pekar i riktning mot att ägande är en ganska kass ram att försöka förstå samhälleliga relationer i.

Fast detta är ingen fråga som konfronterar den som valt en annan utgånspunkt. Denna fråga uppstår internt i liberalens system, men utanför är det en fullkomlig ickefråga. Däremot är frågor som rör konsekevsner av ett system alltid brännande eftersom detta naturligt vidrör något människor faktiskt är intresserade av. Om det libertarianska systemet inte levererar så är frågan om det kassa konsekvenserna en svår nöt för libertarianer att tacklas med, medan vem som äger vem per ett tämligen grumligt klassificeringsysstem i ett fungerande system är en tämligen ointressant frågeställning.

Visst. Jag förutsätter dock att det finns ett äganderättsbegrepp som de flesta ändå förstår sig på och kan applicera på människor varför exemplet har större bärighet än något så godtyckligt som ett färgklassificieringssystem för bilar.


En libertarian ger då svaret att utilitarister får sätta upp dessa regler bäst han vill för sig själv och för andra som tycker att det är en bra idé. Om nu bevisbördan ligger på utilitaristen ser jag inte hur vederbörande bryter presumtionen genom att hävda att denne har en bild av hur andra blir lyckliga.



Jag uppskattar verkligen dina inlägg som emellanåt får mig att tänka i nya - möjligen omvärderande - banor. Här blir det dock lite konstigt. Du kan inte avfärda äganderättsramen med att dagens samhälle har komplicerat ägandet i så pass stor grad att det inte går att definiera vem som äger vem. Om äganderättsbegreppet har bäring i sig självt (vilket är en annan fråga, se nedan) så har det inte mindre bäring bara för att man gjort våld på äganderätten genom ett svårbeskrivet system.


Jag håller med om det senare (från och med "[d]äremot ..."); i praktiken är nog konsekvenser viktigare för människor än principer.

För att återgå till de första två citerade meningarna. Frågan uppstår för alla som kan relatera till begreppet självägande. Det är klart att man kan avfärda självägande med motiveringen att man skiter i det. Frågan är hur man då kan motivera att någon annan inte får bruka än mer våld mot en själv på ett än mer godtyckligt sätt (där denne våldsverkare naturligtvis använder ungefär samma argument, nämnligen "jag skiter i vilket").

Utilitaristen får då hävda att hans våld är motiverat genom att hans mål är ädla medan den så kallade våldsverkarens mål är oädla. Men varför skulle oädla mål inte berättiga till våld? Utilitaristen hävdar att det oädla målets våld inte är berättigat eftersom det minskar den totala lyckan. Våldsverkaren hävdar då att njutningen för dennes del vid utdelande av slag överstiger den smärta som utilitaristen känner vilket rimligen borde göra våldet helt berättigat men - gissar jag - ändå förbjudet? Någonstans synes i så fall en självägandetanke finnas.

En praktiskt implikation är naturligtvis att det inte går att veta vad som genererar maximal lycka. Våld synes ändå kunna brukas eftersom... tanken är god.

Eftersom vi (möjligen mest du) ofta tenderar att prata praktik istället för teori vill jag lyfta frågan om det finns någon som verkligen är utilitarist. Hur många skulle låta sina föräldrar och två syskon dö för att åtta främmande personer på andra sidan jorden skulle få leva? Problemet som jag ser det är att om man inte är fullblodsutilitarist så tillåter man inte våldsverkaren ovan att förgripa sig på en själv bara för att den maximala lyckan ökar, vilket innebär att man i någon grad sätter självägandet (kalla det vad du vill) högre än våldsverkarens lycka. Det är då än mindre självklart att helt avfärda äganderättsbegreppet såsom utgörandes en främmande fågel (och utgångspunkt).

En annan tanke är att utilitarismen möjligen torde förutsätta en viss grad av självägande för den gentemot vilken den utilitaristiska gärningen riktas för att gärningen över huvud taget ska vara meningsfull. Detta är inget argument för totalt självägande utan snarast för att det inte med nödvändighet går att avfärda självägande som ett främmande koncept.