Det kristna gudsbegreppet. Vad menar vi med Gud, och vad får det för följder?

Efter en sökning på forumet såg jag att det saknas en tråd om det det teistiska gudsbegreppet. Jag ser detta som problematiskt, då jag ofta upplever att det gör debatten svår när vi inte riktigt har samma innebörd i ordet Gud. Jag ser ofta på forumet, i olika trådar, att förvirringen kring vad vi lägger i ordet Gud gör att vi inte förstår varandras argumentation.

En förutsättning för debatt är att vi förstår hur vi definierar cantrala begrepp, i denna forumsdel är det ofta Gud. Jag vet att folk kommer komma med tusen och en olika definitioner för vad Gud är. Jag vill ändå att vi här försöker föra en religionsfilosofisk och/eller en teologisk diskussion om den kristna guden.

Vi använder bibeln och den kristna traditionen som vår referensram , men välkomnar "lösa" urtolkningar.


Detta är tråden där vi diskuterar den kristna gudens väsen.

Vad är Gud, och hur verkar han?

Vilka blir konsekvenserna av hans existens?

Beroende på vilken gudsbild vi använder oss av, måste vi också förändra synen på centrala begrepp som; hur vi tolkar synd och dess straff, på vilket sätt jesus är guds son, himmel och helvete osv.
Jag välkomnar resonomang om liknande funktioner i den kristna tron, som följer på det aktuella gudsbegreppet.

Kritikernas roll blir här just att kritisera och ifrågasätta resonomanges hållbarhet både ur ett bibliskt- och ur ett strikt kunskapsteoretisk perspektiv.

Håll nivån hög och undvik sandlådeargumentation så kan vi lära något av det här på båda sidor.

Om teism på Wikipedia:
Från www.ateismen.egoist.se/gudsbegreppet.html

Väl mött, tillsammans gör vi forumet bättre!

Det finns ingen "kristen" gud. Det kan eventuellt finnas en Gud men detta väsen har ingenting med religionsskrift att göra över huvud taget, skulle jag tro.

alla har så olika uppfattning och definition om vad gud är att det går inte ens att diskutera det seriöst.

MisAAntrop, för min del välkomnar jag denna tråd, som kan bidra till att profilera och specificera 'gudsbegreppet', ett område som faktisk är ganske eftersatt i debatten.

Av din egen text och från dina citat förstår jag att du centrerar omkring den kristna 'guden', som transcendent, och här kan jag med én gång framföra min första kritik ... bibeln är ju inte uteslutande metafysisk, men innehållar en del information som har relevans till den observerbara kosmiska verkligheten .... med en hel del divergens mellan biblens kosmologi och den såkallade rationella kosmologi.

Sen finns det ett etisk perspektiv också, som mellan dessa två världsbilder återigen skiljar sig.

Men för att nå fram till ett gemensamt kommunikations-underlag, vill du då 'noga' dig med att betrakta den kristna 'gudens' metafysiska aspekter (det kan jag själv göra för tillfället), och i så fall hur.

Det finns nämligen ett antal olika sätt att beskriva det metafysiska guds-begreppet på. Som 'sannolikhet', från filosofins metafysik, som en abstrakt 'primary cause', intervening/non-intervening eller givetvis vad du själv vill föreslå.

Min tanke är, att vi börjar från ett underlag vi kan enas om (för min del åtminstone på ett: Ponerat att ....), istället för .... som det oftast är fallet .... att börja med olika 'konklusioner' som sen behövar nystas upp.

Det är jag övertygad om att det gör. Finns gott om exempel på lyckade diskussioner om sånt här. Men det kostar att hålla den nivån. Hela religionsfilosofin och teologi är fulla av dem. Dit vi kommer ytterst i nästan alla resonemang inom forumet, om vi plockar isär våra argument och tittar vilken grund som vi bygger dem på.

Alla har rätt att stipulera vilken definition som dom behagar, men det underlättar att dela med sig av den.

Bra första inlägg, jag kommer inte bemöta det fullt ut nu, då jag är allt för trött för att gå djupt i diskussionen. Jag hoppas att frågan är öppen för fler än mig att besvara.

Först av allt vill jag säga att jag inte är säker på hur/vad Gud är. Som troende varierar jag i mitt mått av tro, och känner mig öppen för olika tolkningar och med förståelse för agnostisk ateism. Jag ser mig själv som en sanningsökare och håller mig därför så öppen jag kan verkligheten. Jag håller vetenskapen högt, och är ingen blint bibeltroende. För mig finns det ingen motsättning mellan min gudstro och vetenskapen. Det handlar om världsåskådning. Skillnaden emellan dig och mig är att jag har en teistisk världsåskådning och du en ateistisk. I övrigt tror jag att vi överens om mycket. Ta big bang som exempel, vi accepterar båda denna teori som tillräcklig förklaringamodell för hur universum har utvecklats. Skillnaden är här, jag tror på en intelligens som ligger bakom, och du på universum själv (??) som skapande kraft (åt sig själv??). Låt oss utgå härifrån i diskussionen.

För att fatta mig kort radar jag upp vad jag säkert vet att jag tror på.

1. En intelligent skapare av universum.

2. En Gud som man i någon mån kan tillbe.

3. Att den bibliska beskrivningen av Jesus är sann.

Men som sagt Guds sanna natur kan jag bara spekulera i, och förmodligen aldrig riktigt förklara. Vad jag däremot kan är att rationalisera kring varför jag tror på en Gud.

Hoppas det räcker tills vidare Bogomil, ser framemot det här!

Tackar; är själv trött; och givetvis är frågan öppen för alla.


Självklart endast FÖRSLAG: Abstrakt som Ain Soph, Tao (om Tao nu är metafysisk), Brahman eller gnosticismens 'okända gud'.

"Ponerat att ...." det finns en metafysisk existens, då kan 'gud'/'primary cause' bli en fråga om intention, men intention på ett sånt sätt, att konceptet öht inte kan beskrivas med mänskligt kunnande eller i mänskligt språk ..... mystikerns ultimativa upplevelse.


Hur menar du med "ingen motsättning"? Rent vetenskaps-filosofisk finns det en motsättning ... dock inte nödvändigvis antagonism ... det är två skilda sätt att betrakta existens. Däremot finns det socialt inga hinder för samexistens mellan vetenskap-religion.


För mig inget problem; jag är inte anti-teist, och kan du acceptera demokratin är allt hunky-dori.


KANSKE du mera än jag, när det kommer till kritan.


Helt ärligt föredrar jag för min del: "Vet inte". Jag är nämligen inte säker på, att kosmos är 'absolut'. Men det går bra att ta det som tillfälligt underlag.


Massor av intressante detaljer att ta itu med.


Respektabelt nog för mig. Det verkar finnas utrymme för att andra gör likadan på sitt sätt.


Det samma.

Det är ju faktiskt intressant att detta är något som mysticistiska traditioner "kommer fram till", nästan oberoende av underliggande religiös åskådning i övrigt. Du har hesychasm inom ortodox kristendom, där man skiljer mellan Guds väsen och energier (där vi kan uppleva/se/känna hans energier, men inte hans väsen); du har sufism inom islam där många på liknande sätt har skiljt mellan Gud själv och hur han visar sig för människor; du har kabbala inom judendomen där man skiljer mellan Ein Sof och Sefirot, vilket innebär ungefär samma sak skillnaderna i föregående exempel, osv.

Gemensamt är också en form av panenteism, där allt i världen är (eller åtminstone ska bli) en "del av Gud" - på något sätt - samtidigt som Gud är mer än detta. Inom kabbala brukar detta beskrivas som att människorna utgick från Gud och ska återvända till honom; Gud uppfattas som en önskan att ge, medan människor är en önskan att få, och genom att förstå detta och leva efter det förenas människan med Gud i en spirituell mening (på det spirituella planet existerar inte tid och rum, utan skillnad bedöms istället i intentioner - i kabbala). Människan måste alltså förstå att hon är skapad för att vilja få, och att Gud alltid vill ge; därför måste hon ta emot vad Gud ger med intentionen att ge (dvs att ta emot enbart för att Gud vill ge, inte för att hon själv vill få). Detta uppnås sedan genom en mängd olika inåt- och utåtriktade aktiviteter som alla syftar till att bygga upp altruism och göra människan mer lik Gud i hennes intentioner, med syftet att (i meningen intentioner) göra sig så lik Gud som möjligt och förenas med Gud (jämför med idén om theosis i kristen hesychasm).

Jämför sedan dessa olika former av abrahamitisk mysticism med asiatisk mysticism, med hinduistiska idéer om att förenas med mänskliga själar som ska förenas med världssjälen, atman som ska förenas med brahman. Också här har vi en lite osäker inställning (eller, flera olika uppfattningar) kring om, hur eller i vilken grad/mening människor spirituellt är avskilda från brahman (dvs "hur Gud är allt", i abrahamitiska termer); men i regel har vi också här vissa aspekter som människor kan förstå och söka sig till det gudomliga genom, och andra aspekter som är obegripliga för oss (jfr Ein Sof och Sefirot, väsen och energier, osv). Liknande föreställningar finner vi i taoismen och buddhismen.

I samtliga av dessa fall ses det materiella som något som inte riktigt är "det verkliga", medan vägen till det verkligt verkliga - dvs det spirituella - går genom att utveckla altruism gentemot medmänniskor och en närhet till Gud/Alltet/Det Absoluta (vi kallar det Gud, för enkelhetens skull) dels genom detta förkastande av det egna egot och dels genom att aktivt försöka närma sig Gud genom "spirituell aktivitet" (t.ex. meditation och kontemplation, där det också i samtliga fall ofta finns ett fokus på att försöka ta sig förbi lägre stadier av uppfattningar om Gud begränsade av språk och kategoriska föreställningar; i österländsk mystik är detta centralt, och i vilken kabbalabok som helst kan du läsa om att kabbala utgår från ett språk med "rötter" och "grenar", där orden som används för att beskriva något bara är de materiella "grenar", ord, som egentligen syftar till sprirituella "rötter" som måste upplevas och inte kan förklaras på annat sätt). Även Platon resonerade i liknande termer.

Detta är ju ganska anmärkningsvärda likheter mellan världsreligionernas mystiker. Det hade varit intressant att läsa om dessa slående likheter ur ett psykologiskt, eller än hellre sociologiskt eller historiskt, perspektiv; vet någon om någon försökt sig på en seriös undersökning kring detta?

Min uppfattning av Gud;

Jesus är Guds enfödde son, vilket betyder att Han delar precis samma natur som sin Fader, vilket är GUD. Precis som att du och jag delar samma natur "Människa", så delar Fadern, Sonen och Anden samma natur "GUD". Dom är tre, men ändå ett. Precis som att du och jag är två, men ändå ett.

Vi säger att "Vi har varit på månen". Har DU varit på månen? Har JAG varit på månen? Nej. Men någon som delar samma natur som dig och mig, "Människa", har varit på månen. Precis samma gäller Fadern, Sonen och Anden. Dom delar alla samma natur och alla tre identiteter är Gud.

Nej, här håller jag inte med. Jag anser att vetenskapen pekar på att det finns en Gud i många avseende.


Nej, jag menar att det är en tillräcklig förklaringsmodell utifrån de fakta fysikerna har idag. Behöver inte vara en absolut sanning för det.


Jag är inte heller säker på något, men ser indikationer på en intelligent skapare bakom. Jag understryker att jag är väl medveten om att det är min tro, och kan ytterst fålla mig till ditt "vet inte".


Självklart, jag uppmuntrar folk till att se med sina ögon, och dra sina egna slutsatser. Det är många som söker sanning, min version av den är inte absolut, och tänker inte tvinga någon att dela den.

Intressant inlägg, det finns en hel del gemensamt mellan de olika mystiska grenarna inom religionerna
Angående det psykologiska perspektivet, hittar du en hel del läsvärda tankar hos Jung.

Menar du alltså att du tror på tre olika gudar, eller att du tror att du och jag är samma människa?