En paradox för er att bita i!

Intressant tanke. Med nästan (eller inte) oändligt många partiklar att emulerar följer ju automatiskt flera miljoner gånger fler "bitar" att hantera varje bråkdel av en sekund. Sedan med tanke på vad flera andra påstod, bl.a. Renewable och ChristianX, att universum är allt för slumpmässig, lär de aldrig existera en sådan maskin...

Jag ser inte hur det du skriver skulle svara på min fråga. Vänligen omformulera dig.

Jag tror att det finns ytterligare en typ av problem. Komplexitet skapar hierarkiska horisont-effekter. Varje teori tillåter beräkningar till en viss gräns, ett visst gränsvärde, men vad som sker utanför den gränsen ligger bortom horisonten. Hur mycket man än räknar på de kända typerna av växelverkan så kommer man ändå aldrig kunna räkna fram en tillstymmelse till förklaring till hur och vart exempelvis ett toffeldjur rör sig pga växelverkan i de molekyler som bygger upp det encelliga djurets rörliga "kropp" kombinerat med övrig växelverkan i omgivningen.

En fullständig karta över universum ÄR universum självt..

Under förutsättning att emulatorn kan emulera universums utveckling snabbare än universum själv utvecklas.

Liksom det som är grejen. Det är en emulator och därför kan man speeda upp utvecklingen av händelser precis som i vilken NES emulator eller annan spel emulator som helst. Men aja... Med tanke på alla bra argument som förts fram lär det inte finnas någon sån maskin någonsin

Ursäkta mig för min dåliga förmåga att förklara men det jag menar är att man i detta nya universumet, vilket skulle vara en emulerad version av verkligheten, skulle kunna spola fram tiden och på så sätt komma före vår tid och se in i framtiden

Det kräver oändlig datorkraft. När universumsimulationen kommer till nutid så kommer ju personerna i det simulerade universumet också att starta sin dator med en universumsimulation. Och de i nästa lager kommer göra precis samma sak o.s.v. Vi får då en oändlig loop med ett oändligt antal simulerade universum i varandra med ett oändligt antal versioner av oss själva. Chansen för att "vi" då skulle leva i det riktiga universum skulle vara infinitesimal.

Jag måste rekommendera denna korta novell på precis detta ämne som tar upp implikationerna av oändlig datorkraft och simulationer av universum. Personen med kontroll över denna dator skulle bli så nära en gud man kan komma.
http://qntm.org/responsibility

Det finns ingen paradox. Ponera att allt du skriver är möjligt (vilket det inte är av flera anledningar, dels komplexiteten och dels det faktum att universum är indeterministiskt) och man ser att man kommer att bli dödad om man går till affären dagen därpå, varpå man väljer att inte gå till affären och överleva. Då har man skapat en parallell verklighet, i vilken man inte dog. Emulatorn räknade inte fel, utan den räknade ut vad som skulle hända i ursprungsuniversumet medan du genom att utföra en annan handling "än du var menad" bytte linje till ett parallellt universum.

Samma sak med den så kallade "farfarsparadoxen", där man åker tillbaka i tiden och dödar sin farfar. Det är ologiskt att man därigenom skulle sluta existera, utan man skulle själv leva kvar i ett annat universum.

Men om du kollade i detta universumet att du skulle bli dödad, varför skulle inte "den emulerade du" också sett det i emulatorn då?

Darfor att man utfor simuleringen under forutsattningen att man inte har nagon framtidsforutsagare.

Det är ju betydligt lättare sagt än gjort. Om man ska emulera universum på atomnivå från Big Bangs början (vilket var premissen i trådstarten) så kan man inte bara ta bort eller förändra några kilo massa som utgör framtidsförutsägaren utan att tro att det kommer ha betydligt fler konsekvenser. Jag skulle säga att om du tar bort eller förändrar något så är det inte längre en emulation av vårt universum.

Om emulatorn är perfekt så kommer helt enkelt du och den emulerade du reagera exakt likadant på det ni ser i era respektive emulatorer. Det bör vara omöjligt för dig att reagera på något annat sätt än den emulerade du gör, även om du försöker.