Skvaller om Sandra Beijer/"Niotillfem"

Ingen som tycker att Sandra uttrycker sig lite väl magstarkt om sina icke- befintliga moderskänslor ? Jag håller helt med om att det ibland är fullkomlig hysteri kring influensers graviditet och bebisar och tycker att det är jättebra och uppfriskande med en bloggare som är ärlig och inte beskriver allt som om det vore på rosa moln. Fullt normalt att inte känna stark anknytning till sitt ofödda (eller nydfödda) barn, etc etc. Håller helt med om allt sånt MEN att skriva uttryckligen att man längtar mer efter vin än bebisen och att ”det är okej” känns lite märkligt. Lite magstarkt. Hon har även tidigare skrivit att hon i princip skiter i att läsa på för att hon inte vill och att bebisen får amma ”om den vill” (och förväntar sig stående ovationer och hejarop i princip) Det låter så nonchalant, kanske är det ett sätt att dölja sin osäkerhet och rädsla inför saker men ändå. Håller med Sandra om att det mesta löser sig och att det är sjukt irriterande med alla mer eller mindre välkomna råd och tips en gravid kvinna får utan att efterfråga det men det här är nåt annat! Varför utrycker hon sig så här? Jag har svårt att förstå det. Om hon möts av minsta kritik så verkar hon svara att det är ett förklätt kvinnohat och att det finns personer som säger att hon inte förtjänar sitt barn, etc. Självklart förtjänar hon sitt barn och kommer säkert bli en jättebra förälder. Men det är ju viss skillnad att skriva hat; att hon inte förtjänar sitt barn, mm och att tycka att hon är lite konstig som är så påtagligt nonchalant (utåt sätt i alla fall) inför sitt kommande föräldraskap.

Sandra är mest av allt en professionell berättare, som spetsar till saker, leker med stilgrepp och skapar en historia som utgår från hennes eget liv. Därför har jag svårt att ta sånt där som du undrar över på allvar. Det är snarare en tillspetsad variant av vad många säkert känner, men som få (vågat) utforska i ett självbiografiskt material. Och är det en sak vi borde ha lärt oss efter drygt 15 år av bloggar är att inte ta vad folk skriver för bokstavligt.

men nu är det ju så att hennes barn med stor sannolikhet kommer att kunna läsa vad morsan skrev.
och då hamnar ju saker och ting i ett litet annat ljus.

Absolut, men att ens morsa på sin blogg skrev *innan* ungen kom ut att hon inte kände nån vidare längtan efter bebisen, så lär det knappast leda till något större trauma. Inte jämfört med alla sätt en förälder faktiskt kan fucka upp ett barns uppväxt.

Gissar att hon vill poängtera att hon inte ännu kan älska någon som inte ännu finns, vilket är en fullt normal mänsklig instinkt, men också ett totalt tabu bland havande kvinnor, mammor eller över huvud taget människor som diskuterar ett framtida moderskap med folk de inte känner. Hon har väl helt enkelt underskattat vilka friheter tjejer tar sig när de diskuterar moderskapet.

Exakt. Och det väller ju in kommentarer från kvinnor som har känt på samma sätt men som inte har vågat säga något. Sannolikt är det pga att folk som användaren ovan direkt börjar antyda att man är en dålig mamma som inte är himlastormande kär i ungen redan innan den har kommit ut.

Så kan det ju absolut vara. Man får innerligt hoppas att de inte har sovrumsfönstret mot Västerlånggatan…

Hm, menar du mig? Jag menade inte alls så ärligt talat. Allt är ju inte svart eller vitt.

Om hon kan älska en tax som hon träffar ibland så kan hon älska sitt eget barn, men eftersom hon ännu inte är där och inte förstår hur hon kommer att känna, så vore det (för henne) en lögn att påstå att hon älskar sitt eget barn ännu.

Hon har mer erfarenhet av att längta efter ett glas vin än att längta efter att träffa sin bebis. Jag tycker det är en sund inställning att inte tvunget påstå att hon vet att hon kommer älska allt med att vara mamma. Hon har länge levt med dig själv som högsta prioritet, och det kan kännas skrämmande att det inte längre kommer att kunna vara så, vare sig hon vill eller inte.

Visst är det så!

Haha, vilken gigantisk skillnad som framstår på det liv Sandra lever i förhållande till mitt eget. Hon bokar – trots fullt kapabel pojkvän, familj och vänskapskrets – flyttpackning (visste ej ens att det fanns, och då har jag flyttat över 10 ggr i vuxen ålder), utemat två gånger samma dag, taxi till dito, lyxhotell i två nätter o.s.v. Börjar mer och mer känna ett avstånd till denna livsstil då jag inte längre kan relatera till den för fem öre. Nu är jag inte i mitt livs bästa form för tillfället, men kan ändå inte låta bli att reagera hur olika det kan vara (och då är jag ändå bosatt i Stockholms innerstad med skapliga levnadsförhållanden även i övrigt). Kanske inget nytt under solen sett till den påstått priviligierade tillvaron, men behövde bara lyfta dessa tankar lite för att förstå behovet av att skylta med dessa påkostade vanor när hennes läsarkrets sannolikt lever betydligt enklare liv. Ändå intressant att få en inblick i en tillvaro jag knappt kan föreställa mig ens i min vildaste fantasi.

Tror att det ffa beror på att Sandra närmar sig 40 och precis som många andra i den åldern börjar hon mer och mer anamma sina föräldrars livsstil och värderingar. Kanske därför så många börjat reagera först nu på hennes (uppenbara) överklassliv?

Just flyttpackning är dock sen gammalt och något som även icke-rika (och äldre) använder sig av. Har däremot inte erfarenhet av det själv, så ingen aning om hur dyrt det är.

Edit: Undrar om det är för att Sandra bor i Stockholm nu som det blir så tydligt att hon har gott om pengar? För mig var det faktiskt mer chockerande att hon hade råd att bo i själv en lägenhet i typ Greenwich Village i NYC. Den kostade säkert 25 000 i månaden