Citat:
Ursprungligen postat av
Hamsterboll
Kan du länka samt citera?
Eller jag kan länka:
https://www.svd.se/a/onXO6R/flygskam...de-ar-tillbaka
Kan du citera om det står nåt kul?
I en liten kiosk på stranden serverar hotellpersonalen kokosnötter. Jag ber om en. Han tar macheten, hugger upp den med van hand. Jag hör mig själv säga:
– With ice please.
Han häller ut kokosvattnet i en shaker, ihop med is. Skakar hårt. Häller tillbaka i nöten. Jag tackar, går tillbaka till min solstol i skuggan. Tittar ut över lagunen.
Isen behövs verkligen. Brisen på Mauritius är inte svalkande, den är bara mindre varm.
Ute vid korallreven bryts vågorna i stora, skummande plymer.
Det är som att jag bor mitt i en sån där avslappningsvideo med grönblå*skimrande vatten och naturljud som man kan hitta på Youtube. Fast på riktigt.
Men när jag smuttar på en negroni med ananas*infuserad gin vid poolen är jag inte ensam.
Inte egentligen.
Flera hundratusen personer är också med på resan. Min flickvän har en av Sveriges största bloggar, där hon delar med sig av sin vardag. Det gäller även när vi åker på semester tillsammans. Att avslöja att vi för att komma undan det svenska vintermörkret gladeligen släpper ut 2,9 ton koldioxid vardera gör man inte ostraffat, det vet vi.
Hennes första inlägg från semestern har 198 kommentarer. Alla är verkligen inte glada.
”Känns det okej att flyga?” undrar en. ”Det blir för skevt för att läsa för att jag ska vara tyst”, instämmer en annan. ”Känns tbh sanslöst att flyga så långt med tanke på världsläget”, tillägger en tredje.
Så där fortsätter det, i den kombination av genuin klimatomtanke och hederlig svensk avundsjuka som är de två ben på vilka fenomenet ”klimatskam” vilar.
Men det anmärkningsvärda är inte att folk blir arga, utan hur många som väljer att försvara min flickvän och vår resa.
Något har hänt.
Efter varje bitsk kommentar om klimat*utsläpp ramlar mothuggen från trogna följare in. Argument om att köttätande, internet och till och med att skaffa barn faktiskt är värre än att flyga. Och peppiga hejarop till det livsbejakande i att resa och se världen. Efter ett par dagar har hatarna helt drypt av. Kvar är bara positiva och uppmuntrande tillrop om hur värda vi är detta.
För några år sedan hade stämningen i kommentarsfälten varit betydligt grövre. Ännu fler betydligt mer otrevliga.
Är vi alltså på väg att släppa flygskammen nu? Jag hoppas det.
Idén om att det ska gå att få enskilda personer att skämmas så mycket att de slutar flyga har – om inte försvunnit – så i varje fall svalnat.
Kontrasten till tiden före viruset är slående. Det är trots allt inte länge sedan miljövänligt resande var en seriös folkrörelse – och världen skrev om det svenska begreppet ”flight shame”.
I sitt livs mest uppmärksammade text slog Expressens Jens Liljestrand fast att han var trött på att flyga jorden runt bara för att visa sina barn en döende värld. Greta Thunberg färdades över Atlanten med segelbåt och DN-tåget, med chefredaktör Wolodarski och kulturchef Wiman som ciceroner, korsade kontinenten med en grupp entusiastiska klimatmedvetna herrar och damer.
Att välja tåget blev snabbt en statusmarkör. En upp*visning i självkontroll och förnekande av snabba frestelser, vilket tycks passa den svenska, lutherska folksjälen särskilt väl.
Hur skulle den medvetna medelklassen kunna motstå denna möjlighet att understryka sin egen förträfflighet och fnysa åt sin moraliskt fallne, flygande granne?
Jag gjorde det själv. Pinade mig ner till Berlin på ett dammigt sovtåg. Fotade min röda korv och pommes frites på färjan mellan Trelle*borg och Sassnitz och lade ut på Instagram.
I sviterna av pandemin har mycket av det sociala trycket sjunkit undan. Att vara hemma, aldrig resa, aldrig se världen var en sorts generalrepetition inför det hållbara liv som klimataktivister argumenterar för.
Men för många framstod det inte som ett liv värt att leva.
Det är så jag tolkar de nya siffrorna: även om flygresandet fortfarande ligger på 80 procent av vad det var före pandemin, ökar det stadigt. 2023 flög 32 miljoner resenärer via Swedavias flygplatser i Sverige. Det är en ökning med 17 procent sedan året innan. Globalt är ökningen ännu mer dramatisk.
2024 räknar man med att flygandet kommer att ha kommit ikapp och förbi nivåerna före pandemin. Allt detta trots att vi befinner oss i en global ekonomisk kris kombinerad med flera allvarliga geopolitiska konflikter.
Jag är ingen klimatförnekare. Jag läser också Dagens Nyheter. Jag är fullt medveten om att 2023 var det näst varmaste uppmätta året för Europa. Något måste sannerligen göras. Men detta något kan inte handla om att hitta nya sätt att göra medmänniskor illa till mods över att de lever helt vanliga (om än privilegierade) liv.
Då är jag hellre skamlös. Och även om de kanske inte säger det rakt ut är flera av mina vänner det också. Jag vet att de flyger. Jag vet att de gillar det. När jag fört Mauritius på tal har min omgivning spelat upp den artigt avundsjuka scen som är kutym sedan charterresorna slog igenom i folkhemmet på 1970-talet:
”Åh, gud vad härligt, önskar jag också kunde.”
I vår tid innebär denna sociala dans mer än bara artigheter. Det är kodord i de flygsugnas hemliga klubb. För flygskammens ”död” ska inte överdrivas. Det sociala trycket lever ändå delvis kvar.
I en imponerande uppvisning i sociala medier-kunskap lyckades en bekant under julen smyga med en hel Thailandssemester genom att låsa in sitt innehåll.
Många personer i min närhet är trots allt anhängare av idén att social skam är ett sätt att rädda planeten på. Jag undvek själv in i det sista att berätta om min resa till Mauritius för min miljömedvetna mamma, eftersom jag vet att hon skulle bli det värsta en mamma kan bli: besviken. En vän vägrade rentav att prata med mig på flera dagar efter att jag annonserat beslutet att resa till en ort på andra sidan jorden. Han, som stoiskt framhärdar vintern på plats i Stockholm och sätter sitt hopp till den lynniga svenska sommaren, var ”äcklad”, sa han.
Flygskammens högst begränsade förmåga att ändra på individens lust att ha det härligt borde egentligen inte komma som en överraskning. Det finns gott om författare och filosofer som med all önskvärd tydlighet, och från olika perspektiv, resonerat kring bristerna i att lasta över det moderna kapitalistiska samhällets inneboende systemfel på enskilda.
Den intellektuella kanadensaren Naomi Klein menar att fokus på individuell handling skymmer sikten för att systemet bara kan ändras på kollektiv nivå. Mer anarkistiska delar av klimatrörelsen, som svenske aktivisten Andreas Malm, menar att privat avhållsamhet inte räcker – att man i stället måste ta till mer drastiska metoder som civil olydnad för att rädda klimatet.
För egen del tror jag mer på Klein än Malm. Hur som helst verkar ett särskilt lutherskt renhetsbehov – att rättrådigt välja att avstå – inte vara vägen framåt.
Till och med Dagens Nyheter förefaller vackla i sin tro. I veckan gick det att under den flygskammande rubriken ”Så stora utsläpp orsakar invånarna där du bor” se en färgkodad karta över utsläppen i Sverige. Tanken är att på kommunnivå kunna se vilka som beter sig sämst. Men – zoomar man ut blir bilden tydlig: hela landet är en enda blodröd varning.
Att få ner sina utsläpp på en hållbar nivå är omöjligt på kort sikt, erkänner DN:s klimatredaktör. Våra kollektiva investeringar som sjukhus, skolor och myndigheter släpper nämligen ut en ansenlig mängd koldioxid. Han avslutar: ”För att svenskarna ska nå Parisavtalets mål på individnivå krävs också politiska beslut för en omställning av samhället som helhet.”
Om vi kan konstatera att det är en systemförändring som behövs – varför då fokusera så mycket på vad våra grannar gör? Att ifrågasätta samhällets utformning på en övergripande nivå kan göra skillnad på riktigt. Att höja på ögonbrynen när semesterplaner kommer på tals gör det däremot inte.
Inte ens Jens Liljestrand, han som var trött på att flyga runt och visa sina barn en döende värld, verkar orka med situationen längre. I en förlupen bisats i en artikel avslöjade han nyligen att han själv rest till Australien. Kalla det skamlöst.
Eller bara mänskligt.
Vilket påminner mig - är det Sandra eller Elsa som brukar kalla det för födelsedagsvecka och fira hela veckan?
