Citat:
Ursprungligen postat av
Galenkattkvinna
Håller med, kanske har hon bara svårt att formulera sig men tycker också sättet att uttrycka ömhet på är lite konstigt. Hon liksom bara rabblar upp olika ord som ”gullig” etc. Hon har aldrig beskrivit hur han är som person eller uttryckt sin ömhet för honom liksom mellan raderna. Bara radat upp ”jag älskar honom” och ”han är gullig”. Känns lite krystat och som att hon skriver så för att hon tror att det förväntas av henne. Tror aldrig hon skrivit OM honom en enda gång förutom att han sover dåligt typ. Ingenting om hur han är, vad han gjort eller sagt eller gillar/inte gillar.
Hur han är som person? Vad han sagt? Han är så liten att han inte ens pratar ännu?
Hon skriver generellt väldigt korta texter, desto mer bilder, med få längre texter där hon reflekterar över något fenomen eller bokrecensioner et c.
På riktigt - vad får ni ut av att offentligt driva tesen att en namngiven kvinna inte älskar sitt barn eller knyter an till det? Vad vill ni ha sagt? Det är typ lägsta formen av skitsnack.
Jag brukar vara emot uppfattningen att man inte får kritisera föräldrar, självklart ska man kunna säga till någon som gör fel (typ oskyddat spädbarn i 40 graders gassande sol), barnets välmående väger högre än mammans/pappans rätt att inte få sårade känslor.
Men det här: det där lömska planterandet av misstankar om vanvård och känslomässig försummelse, baserat på typ… ingenting. Mer än att ni tycker att Sandra skriver fel, uttrycker sig fel, poserar fel.
Jag arbetar i skola och har gjort länge. (Med tillhörande förskola med småbarn.) Man märker på många sätt om ett barn är vanvårdat eller icke emotionellt omhuldat hemma. Jag tänker, med respekt för de elever jag mött, inte gå in på detaljer om detta, även om ingen här vet vilka dessa barn är.
Jag vet också att känslan av att vara oälskad av den/de som ska älska en högst av alla är knäckande. Nu läser ju självklart inte Didrik Flashback, men om 10 år kan han göra det… och mötas av massa inlägg som vill göra gällande att hans morsa inte knyter an till honom, egentligen inte ville ha honom, inte vill vara mamma, inte älskar honom.
Didrik är helt uppenbart älskad.
(Vilket om han lär vara varse, förstås, men ändå inte kul att som surfande barn (många gör ju tyvärr det redan på lågstadiet nu för tiden) eventuellt läsa här och mötas av dessa spekulationer.)
Man kan kanske sluta skvallra, iaf negativt, om någons barn.