Jan Björklund en katastrof som utbildningsminister

..sannolikt har Björklunds politik inte satt särskilt djupa avtryck i de svenska klassrummen. De kritiska men rädda lärarna jag intervjuade brukade nämligen avsluta med att säga ”jag spelar med i förnyarhysterin inför rektor och kollegor, men med eleverna jobbar jag på mitt sätt – jag måste ju ge dem kunskap”. Dessa lärare fick sin utbildning under 1960- och 1970-talen, handledarna vid deras lärarpraktik var födda under 1900-talets första decennier.

Om lärare präglas av idealen som råder när de genomgår sin lärarutbildning så blir liknelsen mellan att vända skolutvecklingen och en oceanångare en underdrift. Att min svensklärare på mellanstadiet lärde oss mer grammatik än hon skulle enligt då gällande läroplan beror troligen på att hon för*litade sig på en tidigare läroplan.

Politikernas försök att avskaffa traditionell undervisning och ett gemensamt kunskapsstoff motarbetades alltså av lärare som fortsatte att göra ungefär som de alltid gjort. Därför rasade inte elevresultaten förrän senare, när den stora 1940-talistgenerationens lärare började gå i pension och ersattes av lärare som tror på problembaserat lärande och elevens eget kunskapssökande.

Många av dessa lärare motarbetar sannolikt i sin tur Björklunds försök att strama upp skolan. De har ju lärt sig att det blir bäst när eleverna själva bestämmer vad, när och hur de lär sig.

Reformpedagogiska flumskoleideal predikades under fyra decennier, och på slutet fick de över huvud taget inte ifrågasättas. Det är naivt att tro att Björklund ska kunna vända detta på sju år. Många av lärarna som 2005 var livrädda för att tala öppet har gått i pension, men rektorerna och skol*politikerna som skrämde dem till tystnad jobbar fortfarande.