570 km över Jordens yta verkar vara den högsta höjd en rymdfärja någonsin hade. Knappt 6% av Jorden diamanter, som ryggen på en myra som kryper på ett äpple. LEO är lägsta möjliga omloppsbana, och det är inte alls så högt och har en omloppstid på 1½ timme. Det var inte ett misslyckande utan den ambition och syfte som rymdfärjan hade.
Om man tar bort själva färjan och bara behåller bränsletanken, de båda fastbränsleraketerna och färjans tre huvudmotorer, ja då får man det som nu håller på att bli SLS, Space Launch System. En raket lika kapabel som 1960:talets Saturn V. Baserad på rymdfärjan, fast utan färja. Den kommer att kunna sätta 100 ton i låg omloppsbana. 100 ton (140 enligt vissa definitioner)! Det är 7 fullastade shipping containers, alltså sexmeterlånga lastbilslaster. Nu börjar vi prata mänsklig interplanetär rymdfart hära. 6 lastbilar i omloppsbana kan försörja och förflytta en handfull människor. Rymdstationen väger mindre än 500 ton och tog 10 år för 50 rymdfärjeflygningar och massor av dagens små raketer att sätta ihop och underhålla och bemanna. Det kostade lika mycket som världens all cancerforskning (men hysch hysch, don't tell anyone!)
SLS, som är "shuttle derived" accelererar bara några minuter. Men den kan ju ha ett tredje/fjärde raketsteg som last som kan ta ett rymdskepp till vart du vill i solsystemet. Det sista raketsteget kanske måste användas mest för att bromsa in vid den planet en rymdfarkost ska gå in i omloppsbana runt. Det finns tabeller man kan googla online om hur lång tid det tar och hur mycket bränsle (eller delta-v, acceleration) som krävs för att nå planet X och Y. Men de tabellerna lider av flera svåra fel för praktiskt rymdfart.
- Excentriciteten i planetbanorna gör att varje passage och datum har unika villkor. T.ex. är år 2033 bästa uppkommande datum för en resa till Mars. Slutet av 2020:talet är mycket sämre.
- Tabellerna antar att rymdskeppet fångas in i en cirkulär bana runt planeten. Men klyftiga raketforskare ser till att den fångas in i en bana som är så excentrisk den kan vara runt sin himlakropp. En ellips så nära som möjlig som närmast och så långt bort som möjligt.
- Genom att passera inuti atmosfären, om den besökta himlakroppen har en sådan, så kan väldigt mycket bränsle sparas av att man bromsar in av luftdraget med "aerobraking".
- Tabellerna antar Hohmann transfer, en elliptisk bana som tangerar både Jordens och målobjektets ellipsbana. Men med jonelektiska motorer så gäller andra spelregler..
Så om du läser att det krävs 16 km/s i delta-v för att landa på Mars, så ska du veta att det kan trimmas en hel del. Vad som krävs beror på många saker.
Om man tar bort själva färjan och bara behåller bränsletanken, de båda fastbränsleraketerna och färjans tre huvudmotorer, ja då får man det som nu håller på att bli SLS, Space Launch System. En raket lika kapabel som 1960:talets Saturn V. Baserad på rymdfärjan, fast utan färja. Den kommer att kunna sätta 100 ton i låg omloppsbana. 100 ton (140 enligt vissa definitioner)! Det är 7 fullastade shipping containers, alltså sexmeterlånga lastbilslaster. Nu börjar vi prata mänsklig interplanetär rymdfart hära. 6 lastbilar i omloppsbana kan försörja och förflytta en handfull människor. Rymdstationen väger mindre än 500 ton och tog 10 år för 50 rymdfärjeflygningar och massor av dagens små raketer att sätta ihop och underhålla och bemanna. Det kostade lika mycket som världens all cancerforskning (men hysch hysch, don't tell anyone!)
SLS, som är "shuttle derived" accelererar bara några minuter. Men den kan ju ha ett tredje/fjärde raketsteg som last som kan ta ett rymdskepp till vart du vill i solsystemet. Det sista raketsteget kanske måste användas mest för att bromsa in vid den planet en rymdfarkost ska gå in i omloppsbana runt. Det finns tabeller man kan googla online om hur lång tid det tar och hur mycket bränsle (eller delta-v, acceleration) som krävs för att nå planet X och Y. Men de tabellerna lider av flera svåra fel för praktiskt rymdfart.
- Excentriciteten i planetbanorna gör att varje passage och datum har unika villkor. T.ex. är år 2033 bästa uppkommande datum för en resa till Mars. Slutet av 2020:talet är mycket sämre.
- Tabellerna antar att rymdskeppet fångas in i en cirkulär bana runt planeten. Men klyftiga raketforskare ser till att den fångas in i en bana som är så excentrisk den kan vara runt sin himlakropp. En ellips så nära som möjlig som närmast och så långt bort som möjligt.
- Genom att passera inuti atmosfären, om den besökta himlakroppen har en sådan, så kan väldigt mycket bränsle sparas av att man bromsar in av luftdraget med "aerobraking".
- Tabellerna antar Hohmann transfer, en elliptisk bana som tangerar både Jordens och målobjektets ellipsbana. Men med jonelektiska motorer så gäller andra spelregler..
Så om du läser att det krävs 16 km/s i delta-v för att landa på Mars, så ska du veta att det kan trimmas en hel del. Vad som krävs beror på många saker.
