Citat:
Ursprungligen postat av Vresrosen
Jag undrar varför en debatt om detta viktiga ämne, förs i en tråd där rubriken handlar om Guillous utfall. Jag ser inte varför han skall bemötas som om han vore en stor intellektuell debattör, på "rätt" sida denna gång.
Livets öden kan vara oförutsägbara, en del döms för spioneri och andra skriver böcker och tjänar pengar på att vara på KGBs avlöningslista.
Ja, det hela är märkligt. Guillou betraktas av många som en helt vanlig journalist som bara "råkade" ha samröre med KGB. Men Guillou gick in frivilligt i samarbetet. Han hade kunnat avbryta det när som helst, han hade kunnat vägra ta emot pengar, han hade kunnat anmäla för Säpo att KGB tagit kontakt med honom.
Inget av detta gjordes.
Att Guillou 1967-1972 hade samröre med KGB är känt. Det avslöjades i Expressen 2009 av Micke Ölander. Här är en liten sammanfattning som jag roat mig med att göra. Hur en överbevisad KGB-kompis kan fortsätta ha cred i detta land är för mig obegripligt. Citaten är ur Ölanders första artikel, "Jan Guillou hemlig agent åt Sovjet". Artikeln anmäldes men friades av Pressens Opinionsnämnd. Expressen hade stöd för det som sas.
http://www.expressen.se/nyheter/expr...ent-at-sovjet/
Guillou var kring 1967 journalist, anställd på FIB/Aktuellt. Han blev då föremål för intresse för KGB-residenten Jevgenij Ivanovitj Gergel. Guillou, intervjuad av Öhlander i länken ovan:
”Jag arbetade då på FIB/Aktuellt och träffade 1967 Gergel på en mottagning på sovjetiska ambassaden i Stockholm. Han kom fram och bjöd mig på kaviar och vi började prata politik.”
Guillou ”groomades” alltså av den lokale KGB-residenten. Och det hela började 1967. Guillou har erkänt att han tog emot pengar av ryssen. ”Jag fick också betalt och fick skriva på kvitton”, sa Guillou till Ölander.
Vad gjorde då Guillou för tjänster åt KGB? Bland annat skrev han en artikel om den svenska socialdemokratins förhållande till Vietnam. Enligt kollegan Arne Lemberg (1941-1979) ska Guillou även ha bett Lemberg att stjäla en intern telefonkatalog från amerikanska ambassaden. Guillou förnekar dock det sistnämnda.
- - -
Vad än Guillou gjorde eller inte gjorde så hade han i alla fall upprepade kontakter med ryssen ifråga. Man kan fråga sig vad det hela skulle ha lett till. Kanske groomades Guillou att bli en så kallad inflytelseagent åt Sovjet. Det vill säga att, som i hans fall, journalist och opinionsbildare, i artiklar och debattinlägg subtilt föra fram sovjetiska synpunkter på saker och ting. I Norge hade Arne Treholt denna funktion i sin egenskap av politiker. Guillou blev inget spionerimässigt högvilt som Treholt, men visst kan inflytelseagent-teorin belysa fallet Guillou/KGB.
Säpo fick ögonen på Guillou tack vare att Lemberg larmade dem. Och i parentes sagt var det helt rätt av Lemberg att göra detta, trots att han var arbetskompis med Guillou på FIB/Aktuellt. Om man känner till eller har uppgifter om landsförrädisk verksamhet måste man informera säkerhetstjänsten. Alltså säkerhetsavdelningen på Rikspolisstyrelsen, alltså Säpo. Säpo inledde spaningar mot Guillou, men fann inget att gå på.
I Ölanders artikel försvarar Guillou sitt KGB-samröre så här:
”Det blev bara en enda rad av icke-händelser och det är inte brottsligt att träffa utländska säkerhetstjänster.” Samröret ska ha upphört 1972, då Guillou enligt egen utsago bröt kontakten.
OK. Men det är straffbart att inte meddela Säpo att man kontaktats av främmande spiontjänster som KGB. Guillou lät bli att meddela Säpo.
Ölanders artikel publicerades 24 oktober 2009. Några veckor innan det hade Guillou gett ut sina memoarer: ”Ordets makt och vanmakt”. Där nämnde Guillou inte ett ord om KGB-samröret.