varför är svenska ett svårt språk?

Dedikera kan man boken man skrivit till lilla mamma. Du försökte säga hängiven.

Det är heller sällan svårt att förstå någon som använder fel genus...

Nej, fast i detta fall talade vi om uttalsdistinktion med tonaccenterna för betydelseskiljande syften.

Man har en hel del hjälp av latinet, där ju en större del av ordens genus "syns", för genusval på franska. Men då måste man förstås kunna lite latin.

Ja, för att vara ett europeiskt språk har vi nog en ovanligt elak vokalfonologi. Slaviska språk slår oss dock med båda händerna bakbundna när det gäller konsonantfonologin.

Nä, det kan man aldrig, inte ens till henne. Till lilla mamma dedicerar man en bok.

Det är naturligtvis riktigt. Fel av mig.

Svenska svårigheter är alla undantagregler vi har.

Inte bara det utan hur vet man om det är en eller ett framför ett substantiv?
Hur vet man hur ett substantiv i plural bestämd som obestämd form slutar.

Ett ben flera ben dessa ben de här benen.
En hand flera händer, dem här händerna och så vidare.
Undantag som sagt, en gås flera gäss.

Sch,stj,ck,g-j,sj lite udda stavningar
Ljus,sju,stjärna,dusch,lack
Det går att rimma på nästan alla ord i Svenska språket.
Ord som utalas likadant med samma eller ibland olika stavningar som betyder olika saker i olika sammanhang.


Djuret val, nu har du ett val, riksdagen hade ett val, nu är det nytt val år 2014...ja ni fattar poängen.
Tusentals ordspråk, väldigt rikt på det.

Fyll på mer?

Edit:kom på alla sammansatta ord vi har också, finns det något språk som har lika många sammansatta ord som vi?

Fast kasus, personböjning eller genus i sig innebär väl ingen svårighet? Svenskan hade ju inte blivit ett uns svårare om historien slumpat sig så att vi sade "Sitterjag huseti." i stället för "Jag sitter i huset.".

Man kan ju också vända på resonemanget och hävda att den redundans som (ofta) finns i flekterande språk gör dem enklare att avkoda.

Jämför:

1. Этих людей не любит Иван.

2. Dessa människor gillar Johan inte.

På ryska finns det 4(!) superövertydliga dead giveaways till vad som är subjekt och vad som är objekt:

1. Ackusativ på Этих.
2. Ackusativ på людей.
3. Singular på любит.
4. Nominativ på Иван.

På svenska är exakt samma information inkodad enbart i den subtila placeringen av "inte". Vilket språk är då "lättast" (i detta fall att avkoda)?

Visserligen OT, men vad har "Johan" med detta att göra?

Finns ju i nästan alla språk.

Sådana oregelbundenheter är ju inte heller ovanliga i flera språk som talas i t.ex. Europa.

Kolla franskan.
Öh, va?
Vanligt runt om i hela världen.

Tror inte svenskan är särskilt ordspråksrik, faktiskt.

Engelska, tyska?

Johannes - Johan - John - Ivan etc ...?

Eller är det något subtilt skämt som går mig förbi?

Tvärtom, jag blev nyfiken på om du hade någon anledning till att döpa Ivan till Johan.