Den stora tråden om att bli en frontman som strålar som en gud på scenen

Ja, nu tänkte jag så att det hade vart fantastiskt om vi alla kunde dela med oss av vår kunskap och våra insikter gällande hur man blir den ultimata frontmannen, den som går upp på scenen, och som får publiken att gapa av beundran och fullständigt ge sig till musiken. Utstrålning, personligt uttryck, energiflöde, poser, varje detalj som tar dig ett steg närmare att bli den sceniska gud som vi sett från flera håll under tiderna (tex artister som Robert Plant, David Bowie, Jim Morrison, ett gäng sångare från 90-talets Seattle, listan kan göras oändlig...)

Låt oss skapa den lista som kan hjälpa oss att finna nya dimensioner som musiker!

Mina tankar:
Tror du inte på vad du gör kommer det inte gå. Du måste släppa spärrarna och låta ditt "inre musikaliska jag" träda fram. Låt musiken föra dig vidare.
Du måste finna tron på att du är asbra, och visa det utåt i ett energibyte med publiken och dina bandmedlemmar. Och att lära sig ett antal poser är aldrig fel^^
Massor av träning!

Fyll på listan, kära medmusiker!

Jag håller med dig om att nyckeln till att bli en bra frontman är att fullkomligt ge sig hän åt musiken på scen och bara göra de man känner i stunden. För mig är det också det ända som funkar för att motverka alla nervositet när man står där uppe på scen, att fokusera 100% på musiken

se och lär från jack white!

http://www.youtube.com/watch?v=3ATQFFwU0_k

Jag "tror" inte jag är bra på scen. Jag "vet" att jag är bäst på scen.
Sådan mentalitet kommer du långt på.


För att stråla som en gud på scenen måste man känna sig som en gud. Ibland sviktar humöret men så finns det ju medel som gör att man känner sig som en gud.

Rock on

Goa svar!
Så sant, så sant...

De där riktigt stora frontmännen har "det" inom sig och det kan man inte träna sig till.

Lögn....

Man kan visst träna sig till det. Men tror man inte på sig själv så kommer det aldrig att funka.

Lögn? Ooookej.

Om man nu kan träna sig till de egenskaper som gör stora frontmän som Mick Jagger, Bono, Jim Morrison etc varför gör inte alla frontmän det?

Jag skrev inte att man inte kan träna sig till att bli en bra frontman, bara att frontmän som de ovan har det där lilla extra, vilket är en egenskap som inte kan tränas fram. Vill du det kalla det för lögn så varsågod.

Dom var bara sig själva. Och dom trodde på sig själva.
Tro mig... Var öppen med vem du är samt gott humör så blir du en legend själv.

Rock on

Ja. men det är ju precis det jag försöker förklara, de är unika, de har något unikt i sig som inte går att träna sig till.

Jag har inga ambitioner att bli "legend"(ordet du söker är för övrigt legendar) men tack för förtroendet.

Den här tråden riskerar att gå åt helvete med en massa klyschor och floskler om att tro på sig själv, ha "det"etc.

Tråden bör, enligt mig, handla om konkreta tips på hur man blir en bättre frontman.
Mitt första tips:
Se till att filma dig själv på spelningar och granska sedan noga. Du gör säkerligen mängder av småsaker du inte är medveten om som du antingen bör förstärka eller minimera utifrån eget tycke.




För att sedan nämna dessa stora giganter lite kort så tror jag absolut inte att de "bara är sig själva".
Jag tror att de är extremt medvetna om vad de gör och hur de gör på scen.

Jag måste säga som Ginger, det där är faktiskt ganska mycket strunt. Jim Morrison, precis i början av The Doors karriär, ska ha varit en ganska kass sångare, men med hjälp av mycket träning, ganska mycket droger och ett svårt förflutet (vilket gav honom mycket att säga) lyckades han skaffa en enorm utstrålning. Samma sak med Bono, han var också en kass sångare ibörjan, tills han en dag gjorde något annorlunda och, som han själv sagt, plötsligt förstod att "jaha, det är SÅ man ska göra".

Detta "det" som du talar om, är någonting som kanske inte alla, men EXTREMT många har inom sig, man måste bara hitta kärnan i det man tror på och vill uttrycka, sen har man något att gå på!

Anledningen till att alla frontmän inte lyckas med detta är kort och gott att alla inte har lika mycket att säga/uttrycka. Musik handlar till väldig stor del om att förmedla känslor som man inte kan få utlopp för på något annat sätt - åtminstone inte lika bra som genom musiken. Har du inget som driver dig kan du aldrig bli bra. Du måste ha en drivkraft. Du kanske vill förändra världen, finner styrka i din döda gammelfarmor, har mycket svåra känslor du vill förmedla, har mycket positiva känslor osv... Bara du faktiskt är ärligt driven i nånting så kan du nå hur långt som helst.

Det är absolut en bra tanke! Nånting jag själv redan försöker göra faktiskt.
Det sista tror jag kan variera ganska mycket, men självklart måste man ha någon koll på vad man sysslar med, det tycker jag också. Nånting som slog mig nu är hur man förmedlar sitt budskap med ansiktet, det borde väl vara en ganska stor del av paketet? Och inlevelse rent allmänt, i guess...

Absolut!
Träna ansiktsuttryck framför spegeln hemma.
"Hur fan ser jag ut när jag sjunger! Inte konstigt att jag aldrig får ligga efter våra gigs..." kanske en del kommer fram till.

Jag såg dokumentären "Crossfire hurricane" om Rolling stones (har aldrig varit nåt stort fan, men frugan älskar dem) och Mick Jagger talade å ena sidan om att han bara var sig själv på scenen, han bara gjorde.
Å andra sidan pratade han senare i dokumentären om att han "spelade en roll" som rockstjärna både på och bredvid scenen och att det var skönt att när han tog av sig scenkläderna kunna släppa på allt och vara sig själv.
Någon som sett dokumentären som förstår hur han får dessa båda motsägelsefulla uttalanden att gå ihop? Är han bara sig själv? Har han en "rollperson" som han "tar på sig" på scen?

Själv tyckte jag tidigare i min karriär att mellansnacken och kontakten med media var svår.
Jag sjöng mer än gärna inför hur många människor som helst, men så fort jag skulle säga något blev jag fruktansvärt blyg och tänkte att "det är väl inte en jävel här som vill höra mig prata? Jag borde bli klar med snacket snabbt och börja sjunga istället". Samma sak med media, "förfan, recensera konserten istället, jag vill inte prata..."

Dock upptäckte jag när jag studerade på musikhögskolan och hade konserter/redovisningar/etc där man sjöng inför en mindre grupp bestående av lärare etc att jag när jag blandade min "blyghet"/försiktighet/avsaknad av kärlek till rampljuset då jag inte sjöng med något vettigt, förberett, nästan kände mig bekväm.
Detta använder jag numera på scen; jag förbereder mellansnacken noga.
Jag träffade en av ackompanjatörerna från min tid på skolan flera, flera år senare och han kom tydligt ihåg mig som den bästa presentatören han någonsin ackompanjerat