Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Kul bok! Folk pratar inte så tydligt som de gärna tror.

I dagens tidning använder två journalister oberoende av varandra det förskräckliga uttrycket ”
hedra en överenskommelse”. Jag tror det var Fr. Reinfeldt som började med detta, på konsultmanér inspirerad av reklambyråernas anglicismer. Det är en ovanligt löjlig konstruktion. Det heter att ”följa en överenskommelse” eller ”hålla fast vid” densamma. I svenskan hedrar vi minnet av stupade hjältar, inte simpla överenskommelser.

Riktigt gamla bohusläningar har tunt sje-ljud. De torde inte vara några kärringar. Det tunna sje-ljudet är det ursprungliga. Däremot är det ett senare påhitt att alla l är tunna.

Folk som säger "interjuvat".

Folk som säger "som sagt var" trots att inget tidigare har sagts som syftar till just detta.

Jag stör mig på (främst) journalister som skriver DNA och liknande förkortningar med små bokstäver (dna, adhd, ekg etc.). Det formligen fräter på näthinnan av att se dem. Vet att vissa förkortningar numer skrivs med små bokstäver, exv. laser, radar och (möjligen) sms. Men själv anser jag att dna inte bör skrivas på detta fula vis.

Lite lustigt är att förkortningen eko (för ekokardiografi, en hjärtundersökning) ofta förkortas till EKO. Det står till och med på ekokardiografimottagningen i staden. "EKO-lab". Samma ohyfs ses i engelskan, ECHO.

Sen anser jag att ordet symptom bör få behålla sitt p, trots att de flesta verkar göra allt för att ta bort dess existens. Tyvärr är detta inte bara ett problem hos journalister, även myndigheter och dikteringsprogram verkar föredra den p-lösa formen.

Ordet har officiellt två accepterade stavningar i dagens svenska.

Jag skulle nog säga att den som använder det relaterar till sin egen utsaga. Med andra ord ett sätt att understryka det den påstår.

Däremot finns det självklart sådana som använder uttrycket i tid och otid som tics.

I vattentjänstlagen skrivs VA ut med små bokstäver vilket stör mig lite, men lagtexten får nog ses som facit i hur det ska se ut. Fast jag tycker nog ändå det ser bäst ut med stora bokstäver, och upplever att de flesta, både inom och utanför branschen, skriver ut det med stora bokstäver.

Det är en typografisk grej. Yrkesfolk upplever det – med rätta – som ett skönhetsfel att smacka in ett sjok versaler i en löpande text. Ett (dåligt) sätt att eliminera problemet är att skriva förkortningarna med gemener. Ett bättre sätt är att skriva ut förkortningarna i klartext, eller med stavelser, tex ”teve”. Fast det funkar ju dåligt med tex DNA och ADHD.

Om man nu måste använda versaler så rekommenderas kapitäler (för den som har tid att pilla med sånt); vilket ungefär innebär att man kör lite mindre bokstäver och med lite mer mellanrum.

Exakt, och jag anser detta vara en styggelse. Den enda rätta stavningen bör vara symptom. Symtom är en infantiliserad stavningsvariant som dunklar dess etyomomogiska ursprung utan att nämnvärt underlätta stavningen. Om man måste eliminera en bokstav i något ord faller min röst på det rudimentära d:et i djungel. Det förändrar inte uttalet och är etymologiskt sett omotiverat.
Kan föreställa mig att det ser hemskt ut.
Kapitäler har jag sett, men inte vetat namnet på. Intressant. Håller med om att det, om man finner det oestetiskt med versaler insprängt i texten bör man i så fall använda kapitäler.

Fast det är inte så enkelt att styra språket. Och du får ju skriva symptom med p utan att det är fel.

Något jag har lagt märke till på senare år är att vissa personer använder ordet "stund" på ett sätt som jag anser vara fel. Det vissa gör är att de säger "stund" när de enligt mig borde säga "tag". Ett exempel på detta språkbruk är följande mening: "Jag bodde en stund i Frankrike". För mig låter "stund" i detta sammanhang mycket konstigt eftersom jag anser att det ordet endast skall användas när man talar om korta tidsperioder som ett par minuter eller någon timme. För övrigt betyder det tyska ordet "stunde" just timme, vilket jag tycker talar för min ståndpunkt med tanke på att svenskan härrör från och därför, till väldigt stor del, präglats av tyskan.

I exempelmeningen ovan borde man säga "tag" anser jag eftersom det ordet enligt mig betecknar längre tidsperioder. Jag är naturligtvis medveten om att det finns ett väldigt stort mått av godtycklighet när det gäller vad som anses vara korta respektive långa tidsperioder, men jag tror nog ändå att de flesta modersmålstalare har en intuitiv förståelse för hur dessa ord används. Jag är nyfiken på att höra vad ni anser om detta.