__________________
Senast redigerad av buppmeister 2013-06-03 kl. 00:02.
Senast redigerad av buppmeister 2013-06-03 kl. 00:02.
Det finns så otroligt mycket som jag stör mig på, vilket är anledningen till att jag numera går under namnet "Grammatikhitlern" inom mina sociala kretsar 
Särskrivningar samt oförmågan att skilja mellan tal- och skriftspråk är det som får mina ögon att klia som mest. Sedan förstår jag inte varför det skall vara så förbannat svårt att skilja ord från ord. Exempelvis som han och hann och var och vart. Verbböjningar som egentligen ej existerar i svenskan är tyvärr vanligt förekommande också, exempelvis skärde istället för skar samt saktare istället för långsammare. Att ej kunna särskilja objekt och subjekt är också något som stör mig något oerhört.
Särskrivningar samt oförmågan att skilja mellan tal- och skriftspråk är det som får mina ögon att klia som mest. Sedan förstår jag inte varför det skall vara så förbannat svårt att skilja ord från ord. Exempelvis som han och hann och var och vart. Verbböjningar som egentligen ej existerar i svenskan är tyvärr vanligt förekommande också, exempelvis skärde istället för skar samt saktare istället för långsammare. Att ej kunna särskilja objekt och subjekt är också något som stör mig något oerhört.
Särskrivningar helt klart. Men även att folk är lata när dem skriver.
Finns en bra ordföljd om hur man skriver, Läs det högt.
Fem hundra lappar
Femhundra lappar
Fem hundralappar
Finns en bra ordföljd om hur man skriver, Läs det högt.
Fem hundra lappar
Femhundra lappar
Fem hundralappar
Det är faktiskt inte fel:
http://blog.svd.se/sprak/2011/09/12/...e-fornlamning/
Tråd om detta: https://www.flashback.org/t86623
http://blog.svd.se/sprak/2011/09/12/...e-fornlamning/
Citat:
”Sen vart jag trött, så jag gick hem.”
Kanske hör du till dem som studsar till när någon använder vart och inte blev i den meningen? Eller känns det kanske tvärtom alldeles naturligt för dig att uttrycka sig så?
Vart lever och har hälsan. Nu talar vi alltså om den verbform som i talspråk ofta används i stället för blev. Om du har detta vart i ditt ordförråd eller inte kan bero på var i landet du bor – för Ylva och många andra skåningar är det något tämligen exotiskt, men i exempelvis Stockholmstrakten, där jag bor, är vart vanligt. Jag hör det användas så gott som dagligen av såväl gamla som unga.
Ibland stöter man hos språkbrukare på uppfattningen att detta vart inte skulle vara korrekt svenska, att det är slarvigt, ett tecken på språkligt förfall hos ungdomen och så vidare. Den som säger något sådant har inte satt sig in i frågan ordentligt. Vart har nämligen urgamla anor, och att det lever kvar i modern svenska är egentligen ganska märkvärdigt. Låt oss titta lite närmare på dess historia!
Vart är preteritumformen (även kallad imperfekt) av det gamla verbet varda. ”Gammalt” betyder i det här fallet att det fanns redan i den klassiska fornsvenskan, som talades på 1200-talet (och dess rötter kan spåras ännu längre tillbaka). I nutida svenska har varda nästan helt fallit ur bruk, och dess plats har sedan länge övertagits av bli. Bli, eller bliva, är ursprungligen ett lågtyskt lånord som kom in i svenskan under medeltiden.
Varda lever alltså i dag ett undanskymt liv i vårt språk. Bortsett från den ovannämnda formen vart förekommer ordet mest i fasta uttryck som [ngt] i vardande och varde ljus!. I och med den senaste bibelöversättningen är varda emellertid utmönstrat även ur kyrkans språk: numera står där inte Varde ljus! utan Ljus, bli till!.
Varför tappade då det inhemska ordet varda mark till förmån för lånordet bli, kan man fråga sig. Det är förstås svårt att veta säkert i dag, men en tänkbar förklaring är att varda har en otympligare böjning än bli: jag varder, jag vart, jag är vorden. Att det helt enkelt var smidigare att säga jag blir, jag blev och jag har blivit. Fast – det stämmer ju inte riktigt för vart; det är ju både smidigt att använda och lätt att uttala. Kan det vara förklaringen till att just vart lever kvar?
Kanske hör du till dem som studsar till när någon använder vart och inte blev i den meningen? Eller känns det kanske tvärtom alldeles naturligt för dig att uttrycka sig så?
Vart lever och har hälsan. Nu talar vi alltså om den verbform som i talspråk ofta används i stället för blev. Om du har detta vart i ditt ordförråd eller inte kan bero på var i landet du bor – för Ylva och många andra skåningar är det något tämligen exotiskt, men i exempelvis Stockholmstrakten, där jag bor, är vart vanligt. Jag hör det användas så gott som dagligen av såväl gamla som unga.
Ibland stöter man hos språkbrukare på uppfattningen att detta vart inte skulle vara korrekt svenska, att det är slarvigt, ett tecken på språkligt förfall hos ungdomen och så vidare. Den som säger något sådant har inte satt sig in i frågan ordentligt. Vart har nämligen urgamla anor, och att det lever kvar i modern svenska är egentligen ganska märkvärdigt. Låt oss titta lite närmare på dess historia!
Vart är preteritumformen (även kallad imperfekt) av det gamla verbet varda. ”Gammalt” betyder i det här fallet att det fanns redan i den klassiska fornsvenskan, som talades på 1200-talet (och dess rötter kan spåras ännu längre tillbaka). I nutida svenska har varda nästan helt fallit ur bruk, och dess plats har sedan länge övertagits av bli. Bli, eller bliva, är ursprungligen ett lågtyskt lånord som kom in i svenskan under medeltiden.
Varda lever alltså i dag ett undanskymt liv i vårt språk. Bortsett från den ovannämnda formen vart förekommer ordet mest i fasta uttryck som [ngt] i vardande och varde ljus!. I och med den senaste bibelöversättningen är varda emellertid utmönstrat även ur kyrkans språk: numera står där inte Varde ljus! utan Ljus, bli till!.
Varför tappade då det inhemska ordet varda mark till förmån för lånordet bli, kan man fråga sig. Det är förstås svårt att veta säkert i dag, men en tänkbar förklaring är att varda har en otympligare böjning än bli: jag varder, jag vart, jag är vorden. Att det helt enkelt var smidigare att säga jag blir, jag blev och jag har blivit. Fast – det stämmer ju inte riktigt för vart; det är ju både smidigt att använda och lätt att uttala. Kan det vara förklaringen till att just vart lever kvar?
Tråd om detta: https://www.flashback.org/t86623
Frej Persson skriver ju bland annat "...och att det lever kvar i modern svenska är egentligen ganska märkvärdigt."
Verkar ju vara dialektalt det där. Alltså korrekt för vissa, helt fel för andra.
Något man mycket väl kan störa sig på då det låter så fel i mångas öron. Har svårt att se att man skulle använda vart istället för blev i mer formella sammanhang.
__________________
Senast redigerad av buppmeister 2013-06-03 kl. 01:35.
Senast redigerad av buppmeister 2013-06-03 kl. 01:35.
Citat:
Den var bra! Den ska jag komma ihåg, alternativt "sno"
Ungefär som skillnade i betoning på "Vad vill du nu igen?" och "Va? Vill du nu igen?)
__________________
Senast redigerad av egon2b 2013-06-03 kl. 10:49.
Senast redigerad av egon2b 2013-06-03 kl. 10:49.
Citat:
Har du möjligen svårt att skilja mellan tal- och skriftspråk, eller kanske bara mellan informellt och formellt språk? Vart i betydelsen ’på vilken plats’ hör hemma i den förra typen. Men med tanke på den stora stilistiska spännvidd du ger prov på i ditt inlägg förstår jag att du har lite svårt med det.
Om de är vanligt förekommande men inte finns i svenskan, i vilket språk finns de då? Och på vilket sätt är saktare fel/icke-existerande (det är lite svårt att avgöra vad du menar eftersom du diskuterar det tillsammans med verb)?
Om de är vanligt förekommande men inte finns i svenskan, i vilket språk finns de då? Och på vilket sätt är saktare fel/icke-existerande (det är lite svårt att avgöra vad du menar eftersom du diskuterar det tillsammans med verb)?
Citat:
2. Adverbet »sakta« kan med fördel kompareras; för adjektivet gör man gärna en omskrivning. Dagstidningarna har gott om exempel med »köra saktare vid skolan« etc. Eller ...
1. Så kallat svag böjning används betydelseskiljande i en variant av »skära«:
... plommonträdet beskars redan i november ...
Personligen skulle jag kunna säga att såsen eller majonnäsen »skärde sig« för att betona att inget blodvite uppstod. Inte alla gillar svartsoppa.
Ekodjuren växer också saktare men ger i slutändan ett godare kött. — korrektRef. http://spraakbanken.gu.se/korp
1. Så kallat svag böjning används betydelseskiljande i en variant av »skära«:
sin beskärda del / den beskurna apeln... ett långt och lyckligt liv beskärdes honom ...
... plommonträdet beskars redan i november ...
Personligen skulle jag kunna säga att såsen eller majonnäsen »skärde sig« för att betona att inget blodvite uppstod. Inte alla gillar svartsoppa.
Att både var och vart är korrekta är jag väl medveten om. Det jag syftade på var att många tycks ha svårt att skilja dessa åt samt använda dem i rätt sammanhang. Nu tycker jag mig ofta se att folk tenderar att skriva vart i tid och otid, även då det ej rör sig om platsangivelser eller rörelse. Detta kan förvisso vara dialektalt betingat då jag för närvarande studerar i Norrland där jag märkt att det är vanligt att många i talspråk byter ut dessa mot vars i de flesta sammanhang, medan en liten del tycks byta ut enbart vart mot detta. Om jag uttryckte mig otydligt i mitt tidigare inlägg så får jag be om ursäkt för det. När det sedan kommer till skriftspråk har jag sett att det ofta uppstår problem för vissa då det kommer till att förstå skillnaden mellan dessa två begrepp då man i vardagligt tal enbart använder sig av vars i alla sammanhang. Detta är dock enbart mina egna observationer kring det hela, så rätta mig gärna om jag har fel. Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig
Vad jag menade när jag skrev att de är vanligt förekommande men dock ej finns i svenskan är att de är mycket vanliga i både tal- och skriftspråk, även då de i själva verket är felaktiga. Adverbet sakta blir i komparativ långsammare och inte saktare. Jag utgår dock enbart från den undervisning jag fått under min skolgång, då det var detta som var det enda som gällde. Att det idag tycks förekommande allt oftare i dagstidningar och tycks vara allmänt accepterat må vara en sak, men i SAOL och Svensk ordbok står det som oböjligt. Samtidigt finns där heller ingenting om att det prompt skall ha en suppletiv böjning, som i detta fallet långsammare, medan Språkrådet även uttalat sig om detta och gett saktare grönt ljus. Så visst, att säga att det är ej existerar skulle vara inkorrekt, men det är fortfarande långt ifrån att vara fullt accepterat då långsammare förekommer i mycket större utsträckning. Det är väl en smaksak vilken form man använder sig av, men för mig kommer saktare alltid att klinga illa i mina öron oavsett vad andra säger om det. Samma sak gäller då skära ska kompareras till antingen skar eller skärde. För mig kommer aldrig någonsin någon annan form än skar bli accepterad. Exemplet om att såsen "skärde sig" skulle jag nog däremot kunna tänka mig att säga. Förmodligen då det har att göra med ett reflexivt verb, det får en annorlunda innebörd till skillnad från bara verbet i sig för min del. Visst, jag baserar enbart mina uttalanden på personliga åsikter. Det som jag anser vara felaktigt behöver ju inte vara det för någon annan, ovanstående är enbart sådant jag har fått inpräntat i huvudet under hela min uppväxt. På samma sätt som jag har relativt svaga belägg för mina ståndpunkter ovan gäller detsamma för de som hävdar motsatsen till detta.
__________________
Senast redigerad av PeterNoster 2013-06-03 kl. 16:50.
Senast redigerad av PeterNoster 2013-06-03 kl. 16:50.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
