2013-02-06, 20:21
#1
Tjena, vill bara skriva av mig angående en sak och det är hur läkare ser på lugnande medel mot ångest som är beroendeframkallande, oftast är detta s.k. bensodiazepiner som är mycket ångestdämpande redan vid låga doser.
Jag gick i 3:an på gymnasiet och hade 5 månader kvar till studenten, och då hade jag gått hela hösten med pissångest till slut fick jag psykbryt och åkte till psyket flera gånger. Där möts jag av snorungar som sprätter runt i korridorerna och jagar fyllon och jag fick snacka med någon ung surfitta och så fort man frågade om lugnande mediciner så lämnar hon rummet, tar fram en telefon och ringer en "överläkare" som givetvis inte "tycker jag behöver ha något". Vad fan vet h*n om situationen? Han vet vad sprättekakan uppfattat vad jag sagt, jag som är ett socialt missfall som inte kan visa känslor och pratar i lugn ton hela tiden. Andra gången fick jag snacka med en något äldre man, äntligen tänkte jag. Kanske en som inte bara har vatten i skallen. Men han var ännu värre, "vi skriver inte ut några beroendeframkallande mediciner. Klart slut. Här har du ett paket lergigan och nu kan du sticka tillbaka till skolan".
Insåg att jag fick ändra metod, så sjukskrev mig från skolan och levde som en isolerad mumie i ett halvår. Undvek det som skapade ångest, men när jag sen skulle börja plugga igen så kom problemen tillbaka(testade även flera SSRI under denna tid, har aldrig mått sämre än på dessa sockerpiller).
Lyckades turligt nog träffa en läkare nu i somras som för en gångs skull själv inte verkar vara ett psykfall och jag behöver bara ringa ett samtal så är mitt recept förnyat. Har nu stått på 0,5mg xanor i flera månader, bara vetskapen av att jag har dem gör att jag oftast inte ens måste ta något och tar bara när jag verkligen behöver vilket är max 3 gånger i veckan. Känner inget beroende alls. När jag pluggat färdigt så kommer jag att sluta med medicinerna och ta tag i det riktiga problemet, något jag inte kunnat göra eftersom det krockar med studierna. Har orkat komma igång med träning, orkar sköta skolan och när en attack kommer så hjälper dem som fan och dagen efter är jag som en ny människa och känner inget behov att "fylla på" dagen efter.
Alla läkare som bemöter folk på detta sättet, dem inser inte hur mycket dem kan förstöra. Alla är olika, många blir beroende och det slutar riktigt illa, andra kan hantera det. Hoppas någon läkare med dessa åsikter läser detta, inte för att ni någonsin kommer uppleva eller förstå lidandet hos en deprimerad person. Nackskott.
Vet inte vad vi ska diskutera, ville bara sprida
Jag gick i 3:an på gymnasiet och hade 5 månader kvar till studenten, och då hade jag gått hela hösten med pissångest till slut fick jag psykbryt och åkte till psyket flera gånger. Där möts jag av snorungar som sprätter runt i korridorerna och jagar fyllon och jag fick snacka med någon ung surfitta och så fort man frågade om lugnande mediciner så lämnar hon rummet, tar fram en telefon och ringer en "överläkare" som givetvis inte "tycker jag behöver ha något". Vad fan vet h*n om situationen? Han vet vad sprättekakan uppfattat vad jag sagt, jag som är ett socialt missfall som inte kan visa känslor och pratar i lugn ton hela tiden. Andra gången fick jag snacka med en något äldre man, äntligen tänkte jag. Kanske en som inte bara har vatten i skallen. Men han var ännu värre, "vi skriver inte ut några beroendeframkallande mediciner. Klart slut. Här har du ett paket lergigan och nu kan du sticka tillbaka till skolan".
Insåg att jag fick ändra metod, så sjukskrev mig från skolan och levde som en isolerad mumie i ett halvår. Undvek det som skapade ångest, men när jag sen skulle börja plugga igen så kom problemen tillbaka(testade även flera SSRI under denna tid, har aldrig mått sämre än på dessa sockerpiller).
Lyckades turligt nog träffa en läkare nu i somras som för en gångs skull själv inte verkar vara ett psykfall och jag behöver bara ringa ett samtal så är mitt recept förnyat. Har nu stått på 0,5mg xanor i flera månader, bara vetskapen av att jag har dem gör att jag oftast inte ens måste ta något och tar bara när jag verkligen behöver vilket är max 3 gånger i veckan. Känner inget beroende alls. När jag pluggat färdigt så kommer jag att sluta med medicinerna och ta tag i det riktiga problemet, något jag inte kunnat göra eftersom det krockar med studierna. Har orkat komma igång med träning, orkar sköta skolan och när en attack kommer så hjälper dem som fan och dagen efter är jag som en ny människa och känner inget behov att "fylla på" dagen efter.
Alla läkare som bemöter folk på detta sättet, dem inser inte hur mycket dem kan förstöra. Alla är olika, många blir beroende och det slutar riktigt illa, andra kan hantera det. Hoppas någon läkare med dessa åsikter läser detta, inte för att ni någonsin kommer uppleva eller förstå lidandet hos en deprimerad person. Nackskott.
Vet inte vad vi ska diskutera, ville bara sprida
__________________
Senast redigerad av Revolutionz 2013-02-06 kl. 20:24.
Senast redigerad av Revolutionz 2013-02-06 kl. 20:24.