Att använda "att" eller ej...

En milstolpe i utvecklingen av denna grammatiska detaljparagraf passeras 8 min. 22 sek. in i kungens årliga jultal när han talar om vilka i släkten som framledes "kommer agera" som rikets företrädare.

Nu har jag iofs många gånger märkt att man säger på ett visst sätt för att sedan upptäcka att man alltid sagt så.

Med andra ord, bara för att jag märkt någonting så har det inte alltid inneburit att själva fenomenet var nytt.

Det var ganska många exempel men det som jag kan komma på nu är t.ex det här med att man inte t:et när det kommer i slutet av vissa ord som "nå" stället för "nåt" eller rättare sagt "nå" iställe för "nåt".

Ett annat exempel är att använda infinitv även om man vet att det är presens som är det rätta. Man skriver t.ex "jag svara dig imorgon" iställe för "jag svarar dig imorgon". Rätt eller fel är inte viktigt, man bara skriver så.

På sistone har jag börjat märka mer och mer att folk gärna struntar i att använda "att" i vissa sammanhang. Senast idag såg jag på SvT att det är "svårt värva soldater" och alltså inte "svårt att värva soldater".

Det är långt ifrån första gången som jag märker att man droppar "att" så är det här något nytt eller har det alltid varit så?

Kan tilläggas att jag själv tycker (att) att är ganska onödigt men för någon anledning känns det ändå (att) ha. Alltså ja, onödigt men viktigt eller hur man ska förklara det.

'Att' blir också ofta felaktigt utbytt med 'och'. T ex svårt och värva soldater. Förmodligen för att 'att' inte alltid artikuleras ordentligt och då låter 'a' och 'å' liknande.

"Att" lever och frodas i alla fall i det fullkomligt vedervärdiga "eftersom att", där det inte fyller någon som helst funktion.

Har gjort samma observation men jag är osäker på orsaken, generellt sett så är man sämre på svenska idag, inte minst på radio och tv. Det kan också vara så att vissa tycker att det blir finare om man utelämnar ord som ha eller att, typ, jag vill fred istället för jag vill ha fred.

Detta låter snarare som något som folk i Norrland osv. säger.

Ja, jag tänkte direkt Norra Sverige när det gäller att säga NÅ istället för NÅT och PRATA istället för PRATAR. Jag säger själv så.

Det är en del av den talade dialekten här i norr att vi kapar bort några bokstäver här och där. Det betyder inte automatiskt att vi stavar likadant. Dvs vi förstår stavningsreglerna. Vi är inte automatiskt dumma i huvudet och har noll koll.

Samma sak söderöver där man kan säga E när man menar ÄR. Men man vet ändå att det stavas ÄR.

Att många ord uttalas med svagt eller ohörbart t är något som förekommit i svenskan sedan åtminstone 1600-talet. Bellman skriver så i sina epistlar, t.ex. ur epistel 38:
Bellman visste förstås att det egentligen stavas ledet, men han ville få till rimmet, och visste att det speglade hans samtids uttal.

Faktum är att man idag oftare uttalar -t än man gjorde på 1700-talet. I språkläror från 1800-talet gick man så långt att man beskrev dessa för helt stumma i talspråk, medan man idag, åtminstone i media, uttalar dem tydligare. Många har fått för sig att talet måste anpassas efter skriften, men skriften är bara en ungefärlig återgivning av talet.

Att utelämna -de i första konjugationens verb i preteritum är standard i modernt talat riksspråk.

Jag har aldrig hört att försvinna så som TS beskriver, och skulle gärna vilja ha ett uppläst exempel. Att att uttalas o eller å som infinitivmarkör är helt i sin ordning, och stavas till och med så i norskan. att utelämnas relativt ofta i meningar som "jag kommer åka till Göteborg imorgon", där man åtminstone i skrift föredrar ett att mellan "kommer" och "åka".

Skönt att du förtydligade detta, vi andra här på forumet ser ju dig annars som en vandrande trendspotter.

Oklart vad du egentligen menar eftersom att det både saknas förklarande ord och kontext i dina egna meningsuppbyggnader vilket gör dig tämligen svårtolkad. Jag förmodar att din spaning ligger i att vissa väljer att inte uttala T:et i ord som "nåt" och istället säger "nå" vilket ligger inom ramarna av en normalitet för talspråk - Där kan man böja och benda lite efter smak och tycke utan att egentligen göra sig skyldig till något fel. I den övre delen av vårt land är det exempelvis mer vanligt att just t:et försvinner i vissa ord av dialektala skäl men man ska vara vaksam över att inte blanda ihop betydelser och syftning. Det vill säga att bokstäver har en särskiljande funktion i vad som menas, ordet "nå" är ju ett redan existerande ord vars betydelse går att likställa med ungefär "jaha, låt oss höra" emedan ordet "nåt" vittnar om ett ting eller fenomen, någonting som man försöker greppa eller åsyfta.

För att tala klarspråk är det alltså okej att skala bort eller att lägga till bokstäver i talspråk eftersom att det finns andra faktorer som hjälper till oss andra att förstå vad det är som sägs. Kroppspråk, kontext och humor för att nämna några vilket medför att det inte är lika viktigt att allting uttalas korrekt. Gällande skriftspråk är det emellertid en annan sak, där finns inte dessa utomstående signaler närvarande för oss andra att tolka in i vad som ämnas framföras, och där är man således en smula efterbliven om syftet är att framstå som seriös eller någon benägen att bli tagen på allvar.

Hur människor uttrycker sig kan betyda olika saker, antingen är man inte kunnig nog inom vad som anses korrekt eller så är man inte vidare brydd. I ovanstående exempel verkar det snarare handla om det förstnämnda, dvs man är inte medveten om att man uttrycker sig på ett felaktigt sätt, och det är ju egentligen inte hela världen men det ger oss andra en del detaljer om personen i fråga liksom all form utav språkutbyte. I ditt fall kan det vara klokt att ställa sig frågan "Är mina vänner ett rimligt lakmuspapper på vart mänskligheten står eller är de helt enkelt obildade alternativt inte vidare brydda?". Det ena behöver nödvändigtvis inte utesluta det andra.

Användning av ordet "att" bör egentligen ses som en trend då det användes mycket sparsamt i det svenska skriftspråkets vagga och är ofta sett som ett utfyllnadsord eller, som satsläran kallar det, "fogeord". I det flesta fall behövs inget "att" för att göra sig förstådd även om det ofta är mycket behändigt och ligger nära till hands att användas.

Att dör knappast ut. Däremot är det skönt att vissa uttryck som kommit på senare år försvinner. T ex ”Eller hur”.

Det är nog huvdsakligen dialektalt och talspråk.

När det gäller ”att”: ibland kan man gott utelämna ”att”, så istället för att skriva exempelvis ”Lära sig att skriva” räcker det att skriva ”Lära sig skriva”. Det är min ödmjuka åsikt.

Reklamkanalen Star FM har en väderpresentatör som varje dag säger:

Det kan komma nå regn/snö

Svårt att identifiera var personen kommer från, men någon borde ju uppmärksamma att de inte låter riktigt klokt.