2013-01-31, 23:09
#1
Jag tror inte att svenska skribenter, framförallt i gammelmedia, bara undviker att publicera övergripande information kring invandring/feminism/sexism/USA-kåtande för att det är en del av deras policy. För att orka med ett arbete där man åtta timmar om dagen spelar naiv och låtsas vara glad över att allt som känns som hemma blir systematiskt nedtryckt så måste man ju ändå faktiskt få ut en viss tillfredställelse av det.
Vad är svenska mediaskribenters känslomässiga motiv? "Duktig flicka"-syndromet? Är de bedövade av sin egen rädsla för vad som förväntas av de ifall bedrägeriet uppdagas? Mytomani? Får de en känsla av makt och kontroll av att veta att de kan lugna miljontals svenskar med sina lögner? Är det samma drivkraft som finns hos t.ex. psykologer, att de njuter av att stävja förvirring/oro för att det ger dem en känsla av kontroll över sina egna liv?
Och innan skeptikerna kommer med fantasilösa motrepliker som "exakt vilka skribenter syftar du på och vad har de gjort?" så uppmanar jag dessa att bläddra bland trådarna i C&Y eller P-I. Där hittar ni tusentals exempel. Ni brukar även försöka sinka trådar likt denna genom att skriva att sagda skribenter inte är självbedragare bara för att de inte delar mina politiska åsikter. Jag vill därför uppmärksamma er på att tråden handlar om bevisade faktafel och uppenbar censur i svensk media. Det är inte min åsikt att Aftobladet mörkar identiteter i brottsfall där GM är invandrare, det är fakta. Om ni däremot har riktiga faktamässiga motargument så är dessa givetvis välkomna, men ni får inte bara skriva att jag har fel för att ni tycker att jag har fel.
Och sist men inte minst, en påminnelse till er "antirasister" och "feminister" som klagar på att vi dödsknarkarnazister på FB är döva för kritik och motbevis: om ni vill att vi ska ta er på allvar så underlättar det om ni inte börjar era inlägg med långa utlägg om vilka idioter vi är (ett fenomen som är betydligt vanligare bland de försvarslösa "antirasisterna" än de argumentativa dödsknarkarnazisterna).
Vad är svenska mediaskribenters känslomässiga motiv? "Duktig flicka"-syndromet? Är de bedövade av sin egen rädsla för vad som förväntas av de ifall bedrägeriet uppdagas? Mytomani? Får de en känsla av makt och kontroll av att veta att de kan lugna miljontals svenskar med sina lögner? Är det samma drivkraft som finns hos t.ex. psykologer, att de njuter av att stävja förvirring/oro för att det ger dem en känsla av kontroll över sina egna liv?
Och innan skeptikerna kommer med fantasilösa motrepliker som "exakt vilka skribenter syftar du på och vad har de gjort?" så uppmanar jag dessa att bläddra bland trådarna i C&Y eller P-I. Där hittar ni tusentals exempel. Ni brukar även försöka sinka trådar likt denna genom att skriva att sagda skribenter inte är självbedragare bara för att de inte delar mina politiska åsikter. Jag vill därför uppmärksamma er på att tråden handlar om bevisade faktafel och uppenbar censur i svensk media. Det är inte min åsikt att Aftobladet mörkar identiteter i brottsfall där GM är invandrare, det är fakta. Om ni däremot har riktiga faktamässiga motargument så är dessa givetvis välkomna, men ni får inte bara skriva att jag har fel för att ni tycker att jag har fel.
Och sist men inte minst, en påminnelse till er "antirasister" och "feminister" som klagar på att vi dödsknarkarnazister på FB är döva för kritik och motbevis: om ni vill att vi ska ta er på allvar så underlättar det om ni inte börjar era inlägg med långa utlägg om vilka idioter vi är (ett fenomen som är betydligt vanligare bland de försvarslösa "antirasisterna" än de argumentativa dödsknarkarnazisterna).
