Liten tjej fastnar i mardrömslika parallella universum Del:2 LSD

Kön: Tjej
Längd 174 cm
Vikt:62 kg
Tidigare erfarenheter: weed, ecstasy och MDMA.

Vi var några vänner som var sugna på att ta LSD, vi hade planerat allt i minsta detalj. Det var jag, Elvis (som han tvunget ska heta här), Johan och Fredrik. Killarna hade tagit hallucinogener tidigare, men Johan hade inte tidigare testat LSD. Vi hade laddat upp, läst på, sorterat bland våra tankar, och förberett oss på alla möjliga sätt. Vi satte oss i bilen och åkte ut till sommarstugan där vi skulle vara. Läget var avskilt, inga grannar, omgiven av stora fält och bara ett stenkast från havet; detta var det perfekta stället.

12.15
Vi lägger alla lappen på våra tungor. Alla är taggade men lite nervösa över inför vad de kommande timmarna kommer att ge oss. Vi sätter oss och spelar ett frågespel och lyssnar på musik. Settingen var perfekt, tyckte jag.

13.15
För mig tar det knappt en timme innan det visuella börjar påverkas. Vi står i uterummet och jag börjar se mönster i den gröna mossan på plasttaket, de andra ser fortfarande ingenting. Jag känner mig liksom elektrisk och lycklig och tänker att detta kommer bli en helt fantastisk kväll. Det tar inte lång tid innan alla känner sig lite påverkade förutom Elvis. Jag och Johan ligger i soffan och kollar på mönster i taket och lyssnar på musik medan Fredrik dansar runt utan tröja för han känner sig energisk och, som han själv uttryckte det, ’‘ett med jorden’’. Nu någon gång beger sig Elvis och Fredrik ut för att promenera till havet. Jag och Johan stannar kvar, vi känner oss så himla lugna och vill bara njuta av alla fina mönster och njuta av musiken. Jag känner mig väldigt tillfreds och allting var så sjukt häftigt, kände mig lycklig. Jag sa ’‘jag fattar inte hur folk kan snea på detta, kolla så fint allt är’’, tji fick jag.

14.00
Nu någon gång kommer Elvis och Fredrik tillbaka, helt hyper, stirriga och som jag tyckte, jobbiga. De förstörde vår lugna och mysiga stämning. Vi stannade kvar ett tag men snart bestämde vi oss alla för att gå till havet tillsammans. Promenaden dit var sjukt cool. Det kändes som att vi gick hur långsamt som helst. Elvis och Fredrik förstod inte att vi kunde vara så lugna, de var fortfarande väldigt energiska och liksom stressade runt. De såg fortfarande inget visuellt och Elvis sade att han knappt kände sig påverkad. Vi kom fram till en liten kulle 200-300 meter från havet. Vi stannade där och kollade på utsikten. Vädret var grått och blåsigt men solen lös igenom molnen, det hela såg så fantastisk vackert ut. Jag tyckte det såg ut som att vi stod som i en nedsänkt skål i havet och att havsvattnet rann över kanten på skålen. Såg ut som en Dalí tavla. Jag mådde helt fantastiskt och jag älskade detta stället och jag älskade mina underbara vänner.

15.00 Vi gick tillbaka till stugan och Elvis och Fredrik delade på en spliff. Nu började de också se mönster och båda lugnade ner sig. Jag bestämde mig för att jag också ville boosta min upplevelse, jag ville gå ner djupare i mina tankar och känslor. Dessutom kändes det som att stunden ute i det kalla vädret fått mig att nyktra till, jag hade slutat att se mönster. Så vi rullar en spliff till och går ut för att sätta oss och röka. Jag tar väl 2-3 bloss men bestämmer mig sedan för att det räcker där. Snart börjar helvetet.

15.20
Vi skapar en ny setting, drar för alla gardiner och tänder lamporna vi köpt. Lampor som mjukt skiftar i alla regnbågens färger. Allt känns mysigt och fantastiskt. Jag ska dra för en gardin men på något sätt råkar jag göra så att gardinstången åker ner. Hela stämingen ändras, alla säger ’‘men vad göööör du!?’’ och Fredrik kastar sig fram för att rädda situationen och gardinstången. Allt känns kaos. Nästa sak jag kommer ihåg är att jag vaknar upp i en säng med en så hög puls att det enda jag hörde var mitt panikslagna hjärta som höll på att hoppa ur bröstkorgen. Jag har ingen aning om vart jag är, vem jag är, vem som ligger bredvid. Jag tar tag i personen och frågar vem det är, ’‘Fredrik’’ svarar han. Jag har ingen aning om hur jag hamnade i sängen, vad jag precis upplevt, varför jag har dödsångest och varför jag var livrädd. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag känner igen Fredrik och att jag känner någon slags trygghet hos honom. Det tar inte många sekunder innan jag försvinner helt i mina egna trippar igen.

Jag är fast i en loop, i en helt annan verklighet där livet var en bildfrekvens (jag kommer inte ihåg vad det var). Det var livet. Jag hade ingen aning om att jag trippade. Jag fanns inte. Plötsligt ändrades något drastiskt, en bit ny bildfrekvens började loopa och hela min värld som jag visste det, alltså den första bildfrekvensen, ändrades. Jag blev så jävla chockad över att det fanns mer till livet. Så pågick det ett tag, min världsbild ändrades flera, flera gånger.

Forts.

Plötsligt vaknar jag upp i en dimension där jag sitter i en soffa (detta är den verkliga verkligheten men det har jag ingen aning om då). Allting ser konstigt ut och jag känner inte alls igen mig. Jag hade ingen aning om vilka dessa människorna var, vart jag var, vem jag var, jag visste inget mer alls än att jag kände mig panikslagen, livrädd och att jag inte ville hoppa mellan fler dimensioner. Plötsligt började jag loopa i olika dimensioner, olika världar igen. Jag hade ingen aning om vilken värld där jag hörde hemma i. Jag kände ren och skär skräck, ville bara sluta hoppa och hamna i rätt dimension. Jag var liksom som på ett mission efter den rätta verkligheten men jag kom aldrig dit. Plötsligt kom det som skulle bli min räddning, någon av killarna satte igång Qlimax setten från är jag var där och för en sekund kände jag igen mig. Något familjärt. Plötsligt kom jag på mitt namn. Så nu visste jag vad jag hette, alltså att jag i alla fall fanns, och att jag hörde hemma någonstans.

Jag var fortfarande förlorad i olika världar och jag visste fortfarande inte att jag var hög på LSD, fattade alltså inte att jag trippade. Ibland lyckades jag komma till min värld, den ¨rätta¨ världen, men bara för några sekunder sedan hoppade jag vidare i världarna. Jag kunde inte styra över något själv. Enda anledninge til att jag förstod att det var min värld var tack vare Qlimax 2012 musiken, jag kände igen mig. När jag var i de andra världarna hördes inte musiken.

Jag ska försöka förklara det här med hoppandet mellan världarna. Om ni tänker er absolut ingenting, som ett universum fast med ingenting. Sedan högst upp sätter ni ett kugghjul. Det kugghjulet var en värld, sedan till det kugghjulet satt det ett kugghjul till och i det kugghjulet satt det flera. Så grenade det ner sig och längst ner fanns verkligheten. Jag var fast i varje kugghjul i en evighet åt gången, och jag hoppade runt mellan de olika kugghjulen. Fanns hundratals kugghjul. Jag letade efter det som kändes äkta. Detta var otroligt jävla jobbigt. Hade jag kunnat, hade jag nog begått självmord. Men jag var liksom förstenad. Tur det.

I den första världen där jag föddes in i hade jag ingen aning om någonting. Jag var som ett blankt blad. Som ett nyfött barn. Sedan var det precis som att jag samlade erfarenheter längs med tripparna och kugghjulen som gjorde att jag lyckades till sist hitta hem, hitta rätt.

Allt var kaos. Ångesten var överväldigande. Världarna var obehagliga. Långt om länge, efter att jag kaosat runt i hundratals världar i olika dimensioner började jag inse att det var jag som var kaoset. Jag vaknade upp sittandes i soffan, i en annan verklighet som liknade min och kände mig helt utmattad. Däremot var det inte min verklighet, den var deformerad och mina vänner såg ondskefulla ut. Allt var förvrängt osv. Det sa bara *svisch svisch* så var jag fast i olika världar igen. Så hur hade jag hamnat i soffan? Jo enligt mina vänner hade jag trillat nerför trappan och rivit ner massa grejer från väggarna för att sedan bara sätta mig i trappan och stirra rakt ut i tomma intet, med varenda muskel i kroppen spänd. Tydligen hade jag sett livrädd ut. Jag var helt okontaktbar under 3,5 timmar. Mina vänner försökte prata med mig, skaka mig och ja, försökte få någon kontakt men inget funkade. Jag minns inget av detta. Enligt mina vänner så ska jag vid ett tillfälle bara ha skrikit rakt ut, sånt typiskt tjejskrik man hör i skräckfilmer. Hade låtit livrädd, tydligen.

Jag vaknade upp i en domension som liknade vår värld, fast det var inte vår värld. Kände inte alls igen mig. Allt gick i slowmotion och jag lyckades dock stapplande hitta badrummet. Jag kollade i spegeln och så sa det *svisch svisch* sedan var jag i en annan tripp igen. I trippen såg jag mig själv i spegeln som ett riktigt ¨tjackmonster¨ ofräsch, äcklig och sliten. Jag gick ut och där var mina vänner, vi alla hade tagit någon ny superdrog, men vi alla mådde pyton. Jag sätter mig i soffan och sedan känner jag den, döden. Allt liksom stannar upp och jag inser att jag är död. Plötsligt hörs ambulanser och polisbilar. Jag flyger ut ur min egen kropp och bevakar det hela från luften. Polisen bryter sig in i huset och hittar oss alla döda i stugan. Musiken dånar fortfarande men allt är stilla. Jag känner döden och ångesten, stämningen är så jävla tryckt att man kan ta på den. Förutom det, känner jag absolut ingenting. Våra kroppar rullas ut och körs iväg. Jag ser hur polisen tycker att vi är korkade ungdomar som kastat bort våra liv. Jag ser hur polisen ringer till allas föräldrar och berättar nyheten. Jag känner hur deras hjärtan går sönder över att deras barn gjort något så oerhört korkat. Sedan är allt svart.

20.00
Plötsligt föds jag liksom in i vår värld. Jag känner mig lättnad över att hoppandet mellan dimensioner slutat, men jag är så jävla rädd att jag ska hoppa vidare. Jag sitter stilla i soffan i säkert närmre 40 minuter och bara betraktar allt. Betraktar mina vänner, lyssnar på musiken. Känner livet. Är så satans glad att vara tillbaka. Jag känner mig helt utmattad, känns som att någon tagit min hjärna och högtryckstvättat den, för att sedan sätta in den igen. Jag känner bara lättnad över att vara tillbaka. Mina lungor kändes som när man varit ute och sprungit en lång runda i kallt väder. Jag var helt skakig. Försökte förstå vad som hänt, men fattade inte riktigt. Efter ett tag när jag började prata med mina vänner förstod jag att jag inte haft en vanlig LSD-tripp.

Efter några timmar lyckas jag få i mig lite mat, men jag är i chocktillstånd. För varje minut som går utan någon tripp blir jag mer och mer lättnad över att detta verkar vara verkligheten. Men jag vågar inte helt lita på att det faktiskt är verkligheten. Är rädd för att det bara är en värld och att jag snart kommer börja hoppa vidare.

23.00
Vi kollar på teve och myser i soffan. Jag är utmattad och vill sova men jag vågar inte, rädsla av att släppa verkligheten. Jag har ju precis varit förlorad i andra världar och vägrar släppa taget om denna. När jag blundar börjar jag se mönster igen och efter inte så länge börjar jag trippa lite igen. Ser polisen bland annat från när vi dog, och så börjar jag loopa en händelse om och om igen. Men nu har jag själv kontroll och kan ta mig ur det om jag bara fokuserar. Långt efter länge somnar jag. Drömmer mardrömmar hela natten.


Dagen efter
Allt känns tomt. Känner mig likgiltig. Som att inget kommer spela någon roll igen. Det som gjorde mig ledsen, gör mig inte ledsen längre men det som gjorde mig glad gör mig inte heller glad. Ska snart iväg till Holland, vilket jag har längtat efter hur länge som helst, men kan nu inte känna någon glädje över detta. Känner bara för att vara ensam.

Någon som kan hjälpa mig reda ut begreppen? Uppnådde jag egodöd eller var jag bara fast i andra dimensioner och i loopar? Kommer jag att få tillbaka mina känslor?

Det va en jävla tripp det där! Hoppas du inte blev för avskräckt från hallucinogener bara! 4/5 shiva

Vilken snedtripp! Känner igen det där att åka ut till en sommarstuga för att trippa, har själv gjort det med Psilocybin och med LSD. Pilocybin-trippen var fruktansvärd, dock inte riktigt så mardrömslik som din tripp men ändå. LSD-trippen var turligt nog mild (vi tog en fjärdedels tripp) och vi rökte också holk och det förstärkte trippen, dock var den fortfarande trevlig.

Jag tror att även om de varit med om en riktig mardrömstripp så kommer du att reda ut detta. Tror att du behöver tid att komma tillbaka till verkligheten och känna igen ditt vanliga liv och dina vanliga känslor. Ge dig själv tid och förstå att detta inte på något sätt var en del av ditt vanliga jag.

Sens moral: Personligen tycker jag att det kan gå alldeles för fruktansvärt snett med starka hallucinogener, det är inte värt det med tanke på hur dåligt man kan må. Finns så många andra droger som inte tillnärmelsevis är lika riskabla, bättre att hålla sig till dom. Du hade ju t ex en helt annan upplevelse på Ectasy innan denna trippen. Hoppas på det bästa för dig och att kunna läsa någon annan trevlig tripp/rusrapport från dig framöver (du är verkligen bra på att skriva och förmedla upplevelser på ett levande sätt).

Hur mådde dina kompisar, tog ni alla samma (jag antar att ni tog en hel tripp per man)?

Lät otäckt det där. Det låter som du har en del att bearbeta, inte bara trippen men även ditt liv i övrigt. Är du nöjd med livet som det ser ut nu? Om du skulle dö nu skulle du känna ånger eller inget speciellt? När du kände att det var hopplöst i trippen skulle du stannat upp bearbetat den känslan, mycket handlar om att ställa sig frågan varför upplever jag det här? Varför är jag rädd? Nu lät det som en väldigt kaosartad tripp, även med sällskapet du var i. Hade du trippat med någon mer erfaren som kunnat styra trippen hade det med all säkerhet blivit en positiv upplevelse.

Lustigt att du skrev "liten tjej", rubrik till porrfilm kanske?

Känner igen "hoppandet" mellan olika världar som du beskriver, men istället för att "hoppa" så känner jag allt på samma gång. Att jag finns på så många olika sätt och världar, så det inte är klokt.. Ja LSD är riktigt mindfuck, finns det någon som ger lika mycket mindfuck? Kanske Ayahuasca eller DMT..

Ang. Tomheten så är det vanligt efter en snetripp, låt det gå några dagar, ät något gott, rök lite röka och gosa ner till någon film så kommer det bli nice ska du se

Mina vänner mådde rättså bra. Två av dem kände sig lite distanserade och lite off, men de trippade inte alls lika hårt eller mycket som jag.


Veckorna innan trippen kände jag mig för första gången genuint lycklig så jag kände att ''är det någon gång man ska trippa LSD är det nu''. Under trippen insåg jag efter ett bra tag att kaoset/oron/paniken jag kände, att det var jag. När jag väl insåg och kunde börja bearbeta detta lyckades jag långt om länge hitta tillbaka till min riktiga värld. Nu i efterhand har jag ett lugn inombords jag inte hade för trippen, kanske är det så att jag lyckats bearbeta bort kaoset i mig själv under trippen?


Ja jag känner mig bättre nu! Har lyckats bearbeta händelsen lite och är ganska säker på att jag blivit starkare av det.

uuuuusch...!! (

beklagar det jobbiga som inträffat!

du ska bara veta att detta är ett normalt beteende, har man sneat så har man men det kan ta några dagar att bearbeta det!
ta det lugnt ett tag och sysselsätt dig med saker så släpper det ska du se!

Bra rapport. Synd att första upplevelsen skulle bli dålig, men det är oftast dem som man lär sig mest av. Rekommenderar någon annan hallucinogen med mindre rus tid nästa gång!

Påminner ju lite om ett avsnitt i serien Lost där Desmond Hume åker mellan olika tidsplan/världar konstant!

Bra tripprapport för övrigt. Har själv sneat ordentligt på svamp (finns tripprapport här om det) och det är inte skoj alltså...

Intressant rapport! Lät väldigt intensivt det där.

Skönt att du känner att du under trippen och även i efterhand har lyckats bearbeta känslorna och upplevelserna. Förhoppningsvis stärker det dig.

Skönt att höra att du mår bra igen. Kan verkligen förstå att det känns hur skönt som helst att lägga en sådan minst sagt otäck upplevelse bakom sig. Lycka till framöver!