2013-01-28, 13:57
#1
Substans: Oxycontin
Dos: 20mg
Tid: Dålig tidsuppfattning men minst tre timmar.
Utvärdering: 5/5
Det hela började med att min gode vän Anders ringde på dörren. Jag rusade exalterad ner till dörren. Med en karta Oxycontin och ett brett leende stod Anders i dörröppningen, Här ska det noddas tänkte jag.
Vi satte oss på soffan i vardagsrummet och diskuterade den nyinköpta substansen. Kartan låg så oskyldigt på glasbordet men jag visste att den var allt annat än oskyldig. Efter några minuter tappade jag tålamodet och knäppte upp två stycken, tog fram en tändare och krossade dem.
Medans jag radade upp två linor så kände jag en stark dömande blick i från min kompis. Något i stil med "Fan vilken pundare till kompis jag har"-blicken.
Nu var dem två fina 10mg ett lent och vitt pulver uppradade i två symmetriska linor. En femhundring fick vägleda dessa två linor till näsan där de blev till gegga. Nu börjar det...
Vardagens tristess förvandlades plötsligt till harmoni och den gråa himmeln som man kan se i från soffan blev naturens mästerverk. Dåtidens plågor blev bara dåtid och drunknade snabbt i det vänliga och tröstande ruset. Livet var en lek nu.
Anders föreslog cigg och tog fram sina marlboro. Åh du sköna marlboro, du är alltid vid min sida tänkte jag.
Efter två himmelska ciggaretter i den avsiktliga tystnaden började verklighetem lösas upp, likt en brustablett. Det kändes som guds händer bar mig över jorden och att allt spelade roll samtidigt som det inte gjorde det. Hapde, hapde, hapde sa anders efter en blund i gudshänder och jag vaknade upp och såg frågandes på honom. Han undrade hur det var med mig och jag svarar med det mest genuina leendet jag kunde. Tillbaka till paradiset.
Anders måste ha ganska tråkigt tillskillnad i från mig. Nykter, uttråkad och vakandes över sin noddande kompis. Vilket liv...
Så jag försökte mig på en konversation med den smått oroliga Anders men han verkade inte förstå så mycket. Det blev nog lite för många Xanor på morgonen. Ciggaretterna gick åt som smör i solen och varje bloss kändes som en välsignelse. Ruset verkade heller inte stadga sig så efter ett tag gick all min energi åt att vara medveten, jag visste knappt om att Anders var där. Guds händer var mycket viktigare och skönare.
Efter allt för många marlboro och ett eskalerande opioidrus blev sängen obligatorisk. Och här tar minnet slut. Gonatt.
Värt att tillägga att detta är min första rusrapport.
Mvh
Dos: 20mg
Tid: Dålig tidsuppfattning men minst tre timmar.
Utvärdering: 5/5
Det hela började med att min gode vän Anders ringde på dörren. Jag rusade exalterad ner till dörren. Med en karta Oxycontin och ett brett leende stod Anders i dörröppningen, Här ska det noddas tänkte jag.
Vi satte oss på soffan i vardagsrummet och diskuterade den nyinköpta substansen. Kartan låg så oskyldigt på glasbordet men jag visste att den var allt annat än oskyldig. Efter några minuter tappade jag tålamodet och knäppte upp två stycken, tog fram en tändare och krossade dem.
Medans jag radade upp två linor så kände jag en stark dömande blick i från min kompis. Något i stil med "Fan vilken pundare till kompis jag har"-blicken.
Nu var dem två fina 10mg ett lent och vitt pulver uppradade i två symmetriska linor. En femhundring fick vägleda dessa två linor till näsan där de blev till gegga. Nu börjar det...
Vardagens tristess förvandlades plötsligt till harmoni och den gråa himmeln som man kan se i från soffan blev naturens mästerverk. Dåtidens plågor blev bara dåtid och drunknade snabbt i det vänliga och tröstande ruset. Livet var en lek nu.
Anders föreslog cigg och tog fram sina marlboro. Åh du sköna marlboro, du är alltid vid min sida tänkte jag.
Efter två himmelska ciggaretter i den avsiktliga tystnaden började verklighetem lösas upp, likt en brustablett. Det kändes som guds händer bar mig över jorden och att allt spelade roll samtidigt som det inte gjorde det. Hapde, hapde, hapde sa anders efter en blund i gudshänder och jag vaknade upp och såg frågandes på honom. Han undrade hur det var med mig och jag svarar med det mest genuina leendet jag kunde. Tillbaka till paradiset.
Anders måste ha ganska tråkigt tillskillnad i från mig. Nykter, uttråkad och vakandes över sin noddande kompis. Vilket liv...
Så jag försökte mig på en konversation med den smått oroliga Anders men han verkade inte förstå så mycket. Det blev nog lite för många Xanor på morgonen. Ciggaretterna gick åt som smör i solen och varje bloss kändes som en välsignelse. Ruset verkade heller inte stadga sig så efter ett tag gick all min energi åt att vara medveten, jag visste knappt om att Anders var där. Guds händer var mycket viktigare och skönare.
Efter allt för många marlboro och ett eskalerande opioidrus blev sängen obligatorisk. Och här tar minnet slut. Gonatt.
Värt att tillägga att detta är min första rusrapport.
Mvh
