2013-01-28, 00:12
#1
Vid ett möte med psykiatriker och FK (och min kontaktperson) för ca 3 år sen nämnde jag att jag haft några korta perioder då jag varit överaktiv.
Jag är annars deprimerad, har ångest och stora sömnproblem sedan väldigt många år tillbaka.
Vips bara sådär ansåg psykiatrikern att jag hade bipolär 2.
Jag hade visserligen funderat på varför jag kunde bli så överaktiv plötsligt och väldigt engagerad i en sak och hade svårt att släppa taget för att sova eller äta under nån dag...
Efter det har jag blivit så i några timmar då jag blir väldigt engagerad i en sak och glömmer tid och rum, men det är som sagt inte långa stunder.
Jag är väldigt osäker på om det verkligen är bipolär utan kanske snarare så att jag för en stund mår lite bättre och passar på att göra sånt jag annars inte orkar.
Jag har sen dess fått prova några olika mediciner mot bipolär och äter nu Lamotrigin sen 1,5 år.
Jag har inga som helst överaktiva perioder och fungerar öht inte i vardagen.
Ingen livslust och fått ökad ångest. Senaste halvåret har jag mått väldigt mycket sämre.
Innan diagnosen åt jag Cipralex som inte funkade vidare bra heller.
Träffade en läkare häromdan och tog upp detta och sa att jag skulle vilja byta medicin.
Men det tyckte inte han (fick bara mer mot ångesten).
Jag har förklarat för flera läkare att jag enbart är deprimerad och underaktiv och väldigt trött, men dom håller fast vid att jag är bipolär.
Jag skulle istället vilja prova nåt som är uppiggande så jag inte bara sitter eller sover bort dagarna.
Nåt som får mej att aktivera mej mer.
Men om dom är så inställda på bipolär så kan jag väl inte få en sån medicin...
Jag blir så frustrerad av det här.
Det känns som den första läkaren tyckte hon hade hittat nåt bra att säga till FK och att man därefter hållt fast vid det för att slippa engagera sej mer...
Hur gick det till när ni fick eran diagnos?
Gjordes det nån utredning? Eller åtminstone en uppföljning?
Hur överaktiv får man va innan man blir bipolär...?
Jag är annars deprimerad, har ångest och stora sömnproblem sedan väldigt många år tillbaka.
Vips bara sådär ansåg psykiatrikern att jag hade bipolär 2.
Jag hade visserligen funderat på varför jag kunde bli så överaktiv plötsligt och väldigt engagerad i en sak och hade svårt att släppa taget för att sova eller äta under nån dag...
Efter det har jag blivit så i några timmar då jag blir väldigt engagerad i en sak och glömmer tid och rum, men det är som sagt inte långa stunder.
Jag är väldigt osäker på om det verkligen är bipolär utan kanske snarare så att jag för en stund mår lite bättre och passar på att göra sånt jag annars inte orkar.
Jag har sen dess fått prova några olika mediciner mot bipolär och äter nu Lamotrigin sen 1,5 år.
Jag har inga som helst överaktiva perioder och fungerar öht inte i vardagen.
Ingen livslust och fått ökad ångest. Senaste halvåret har jag mått väldigt mycket sämre.
Innan diagnosen åt jag Cipralex som inte funkade vidare bra heller.
Träffade en läkare häromdan och tog upp detta och sa att jag skulle vilja byta medicin.
Men det tyckte inte han (fick bara mer mot ångesten).
Jag har förklarat för flera läkare att jag enbart är deprimerad och underaktiv och väldigt trött, men dom håller fast vid att jag är bipolär.
Jag skulle istället vilja prova nåt som är uppiggande så jag inte bara sitter eller sover bort dagarna.
Nåt som får mej att aktivera mej mer.
Men om dom är så inställda på bipolär så kan jag väl inte få en sån medicin...
Jag blir så frustrerad av det här.
Det känns som den första läkaren tyckte hon hade hittat nåt bra att säga till FK och att man därefter hållt fast vid det för att slippa engagera sej mer...
Hur gick det till när ni fick eran diagnos?
Gjordes det nån utredning? Eller åtminstone en uppföljning?
Hur överaktiv får man va innan man blir bipolär...?
