Felaktigt användande av bindestreck?

Jag använder den gamla grammatiska kommateringen, minus komma runt nödvändig relativbisats och runt satser som t.ex. innehåller samma subjekt.

Kommatecknet har helt enkelt för många jobb att sköta. Den där klassikern att nödtorftigt avvärja adverb-tolkning av adjektiv, den är ett exempel som får oss att ofta skriva om helt och hållet. Det kostar tid med alltför rudimentär strukturnotation:

– Ett kapell är ett mindre gudligt trähus. — ett gammalt kriablomster

– Ett kapell är ett mindre, gudligt trähus. — gängse botemedel

– Ett kapell är ett gudligt trähus av mindre format. — annan konstruktion.

Vi bortser här på den syntaktiska nivån från att ett kapell kan vara byggt i stenmaterial.

Kommat ersätter utelämnade »och« i uppräkningar. Genom att använda & rakt igenom i en lista skulle kommatecknet befrias. Tecknet et (&) har bokstavligen en upphöjd position på våra tangentbord, så det behövs ingen akrobatik som i fallet bindestreck.

Ta med smörgåsar & varm dryck på termos & en torr tröja i reserv.

Ett strukturellt problem med kommatering är att det inte går att entydigt avslöja ett slutkomma i exempelvis en inskjuten sats. Ett minimum vore ju att vi hade ett högerkomma för att matcha ett vänsterkomma. Här är två möjliga konventioner för att indikera en inskjuten fras med komma-notation. Åtgärden är så enkel som att göra mellanslag före komma »tillåtet«:

Detta är ,milt sagt, en utmaning.

Detta är ,milt sagt’ en utmaning.

Med en nykters envishet upprepar jag att juridiskt gällande dokument borde framställas med möjlighet till tydliga nästade strukturer (“nested structures”). Då skulle vi samtidigt hjälpa de arma översättningsmaskinerna som inte har semantisk erfarenhet att ta till.

I språkvårdande kretsar finns det en motvilja mot typografisk mångfald. I gengäld ser vi bland annat referenser till böcker och filmer som är typografiskt omöjliga att urskilja som nomen/titlar. Här är ett exempel ur högen:

... Verklighetsgestaltningen i den knappt 30-åriga Olga Grjasnowas självbiografiskt färgade debutroman Ryssar är såna som gillar björkar är direkt och okonstlad. ...

Vad är det som säger att inte titeln är »Ryssar«. Jo, väsentligen att de sista orden står i singularis. Så kan dom inte hålla på, att man får tips om titeln i en byline, eller i bästa fall i rubriken.