Franska lånord och uttryck i svenskan

När var det egentligen som mest populärt, att använda franska lånord och uttryck i svenskan? Och i vilka kretsar förekom det vanligtvis? Var det mestadels intellektuella, som ville kokettera med sin bildning, eller användes orden/uttrycken främst som en överklassmarkör? Jag gissar själv på tidigt 1900-tal som "guldålder", men är kanske fel ute?


- Att bära hängslen till frackbyxor är definitivt inte comme-il-faut (som det måste)! Ett exempel på uttryck, som nog knappt används längre.

- Hotell Strand har absolut changerat! sade fabrikör Berg besviket.

Jag har förstått, att franska lånord främst kommit till heders när svenskar eftersträvat att nyansera sitt språk.

På 1700-talet, såklart.

Vissa gamla franska låneord borde återinföras, maruffel t ex.

Du har nog rätt i att många ville göra sig lite märkvärdiga, visa att de minsann inte var som alla andra utan i stället "lite bättre". Ungefär som i dag när det heter att man kan uttrycka sig bättre på engelska än på svenska...

Jag trodde att 1700-talet var guldåldern för franskt inflytande i svenska språket, men det kanske var fel då?

Gustaf III:s tid? Jag snuddade vid tanken.

Om vi vänder på steken, och i stället frågar: När började användandet ebba ut?

Av franska låneord? Det gjorde det inte, de försvenskades genom stavningsreformer. Vissa överlevde (byrå), andra föll i glömska (maruffel).

Och just detta fallande i glömska kan väl ses som en form av utebbning...

Precis vad jag menar! Men vet någon NÄR denna utebbning började?

Jag skulle tro att med den definitionen så började utebbningen samtidigt som inlåningen startade.

Franska var ett verkligt överklasspråk i Sverige från mitten av 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Efter 1820 ungefär började inlåningen av franska ord ebba ut. Dock ansågs väl franska vara "fint" bland övre medelklass i ungefär hundra år till.