Hur svårt är det att fejka mental stabilitet och på så sätt slippa behandling?

Mja, du vet mer än mig på vissa punkter, och jag skulle gärna debattera resten, men vem orkar när du är inne i ett "håll käften idiot" mode

Där jag var, så fick folk vara kvar i månader när de försökt ta livet av sig om de uppvisade tecken på att de var nedstämda. De som inte var nedstämda skickades hem direkt som du skriver.

Edit: Eller nja, direkt och direkt, de hölls kvar ett par veckor.

Vad gäller ADHD och liknande, så lär folk ha haft detta genom människans historia. Jag ställer mig mycket tveksam till att, bara för att någons hjärna är annorlunda än en "bra sammhällsmedborgares hjärna" att man för dens skull är "psykiskt sjuk".

När de scannat mördares hjärnor så har de sett stora skillnader mot svennson hjärnor. Folk som gillar att slåss i kampsort och liknande har ofta samma "dämpningar" i hjärnan i vissa områden.

Folk som är deppiga har ofta en hjärna som inte "lyser upp" särskilt mycket. Du kan säkerligen få din hjärna att bli väldig dämpad om du t.ex börjar meditera varje dag... så att den hjärna inte drar så mycket energi.

Folk som just mediterar får i hjärnscanningar ganska kraftiga förändringar på hjärnan.

Man skulle då, på ditt sätt att se, även hävda att folk som INTE mediterar är "psykiskt sjuka" och behöver medicin.

Om personen INTE anser sig behöva medicin, men staten likt förbannat tänker medicinera dig, mot din vilja, trots att du inte begått några brott eller varit till fara för någons liv... då anser jag att man är farligt ute, och just nu så behandlas nästan en miljard människor över hela världen med olika typer av psykofarmaka mot allehanda sådant påhitt.

Däremot är håller jag med om att man absolut kan nå en gräns där man definitivt skulle kunna anses som "psykiskt sjuk". Men det är alltid majoriteten som beslutar.

Förr ansåg man att tjejer och killar som knullade runt för mycket var psykiskt sjuka, och skulle tvångskastreras.

Det går säkert att hitta folk som har större centrum för sexuell njutning i hjärnan än medelsvensson.
Redan idag kastrerar man pedofiler kemiskt i vissa länder. Därför de är ju "psykiskt sjuka".'


Bla bla bla.. allt är relativt. Bara för att DU inte gillar att gapa o skrika och tjaffsa med folk som folk med ADHD (eller det kanske du gillar att göra?) så är frågan om någon med ADHD verkligen är SJUK.

Folk har haft ihjäl varandra genom människans historia. Skulle man scanna krigare och kungars hjärnor skulle man säkert hitta en stor del "mördar hjärnor" med adhd...

bla bla

Edit: jag tror definitivt att det finns psykisk sjukdom, men av vad jag sett på psyk, och de som besöker psyk, så är det mycket trams, och mer trams, och för det mesta är det samma mediciner folk får i slutändan, oavsett "diagnos". Det scannas inte hjärnor i allmänhet, och de flesta diagnoser har inget stöd i förändringar i hjärnan.

Jag förstår. Skönt att du slapp se saker som inte fanns. Det finns ironiskt nog en större risk att du faktiskt blir psykotisk om personalen hela tiden tjatar på dig att du är det. Personal inom psykvården ska ju i största möjliga mån försöka hjälpa patienter ur eventuella psykoser, inte se till att folk fastnar i dem och behöver medicinernas resten av sina liv. Många psykoser kan gå över helt medan schizofreni mer eller mindre kan gå i remission om patienten får rätt behandling. Sannolikheten för remission sjunker ju såklart om man varje morgon får höra att man är psykotisk samtidigt som ingen lyssnar på vad man har att säga.

Det låter på dig som att det fanns en konsensus där du vårdades som gick ut på att strunta i vad patienterna hade att säga eftersom de ändå bara var psykotiska i deras ögon, stämmer det? Om det stämmer så rekommenderar jag än en gång att du kontaktar journalister hos din lokaltidning, exempelvis VLT, men också en och annan medpatient för att få fler referenser.

Blir jag frisk från mina egna problem och lyckas studera till psykiater med kompletterad psykologutbildning så ska jag hjälpa patienter utan att skrika på dem att de är psykotiska.

ON TOPIC igen:
Saken är den, att du KOMMER bli utskriven om du slutar uppvisa tecken på sjukdom. Det "svåra" är att övertyga dem snabbt. HAR de besämt sig så kommer du få sitta kvar, men jag har svårt att tänka mig att du ens blir kvar en MÅNAD om du spelar glad, pigg, alert, så fort personalen är i närheten.

Du kan låsa in dig på rummet och deppa, be om promenader och sitta på sjukhus bibblan och deppa framför datorn, etc.

Vad gäller medicinen så kan du lägga in den under tungan, istället för på, när du sväljer ditt vatten stannar pillret kvar. Detta ser de inte. Eller snabbt rotera under framläppen, etc. (Syns lite mer). Det finns många metoder att slippa ta medicin på psyk. Risken med detta är dock uppenbar, att du blir påkommen och sedan istället får sprutor i armen, och blir kvar längre.

Jag kan garantera dig att du i normalfallet till slut blir utskriven, även om du är psyksikt sjuk. För att du ska få elchocker så måste du verkligen snackat för mycket, eller ha uppvisat rejält psykiskt sjukt beteende.

I mitt fall så tjaffsade jag för mycket emot. När jag slutade tjaffsa emot, så skrevs jag ut. Jag hade då inte tagit deras piller på ca halva tiden. De sade när jag skulle skrivas ut att de anti psykotiska pillren varit bra för mig, och att jag skulle fortsätta ta dem.

Men om du VERKLIGEN ÄR SJUK så är det nog svårare, men jag kan mycket väl tänka mig att du kan fejka det ganska lätt. Det är ju bara att begränsa dina interaktioner med personalen... och samla ihop sig och skina upp glatt i några sek etc.

Jo du, de fick mig må mer dåligt på psyk än jag någonsin mått i hela mitt liv. När mina kompisar kom dit undrade vad i HELVETE jag gjorde där, eftersom de känner mig riktigt bra, och vet att jag är helt frisk i knoppen, och försökte förstå vad som pågick.

När man sitter på psyk månad efter månad, tvingas i piller, inte får gå ut, blir kränkt, etc... så är det mycket svårt att känna sig något annat än sinnesjuk. Särskilt när personalen behandlar dig som om du vore det, och tolkar allt på det sättet.

Vad gäller övergående psykoser... detta är inget man tänker på inom psyk i västerås i alla fall. Man anser att alla som skrivs ut ska fortsätta ta sina mediciner. Eftersom man inte vet vad folk gör i sina hem, så utgår man från att de fortfarande behöver mediciner nästa gång man träffar dem.

Man anser att det nu är medicinerna som håller patienten på mattan. Säger du till din psykolog att du inte anser dig behöva medicinen mer, så kommer psykologen kraftigt protestera, och i värsta fall kan du bli inlagd igen på tvång. Det kommer noteras i din journal att "patienten vägrar medicinering" och detta kommer nästa doktor tolka som tecken på en problem patient, som kan behöva hållas kvar extra länge, etc.

Det finns ingen förståelse för att det i många fall är en psykos som är övergående.

Jag pratade med väldigt många på psyk, och det var inte en enda som ansåg sig vara väl bemött, eller som tyckte om att ta sin medicin, eller som inte kände av biverkningarna. Ju fysiskt sämre skick patienter var i, desto mer stryk kunde man se att de tog av medicinen.

Detta har läkare ingen respekt för alls där i västerås. De trappade tillfälligt ner mediciner för patienter, för att sedan chock höja den. Folk klagade var dag på att de inte fått reda på att det skulle höjas =/ Men höjas skulle det. Tills det var svinhögt för alla. Man ville nog efektivt få "bukt" med patienterna.

Jag pratade med flera som knappt orkade resa sig upp på Zyprexa, som jag fick. Jag fick 5 milligram under en tid, men även det var för mycket. Det visade sig senare även finnas 2.5 milligram, men detta ljög man om "det finns inte lägre än 5 mg. Detta är vad BARN tar."

Skrämmer mig oerhört om barn får Zyprexa... stackars stackars stackars jävla barn.


Edit: jag minns min första "fria utgång" på en timme. Jag gick ner till ett köpcentrum, och jag satt där och mådde så himla dåligt över att vara "ett psykfall" numera. Redan efter en halvtimme mådde jag något OERHÖRT mycket bättre. Jag satt och drack coca cola och åt godis och tittade på folk, pratade med försäljare, och spanade in skolflickor med sina fina ben etc...

När en försäljare började prata om mig om ett smycke jag var intresserad av, var det så oerhört skönt, att bli bemött som en frisk normal människa, och det var så ljuvligt att befinna sig i en interaktion med någon som inte såg ner på en, eller som satt och mådde dåligt.

Det var väldigt motigt att behöva gå tillbaka till psyk-skiten, och veta att "jahapp... nu ska jag tillbaka, och vänta och vänta och vänta tills det blir imorgon... innan jag får gå ut EN ENDA URSEL JÄVLA TIMME!"


Men jag visste, att de inte skulle lyckas knäcka mig på psyk med sin skit. Jag trodde nämligen de gjort det, så dåligt som jag mådde av att vara inlåst. När jag väl kom ut, och satt där i köpcentret, insåg jag att när jag väl blir frisläppt till slut, så kommer jag må svinbra.

Vilket jag gör

Men MIT HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAT mot idioterna på avd 95 96 i västerås kvarstår!

Fast adhd är inte en psykisk sjukdom, det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som man tror skapas pga genetiska skillnader hos dem med adhd, man har ju även lagt märke till att div kormobida tillstånd är mkt vanliga bland folk med adhd, speciellt vuxna som ej fått diagnosen i barndomen, studier har visat att folk som får medicinsk behandling i barndomen minskar risk för att utveckla missbruk me 50% längre fram i livet, och risken för att utveckla en antisocial personlighetsstörning minskar den med, sedan har man även sett att kriminalitet sjunker bland vuxna med adhd som blir medicinerade och även missbruk, måste ju ändå säga att detta är rätt lovande resultat iom att en hel del folk kan få hjälp att inte utveckla tillstånd som ändå måste anses vara icke-önskvärda me tanke på hur de påverkar individers livskvalite.

Det handlar ju för övrigt inte om att beteckna en person som "psykiskt sjuk" för att deras hjärnor funkar annorlunda, det handlar om att att dessa skillnader i hur hjärnor funkar kommer till utrryck i vardagslivet och ställer till div problem för folk med adhd och div andra psykiatriska tillstånd, man ser ju t.ex att folk med adhd är överrepresenterade bland missbrukare, socialt utsatta(ex hemlösa) samt bland folk i fängelse, och får man tidigt reda på att folk har ett neuropsykiatriskt tillstånd som kan behandlas kan ju folk få en hel del hjälp för att klara av sitt liv bättre och slippa ex missbruk och kriminalitet.


Visst jag tycker jag inte de är önskvärt o tvinga folk till medicinering men i vissa fall måste jag ändå säga att det är motiverat, ex folk me psykoser som faktiskt kan komma att utgöra en fara för sig själva och andra under vissa förhållanden, då försöker man ju se till individens bästa då personer med tillstånd som dessa faktiskt inte har förmågan att göra beslut som är välgrundade alla gånger. Skulle jag själv ex hamna i en psykos skulle jag vara glad om jag fick medicinering och hjälp att komma tillbaka till ett vanligt liv, även om jag kanske inte skulle inse det under själva sjukdomsförloppet, att vården av psykiskt sjuka sedan inte alltid är den bästa i sverige är ju en annan sak.


Nja det är inte majoriteten som beslutar, snarare läkarna som drar slutsatser från hur majoriteten av den friska befolkningen fungerar i relation till de som lider av div psykiatriska tillstånd.

Jo svensk psykvård är ju inget att hurra över direkt även om den är jäkla mkt bättre än andra mer utsatta länder, men tycker fortfarande vi har jäkla kass sjukvård för folk me psykiska problem med tanke på hur rikt land sverige egentligen är.


för att inte hamna helt OT:

hurvida man kan "spela frisk" för att komma ut beror nog mkt på varför man sattes in på slutenvård, om man ex sätts in för att man är nedstämd och självmordsbenägen är de nog lättare o lura dem att tro att man mår bra så man får komma ut än vid olika psykostillstånd t.ex

såg för övrigt ett jäkla skoj tedtalk om en snubbe i england som hade misshandlat ngn vid 17 års ålder och spelade psyksjuk för o slippa fängelse, men han spela de lite för bra så han fick sitta inne i slutenvård typ 14 år för de trodde han var en psykopat, men till slut blev han iaf frisläppt, en del kul saker som tas upp i detta tedtalk ska försöka leta reda på det.
edit: här kan ni se videon: http://www.youtube.com/watch?v=xYemnKEKx0c

Se där. Ännu något intressant att sätta sig in i. Tack så mycket. Den där föreläsningen får bli imorgon, jag läser fortfarande om Rosenhan.

Jag betedde mig normalt tyckte jag när jag var inlagd. Efter 5 månader tryckte morsan på och fick till en vårdplan där jag skrevs ut med recept i handen och 2 psykologbesök i veckan. Så helt lätt är det inte att fejka sig frisk om man har problem på riktigt.

Nu vet jag ju inte om detta är relevant, och jag kanske bara är slösint och inte alls sjuk på riktigt. Men, när jag läser exempelvis på flashback så verkar ju en hel del människor, många av dem med problem som jag tycker är mycket mildare än mina egna komma i kontakt med diverse kuratorer, psykvård/sjukvård i väldigt tidig ålder. De berättar om hur de snabbt anses, av föräldrar eller lärare vara olika och kontakt med lämpliga personer inleds. Jag har ju aldrig upplevt något sådant, fast det kanske beror på hur individuella personer upplever individuella fall. Jag klarade dessutom skolan bra tills tämligen nyligen, vilket kanske ledde till att jag hamnade i "udda men inget fel" snarare än "sjuk och behöver hjälp" facket.


Länken om vanliga människor som fick diagnoser verkar ju tämligen skrämmande.


Jag skulle gissa att det förmodligen är lättare att fejka sjukdom än att fejka att man är frisk. Förmodligen är personalen tämligen skeptisk och orolig för att patienter ska säga vad de vet eller tror sig veta att personalen vill höra.