Franskt uttal av franska ord i svenskan?

Den här diskussionen är utbruten från tråden om uttalet av euro, där den inte har ett skvatt att göra. Man kan kanske diskutera om mitt och ScEcos sätt att hantera fransk och svensk fonotax är av allmänt intresse, men andra är välkomna att fylla i med sina synpunkter.
/Mod.

Känns det inte konstigt när du säger det i en diskussion som i övrigt är på svenska?

Nej, faktiskt inte när jag pratar med min fru, som är min främsta samtalspartner just när det gäller franciana. Vi bodde i Frankrike i fyra år, och det var helt naturligt att växla mellan språken och uttala franska ord på franska och svenska på svenska. Det är inte konstigare än att jag måste använda det gotländska uttalet på gotländska ordnamn också när jag (som nästan alltid nuförtiden) i övrigt pratar fastländska.

Växla språk när man talar med någon närstående som kan båda språken är en sak, men om en ny kollega skulle fråga var du varit på semestern och du spenderat den på Euro Disney, skulle du känna dig lika bekväm i att uttala det på franska?

Jag sysslar med kodväxling fr/sv på daglig basis både i och utanför hemmet, men jag kan fortfarande inte förmå mig att beställa annat än "antrekå" på restaurang i Sverige (när jag beställer det)...

Ja, det är så det heter för mig. Jag skulle nog förklara vad det var, om min samtalspartner såg ut som ettt frågetecken i fejan, men spontant skulle den franska formen komma först. Jag är åtminstone kapabel till att säga jorådissni. Däremot fixar jag bara inte rent emotionellt att säga det fastländska ['bɵrjs,vik] i stället för mitt naturliga ['buʂvɪk].

Men det är en internt svensk klassidentitetsfråga, ingenting annat. Den som "mot bättre vetande" säger angtrekå i svenska restaurangsammanhang gör det ju för att markera att h*n inte tillhör den bildade borgerlighet som kultursnobbigt tror att den är något. (Medelsvensken är ju extremt avog mot vad h*n uppfattar som folk som tror att de är nåt, så det finns ju vissa sociala risker med att uttala t-et.)

Jag däremot, som sociologiskt otvetydigt tillhör den bildade borgerligheten, har inte mycket annat val än att säga som angtrekåt som min mamma och pappa, och mina morföräldrar och farföräldrar.

Säger du Paris med franskt uttal också, när diskussionen i övrigt är på svenska, eller anser du att det svenska uttalet är tillräckligt befäst i språket för att det ska vara okej? (Jag försöker förstå om det är just Euro Disney du uttalar på franska, eller om det gäller fler exempel.)

Jag menade att jag inte beställer /ɑ̃.tʁə.kot/ för att jag tycker att det låter onaturligt i ett sammanhang där man talar svenska. Att uttala det med eller utan t, med kort eller långt å, så länge det är "på svenska", är ingenting jag lägger någon vikt vid. Jag känner mig varken orolig eller obildad när jag uttalar det utan t, och skulle nog bara skratta om någon skulle föreslå att mitt uttal tyder på det ena eller det andra

Det handlar om i vilket sammanhang jag har lärt mig begreppen. Det är det som avgör "vad det heter egentligen" för mig. Paris har jag lärt mig i en svensk kontext, alltså uttalar det med finalt s när jag pratar svenska. Marseille har jag också lärt mig i en svensk kontext, alltså säger jag [ma'ʂɛj] och inte [maʁ'sɛj] eller [mar'sɛjə] när jag pratar svenska. Men EuroDisney fanns öht inte som begrepp - i vart fall inte i Sverige - när jag lämnade landet 1986, Det existerar alltså för mig som primärt franskt begrepp - precis som TV-kanalerna, som jag var rejält okunnig om innan jag flyttade till Frankrike, och som jag självklart uttalar som [te.ɛf 'œ̃], [ɑ̃t'ɛn dø] och [ɛf.ɛʁ.tʁwa] också på svenska.

Inte heller jag beställer [ɑ̃tʁə'kot] på svensk restaurang, och det tror jag knappt någon svensk gör. Det jag beställer, om jag nu skulle få för mig att beställa entrecôte öht - är [aŋtrɛ'ko:tʰ]. Och valet mellan de båda formerna betingas, vare sig man vill det eller ej, av ens kulturmiljö. Du har vuxit upp i en miljö där man självklart beställer angtrekå på svensk restaurang, och varje annat uttal skulle ha varit tillgjort, och jag har vuxit upp i en där man lika självklart beställer angtrekåt, och varje annat uttal är, som det skulle ha hetat i England not quite guite.