Att hälsa med hejdå

Min farmor brukade alltid hälsa på mig och andra med att säga hejdå. Vad kommer detta ifrån, eller menade hon hej då? Hon var född i början av 1900-talet så det kanske var något man sade på den tiden, eller?

Ex: När jag ringde henne så kunde det låta så här:

-Hej farmor det är Gaspar
-Nämen hejdå

Och det var inte ett hejdå som i adjö.

Jag har för mig att detta förekommer i dialekter i Gästrikland, men jag är inte säker på var man kan höra det i övrigt.

Jag har hört det i Gästrikland. Men betoningen har alltid varit på första stavelsen, till skillnad från avskedshälsningens slutbetoning.

Precis och därmed blir det som att understryka "hej:et".

Just vad jag tänkte fråga. Är betoningen alltså som i "oj då"?

Avskedshälsningens "hej då" upplever jag som två lika betonade ord.

Apropå det: Vet nån när "Hejdå" uppkom? Om jag fattat rätt är "Hej" som hälsningsfras synnerligen färsk (var det inte de götiska entusiasterna som startade trenden?), medan "Hej vad det går!" osv är betydligt äldre. Då borde väl "Hejdå" vara ännu yngre? Eller?

Ja, jag vet att man kan googla. Men det är mycket trevligare att konversera med er.

Ja, det skulle jag nog säga. Men det ska noteras att jag bara hört det sägas en handfull gånger, så lägg inte för stor vikt vid det.

Detta verkar komplicerat. Enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien har du fel och det förhåller sig tvärtom: hälsnings-hej är först belagt 1541 och utrops-hej 1710. Men SAOB (Svenska Akademiens Ordbok, en annan publikation: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/) gör precis motsatt tolkning (utrops-hej är från 1541 och hälsnings-hej från 1710). Det torde röra sig om samma två belägg, nämligen detta från Gustav Vasas bibel (1541): "Fienden sägher om idher, Hey, the fasta berghen äro nu wår" och detta från ca 1710: "Gick från winet, /.. Mötte Swijnet / Och skrek hey, go dag Camrat".

Till saken hör att SASO under hälsnings-hej inordnar "ibl. även för påkallande av uppmärksamhet", och det är väl antagligen så man tolkar bibelcitatet (något i stil med "hallå där!"), liksom något Stiernhielmhejande som också föregår 1710 och inte verkar vara någon direkt hälsning.

Men allting flyter ju in i vartannat.

Inget av verken nämner åldern på "hej då". Gissningsvis har du rätt i att det är rätt ungt. Om det varit lika självklart som fast fras då SAOB-artikeln om "hej" trycktes 1930 som nu borde det rimligen ha stått med där. I den betydligt mer kortfattade SASO från 2009 framgår åtminstone att det finns.

Ämnet har diskuterats på annat forum: http://forum.skalman.nu/viewtopic.php?f=38&t=22564

Intressant och trivsam läsning! Stiernhielm 1710? Hmm, kan det vara
Stiernhielm junior tro? Georg dog ju 1672. Kan förstås vara att
"detta hejande" sattes på pränt först då (?).
Som jag själv umgås i något suspekta kretsar känns situationen
och hälsningen lika påfallande modern som välbekant:

"Gick från winet, mötte Swijnet och skrek hey, go dag Camrat".

(H)ei(a)! Är tydligen en urgammal hälsning/interjektion. Den finns på latin och forngrekiska också, även om något släktskap med germanska ord inte har kunnat påvisas.

Jag har alltid tolkat "då" i "hej då" som rätt obetydligt. Lite som "jaha, vi ses sen då", "jag tar väl en sådan i stället då", "kom då", "jösses då".

Med den synen blir det inte så konstigt att hälsa med "hej då"..

Det är jag som har uttryckt mig oklart. Jag skrev "liksom något Stiernhielmhejande som också föregår 1710". I SAOB finns alltså, utom det bibelcitat från 1541 där man definierar "hej" som ett utrop, ett exempel på "hej" från Stiernhielm som också definieras som utrop men som SASO också måste ha definierat annorlunda för att kunna hänföra det första exemplet på denna typ av "hej" till ca 1710. Att Stiernhielm var 1600-taling var underförstått. Så här lyder Stiernhielmcitatet:


Citatet från 1710 var från Johan Runius Dudaim. http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Runius