Jag tar mig friheten att citera ett långt stycke (med förhoppningen att författarinnan och Flashbacks mod medger detta) för att skapa referenser till frågor jag återkommer till senare:
Ur 'Könsmakt eller häxjakt?' sid: 144-146:
Redan 1982 reagerade journalisten Jan Guillou i studenttidningen Gaudeamus mot vad han kallade ”det nya kvinnoförtrycket”, närmare bestämt kvinnors förtryck av män. Han ansåg att Åsa Britasdotters politisering av incest var ett uttryck för detta (Gaudeamus nr 10 1982). Guillou skrev: ”Det senaste pseudovetenskapliga skojet i kvinnosvängen – nu när våldtäkt inte är så inne längre – är incest. Åberopande diffusa ’forskningsresultat’ från utlandet och egna ’djupintervjuer’ kommer nu två notoriska kvinnokämpar ut med en bok [Britasdotter och Stövling 1982] där de hävdar att åtminstone var tionde man brukar våldta sin dotter (vilket givetvis har sin grund i patriarkatets strävan att underkuva kvinnan redan som liten)” (a.a.). Med densamma vetenskapsretorik som figurerat tidigare i avhandlingen hade, enligt Guillous resonemang, verklig vetenskap fått ge vika för den kvinnopolitiska
”pseudovetenskap” som Britasdotter och Stövlings bok var ett uttryck för. Guillou menade att ”vilka som helst stolligheter tycks låta sig accepteras av män bara stolligheterna framförs av kvinnor som påstår sig ha med kvinnorörelsen att göra” (a.a.). Det Guillou förefaller ha upplevt som mest utmanande med det nyväckta intresset för mäns våld mot kvinnor var hävdandet att detta
våld var vanligt förekommande – att ”var tionde man brukar våldta sin dotter” (a.a.). Dessutom upprördes han, åtminstone enligt den egna retoriken, av den uppmärksamhet Britasdotter och Stövlings bok rönt. Detta förklarade han med kopplingen till kvinnorörelsen; allt som kom från kvinnorörelsen lät sig accepteras av män som inte vågade annat än att ge efter för dess krav (a.a.). Guillous reaktion utgjorde ett motstånd mot kvinnorörelsens makt över män, detta nya kvinnoförtryck. Detta var en makt som uppnåtts genom storlek, styrka och hot. Eduards påpekar att det är kvinnors själva organisering som utmanar och inte så mycket de politiska krav som ställs (jfr Eduards 2002:151). Detsamma förefaller gälla här. Även Pelle Svensson reagerade mot kvinnorörelsens ökande makt, framförallt dess inflytande över de professionella. Den ”aggressiva” opinion och ”hårda” psykologiska press rörelsen utövat hade fått domstolarna att döma oskyldiga män till långa fängelsestraff, menade Svensson (Dagens Nyheter 28/6 1992). Både Guillou och Svensson talade om kvinnorörelsens makt som någonting aggressivt, hårt och skrämmande, begrepp som vanligtvis tillskrivs män och manlighet. De antydde härigenom den vanligt framförda åsikten att kvinnor som engagerar sig könspolitiskt inte är riktiga kvinnor (jfr Holmberg 2003, Jarlbro 2006). Svensson ansåg att kvinnorörelsen riskerade sprida ”ett brinnande och farligt manshat” till kvinnliga professionella, som
dessa sedan förde med sig in i sitt dagliga värv. ”Vart”, undrade han, ”tar rättssäkerheten vägen om kvinnor med sådana idéer infiltrerar rättsväsendet, t.ex. blir förhörsledare, åklagare, domare, till och med i HD eller varför inte barnpsykologer med alla sina ledande frågor och förutfattade meningar” (Svensson 1995:280). Svenssons retorik skilde sig inte nämnvärt från hur dessa hotbilder målats upp i samband med att kvinnor tillträtt dessa yrkespositioner från början – som någonting potentiellt kulturellt upplösande. Vad skulle hända 146 Könsmakt eller häxjakt? om ”kvinnor med sådana idéer” infiltrerade centrala samhälleliga positioner och där spred detta ”brinnande och farliga manshat”? Det
framtidsscenario som Svensson frammanade var onekligen hotfullt ur ett manligt perspektiv, särskilt i kombination med ordet manshat, här ytterligare förstärkt till ett ”brinnande manshat”.
('I artikeln anförde Guillou en rad exempel för sin tes om det nya kvinnoförtrycket. Ett var att skådespelaren Bibi Andersson, som samma år tagit initiativ till föreningen Skådespelare för fred, fick utrymme i media trots sin, enligt Guillou ”enastående dumhet”. Hon hade bl.a. i ett TV-program hävdat att ett sätt att fostra medborgarna till fred var att laga en meny med kinesisk förrätt, rysk soppa och amerikansk paj. Ett annat exempel var en våldtäkt i Uppsala där offret dödat våldtäktsmannen.
Kvinnorörelsen hade agerat kraftfull till stöd för kvinnan, vilket enligt Guillou lett till att rätten friade henne från mord. Någon tid senare mördade hon ytterligare en man som hon påstod hade våldtagit henne. Denna gång förklarades kvinnan sinnessjuk, vilket blev pinsamt för kvinnorörelsen. Dessa exempel kopplade Guillou till incestfrågan, som han menade var ytterligare ett exempel på hur kvinnor och kvinnorörelsen hade makt över dagordningen.')
__________________
Senast redigerad av Utredningsgruppen 2013-01-11 kl. 19:42.
