Vad har ni upplevt för övernaturligt / paranormalt?

För några år sedan i mina föräldrar centralt belägna hus hände en konstig sak.
Jag är själv inte någon person som tror på övernaturliga saker, men detta var äckligt.
Jag kom hem till dem.
Ingen var hemma.
Gick upp en våning, men stannade i trappan och såg att vindsluckan var öppen.
Jag sprang ner i hallen, på med skorna och ut på gatan!

Nej, jag gör inte som i skräckfilmer och kollar läget

Anledningen till att jag sprang ut var för att den vindsluckan är ordentligt låst när man väl låser den.
Alltså det går inte att öppna den om man inte har ett visst vindsverktyg (den pinnen) + en nyckel.
Jag ringde till min pappa och han sa att han inte varit uppe där på länge.

Det var oförklarligt och äckligt.
För tillfället.

Efteråt var det så att vi kom fram till att vindddraget av när min pappa stängt dörren har slått av det gammla låset och luckan har trillat ner.

Men men, det kunde ha varit otäckt?

Om övernaturlig bara betyder att ett fenomen inte kan förklaras vetenskapligt blir det ju en del. Speciellt om det bara är en själv som inte ska kunna förklara det... Men nåväl.

Jag kan vara väldigt osocial av mig, och brukar få för mig att hålla mig borta från mina (ibland väldigt påstridiga) vänner här på ön där jag bor, kanske en-två dagar i veckan. När jag gör detta blir jag extremt...lättpåverkad, eller något. Jag kan flyga upp från min säng tidigt som fan på morgonen och springa runt i lägenheten och febrilt leta efter något utan att riktigt veta var eller vad det är, och allt som oftast stannar jag efter typ tio sekunder... "Vad fan håller jag på med?" Då ringer mobilen. Just scenariot att jag ligger i sängen kanske har hänt 3-4 gånger, men att jag flyger upp från halvliggandes i soffan och kukar runt i köket som en skållad råtta i tio sekunder innan telefonen börjar ha sig har nog hänt 20 gånger bara i år.

Dessutom förekommer det ett visst mått av telepati mellan mig och mina vänner som jag inte kan förklara. Jag har själv aldrig riktigt förnimmat något som någon annan tänkt i någon större utsträckning än att känna av hur andra människor mår och hur de känner sig (stämma av läget utifrån deras beteende, kanske), men att folk kan fråga mig exakt rätt frågor vid exakt rätt tillfälle (eller kanske fel frågor vid fel tillfälle, om man så vill) är direkt skrämmande ibland. Ett av de bästa (och första) exemplen; Jag satt hemma med en kompis, John, och spelade dator. Ingen av oss hade sagt något på någon minut, och mina tankar flög iväg till en person som både jag och min kamrat har speciella band till, en av mina närmsta vänner. Jag funderade bara på lite saker som hänt i hennes (våra) liv på sista tiden, vad hon skulle göra den dagen osv, och om jag kanske borde slå henne en signal när allt lugnat ner sig här hemma osv. Helt plötsligt kommer jag på mig med att tänka att det vore lite lustigt om John frågade vad jag tänkte på. "Lite random att sitta och liksom fundera över det här när [jobbiga saker precis har hänt i vårat sociala liv]. John skulle nog tycka att det är ganska weirdat att jag sitter och tänker på henne nu..."

John tittar omedelbart bort mot mig; "What are you thinking *right now*?". O_O

Haha, I onsdags satt jag under min rast och läste i tråden. Jag fungerar så att ajg går runt och tänker på saker och ting jag både hört och sätt oavsett hur stört eller otroligt det än må vara och försöker hitta en lösning på det övernaturliga och varför man ansåg det vara övernaturligt. Efter att ha läst lite åkte jag ner i källaren döär jag skulle hämta nya råvaror till min nästa färg jag skulle göra. När jag tagit in allt i hissen tänkte jag att medan jag stänger hissdörren så kanske jag råkar titta genom den lilla rutan där. Fan va läskigt det skulle vara om någon tittade tillbaka.
Jag går fram och tar tag i hissdörren, on ni tror inte fan att min arbetskollega kommer och jag ser honom på en meters håll medan han glor på mig genom den lilla rutan?
Det ryser i ryggmärgen kan jag tala om för er när man förväntar sig något som, i alla fall vid den tidpunkten kan vara läskigt och det sen händer,

Jag var hemma hos en kompis och vi satt på hans rum och grejade med hans dator när hans mamma ropar att maten är klar. Han springer ner och äter och jag fortsätter med datorn.
Helt plötsligt så öppnas vindsluckan, som han har i sitt rum, och fälls ner väldigt mjukt och fint. Det var precis som om någon varsamt fällde ner den.
Sedan fälls stegen ut, en såndär ihopfällbar stege på luckan, och där sitter jag, förstenad och med ett hjärta som försöker bulta sig ut ur bröstkorgen, med stegen en meter ifrån mig.
Jag vågade inte kolla upp mot vinden utan stirrade rakt in i skärmen.
När kompisen kom upp igen så kollade han med väldigt förvånat ansiktsuttryck in i rummet och jag sa: "Jo du, vindsluckan är nedfälld."
Jag frågade ifall den brukade fälla ner sig själv men han sa att det aldrig har hänt.

Det tyckte jag var övernaturligt.

Ja, kan börja med en grej då, jag hade varit ute och skulle gå in. Dörren var olåst så jag öppnade dörren och klev in, stängde dörren men då var den låst! Det blev en fet smäll när den där stålklumpen slog i plåten i dörrkarmen.
Kan tillägga att jag knappast kletar runt med mina händer överallt runt handtaget som ett cp.

En annan sak då. Morsan stod inne på toaletten och hörde att något ramlade ner på golvet i köket så hon gick ut och kollade. Där låg det 2st förpackningar med vajrar till bilhuvar som farsan inte orkat pilla dit. Hon tänkte typ "eeh, jaha..hur?" Aja hon lade tillbaka de båda paketen och gick tillbaka till toaletten, då ramlade de ner igen! Hon hann inte ens gå 2 meter.

Det lustiga är att båda förpackningarna låg stadigt från början, de hade stöd från all möjlig skit då de låg i en back med en massa andra grejer.
Och att det hände en gång till (trots att de stod MINST lika stadigt) är ju rätt konstigt. Jag skulle mer än gärna posta en bild på hela kalaset med backen och den skiten men kameran är paj, klassisk bortförklaring men det är sant.
Det enda som får mig att tänka så mycket på denna händelsen är det faktum att jag VET hur stadigt de låg (och fortfarande ligger) i backen, annars hade det varit mindre intressant.
Ni vet ju lika väl som jag att detta forumet tyvärr är fullt av skit men ni ska veta att detta är seriöst och inget önsketänkande, jag är alltid skeptisk men jag tror faktist på detta nu efter allt som jag och mina familjemedlemmar varit med om.

det samma för mej man går på stan sen helt plötsligt "vaknar" man upp och upptäcker att man har stannat och glott rakt fram

1. När jag var mindre.. runt 11-12 kommer jag ihåg att jag vaknade upp en natt varav en skugga av en person springer förbi min säng och ut genom mitt stängda fönster.

2. En gång var jag ute med min hund på en kvällspromenad, Helt plötsligt vaknar jag upp ståendes mitt på vägen av känslan av att jag varit borta i timmar.

3. Jag sommarjobbade i en 800 år gammal kyrka förra året.. Inget hände väl direkt men det var inte helt roligt det var det inte. Man såg ofta människor sittandes i bänkar, varav sekunden senare var dom borta.

Har vid upprepade tillfällen då jag var 10-12 nånstans hört min pappa ropa på mig ifrån källaren, o då jag gått ner och märkt att han inte var hemma. Gått upp på övervåningen o återigen hört honom ropa på mig.


För några år sen hörde jag hur något skrev på mitt tangentbord, tydligt! och sedan fysiskt vred sig min kontors stol ungefär 1/4dels varv...


Nån månad sen då jag hälsade på min pappa, efter att jag hade gått o lagt mig i gästsängen och han låg på soffan och kollade på TV började hela huset helt oförklarligt skaka och mullra.. första misstanke va självklart "Fan nu kommer värmepannan explodera" men så var det inte! skakade runt 5-7 sekunder, det väckte mig och både pappa och jag kände/hörde skakandet och mullret och föremål på borden välte omkull. Kunde nästan tro det var en jordbävning, inga grannar hade märkt nånting och inga som helst spår efter nånting. fortfarande ett olöst mysterium


http://paranormal.se/topic/dodsvasen/gengangare.html ?

När mina föräldrar skilde sig så flyttade jag med mamma. Samma dag vi flyttar in lägenheten så känner jag mig lite obekväm av att vistas i lägenheten (svårt att beskriva känslan). Första natten säger mamma att hon ska sova hos sin nye fästman och jag blir helt illamående och börjar gråta. Kände inte igen mig själv då jag aldrig någonsin haft problem med att sova ensam och heller aldrig varit rädd av mig. Mamma tyckte att jag betedde mig lite märkligt (jag var 17 år och inte en 7-årig liten skolflicka) och frågade om jag ville att hon skulle sova hemma. Men jag torkade tårarna och kände mig så barnslig så jag sa att hon inte behövde sova hemma. Den natten vaknar jag (brukar aldrig vakna under natten) av någon anledning. Jag ligger kvar i sängen och försöker somna om och efter c:a 5 min (jag ligger på sidan med ryggen mot sovrumsdörren) så får jag en känsla att det är någon/något bakom mig. Jag vänder mig om och ser en man med en lång svart rock och någon typ av mössa på sig. Hans ansikte går inte att se, det är bara svart. Han står i dörröppningen och tittar på mig. Jag blev så djävulskt rädd så jag började svettas på en sekund och vände mig om, efter 5-10 sek tittar jag tillbaka och mannen är kvar! Instinktivt rusar jag upp ur sängen och slår honom med knytnäven i "ansiktet", då försvinner han (som om han bara löstes upp) och jag träffar dörrposten med knytnäven. Jag var helt skräckslagen och spenderade resten av natten på balkongen ( jag kände mig säkrast där av någon anledning). Förvirrad för att man begriper inte vad man har varit med om. Jag berättade aldrig någonting för någon, kände att ingen ändå skulle tro mig, trodde knappt mig själv. Någon månad senare sov en av mina väninnor över hos mig och hon berättade dagen efter att hon hade vaknat på natten och sett en man som höll sin handflata några centimeter ovanför hennes ansikte. Jag berättade aldrig om min upplevelse för jag funkar som så att det man inte pratar om finns inte. Hursomhelst så har jag aldrig upplevt något liknande igen. Phu.

iouuuu läbbigt värre

Das Bump
(Vill höra mer)

Jag jobbade på en förskola där det enligt damerna som jobbade där så spökade det tydligen i köket. Naturligtvis tog jag det med ro då jag vet hur lätt vissa damer har att trissa upp varandra och då speciellt när det handlar om övernaturliga saker.

Första gången jag skulle stänga dagiset så sprang jag runt som en dåre för att kolla att alla fönster var stängda och alla dörrar låsta, man var ju extra noga då man stängde för första gången så det tog säkert en kvart att kolla igenom alla avdelningar.

När jag var klar klädde jag på mig och började vandra mot utgången som naturligtvis låg vid köket då jag känner hur nackhåret reser sig, märk väl att jag absolut inte har varit rädd tidigare när jag sprungit runt och stäng fönster osv.. Helt plötsligt hör jag något som låter som fotsteg bakom mig eller det låter snarare som någon hoppar jämfota bakom. Jag hör även att fotstegen kommer närmare mig varpå jag nästan börja springa mot utgången. När jag äntligen kommer ut kommer jag på att jag glömt slänga en påse full med använda blöjor så det var bara att ge sig av in igen men då var det hur tyst som helst därinne.

Det hände ofta att man hörde glaskross från köket utan att något gått sönder och dörrar öppnades och stängdes lite hipp som happ men jag var aldrig med om något som hände vid stängningen igen. Några vikarier vågade heller inte jobba ensamma på sena eftermiddagarna.

Nu har jag börjat jobba extra igen på samma ställe så vi får se om något mer händer och då skriver jag det natuligtvis här.