Vad har ni upplevt för övernaturligt / paranormalt?

Var med om något övernaturligt, ibland sitter fortfarande och gråter över det.

Släkt besökte mig och vi har diskuterat väldigt länge eftersom dom har varit död i ett helt decennium nu.

Svär heligt för alla andra ande viskare ta ut ert favorit dryckesglas och skåla för världens svåraste kamp.

Lämna ett vittnesmål om era upplevelser, kanske skadar en moderator över det.

Kampen är djup och känslomässig men orättvisan och förtrycket döljer det rejält.

Jag skulle stänga av köksradion en gång när vi skulle äta, jag och några andra. Jag mådde väldigt dåligt på den tiden och kände mycket sorg till musik. Då var det en av mina favoritlåtar. Underneath your clothes- Shakira. Jag stängde av radion och gick ut från köket (vi skulle äta i ett matsalsrum) och radion gick igång igen. Jag vände och tillbaka. Tryckte in knappen för att stänga av, sedan gick jag, väl i hallen hoppade radion igång igen. Jag snodde runt tillbaka till fönstret där den stod och tryckte till den. Ännu en gång försvann Shakiras röst. Ut mot de andra och vad händer?.Musiken går igång igen medan Shakira envist sjöng på om att hennes karl under kläderna är en evig historia.

Två av dem i matsalsrummet begick självmord. När den första av dem gjorde det började lamporna blinka i mitt kök. Någon gång hade jag suttit på toa hemma många år innan när lampan drog igång som den brukade och jag brukade ensam som jag var, prata mycket med mig själv. En ovana. Sluta, sluta, sluta nu! Poff, så fungerade lampan. Där satt jag med byxorna nerdragna på toaringen och efter att det varit mörkt ropade jag Tack! för säkerhets skull. Galet. Men samma hände nyligen fast i sovrummet. Sluta nu! Poff, så var lampan tänd.

Ni förstår självklart slumpen med att det glappar. Men jag skrev en dikt om att sitta med neddragna byxor och ropa tack åt ingen alls. En syrlig jävel som man är. Killen som dog först såg jag efter hans självmord, hade en kaxig bild på sig ute där han satt med byxorna neddragna på en toastol och rökte en cigg. Lustigkurre. Slump kanske. Vi var mycket osams och det med toan en dålig dikt utan kontext. Gillade att skriva så, taget ur luften.

Men min radio (annan än där jag ätit middag) efter hans självmord klarade plötsligt inte ångan eller fukten så efter hans självmord när jag duschade började den hacka till Listen to your heart- Roxette och sedan Wild Angels- Smokie Det lät som meddelanden nästan. Nu hade han lagt upp någon kärlekstext eller liknande ur någon låt innan han begick självmord. Han var mycket populär bland tjejerna. Det hade nog blivit en väldigt snygg karl av honom om han blivit äldre än tjugofem. Springis. Ville leva kriminell. Snäll dock. Vi rök ihop så jag hann väl aldrig prata med honom. Sedan kan man alltid ifrågasätta det med snällhet. Men han hade betytt mycket för mig.

Eftersom så många begått självmord drog jag ihop en spellista nyligen. Tror det var förra veckan tanken plötsligt slog mig när jag var ute och gick och låten spelades. Den irriterar mig då jag inte ens minns vem det nu var jag relaterat ett hel liv sedan till låten men jag mindes ju hur den såklart pga tröghet måste hoppat ut igen den där kvällen när vi åt mat. Långt innan bägge avslutat sina liv. Och Shakira vägrade ge sig

As every voice is hangin' from the silence
Lamps are hangin' from the ceilin'
Like a lady tied to her manners
I'm tied up to this feeling

Det är inte så mycket "wow" men tydligen dog han genom hängning. Man måste tolka långt ifrån låten för att ens koppla ihop det. Därför hade jag aldrig reflekterat över saken. Det är ju en kärlekslåt. Cause of you, I forgot the smart ways to lie
Because of you, I'm running out of reasons to cry
When the friends are gone, when the party's over
Man undrar ju ibland varför. Innan jag visste att det var genom hängning fick jag hem en äcklig knarkare som började hånskratta när jag var på väg att börja gråta över det här med självmordet.

När vi var iväg en gång hade jag tagit bort antidepressiv medicin eftersom jag fått en dåre på halsen vilket slutade med att jag tog adhd medicin en gång när han var vaken länge och jag inte sovit (jag har aldrig använt droger så sömnbrist tär). När vi åkte iväg tog jag alltid kort, övertygad om att han skulle döda mig någon gång. Plötsligt när vi står under en bro ser jag bett rep hänga från bron och pekar och ropar på killen och säger det "Det hänger ett rep därborta! tyckte det kändes kusligt då jag inte upplevde det som en trevlig situation om någon velat hänga sig där.

Jag tog ett par kort. Sedan här på forumet skulle jag viss upp det för evigheten sedan men när jag såg på bilderna, fanns inte något rep med på dem. Det läskiga är inte att jag var trött och tagit elvanse för att orka och måste fått en synvilla, utan att jag när jag stod där och fotograferade, inte hade en aning om att killen jag känt hade hängt sig. Det tog flera år innan jag orkade fråga hur. Jag visste bara att han lämnat där ett par månader innan och att mitt hem varit nästan som hemsökt ett kortare tag där innan.

Jag ska iaf plocka bort Shakiras låt från listan. Den säger mig ingenting alls längre.

Jag höll på att skriva här på Flashback häromdagen medan jag städade och gjorde mig i ordning. Hade en tid att passa. Elakt skrev jag att pojkar kan dingla i köket (ej relaterat till de självmord jag känt folk) utan på det där viset när man vill få folk at hajja läget, hur viktigt det är att vara snäll. Någonstans efter det där mellan två meddelanden. Stannade klockan. Jag märkte inte det först när jag senare fick en Snap och insåg att visarna inte rört sig.

Sist kändes det som om någon skulle dö när klockan plötsligt stannat och jag trodde det var jag själv då jag fått covid. Men min pappa var, utan att jag visste om det, döende. Att jag fick den känslan var för att det från ingenstans, mitt i natten slogs igen en dörr några meter ifrån där jag sov så jag förskräckt flög upp o kollade om jag verkligen var ensam. Vilket jag självklart var. Nu när den dog tänkte jag på det med livet igen. Bytte batteri, fortsatte tjafsa här på Flashback. Idag upptäckte jag att den gick fel. Men ena visaren hade på något vis ramlat ner och börjat gå en timme efter ganska exakt förutom någon minut fel. Skrev det att klockan åker i soporna så fort jag köpt och tänkte skicka till syrran men hoppade över det. Blir lite vidskeplig. För någon timme sedan skrev hon att hennes killes tåg hamnat bakom ett annat tåg som stannat för att någon hoppat.

En gång har jag åkt sträckan med samma radiosprakande men jag minns inget mer än att det blev dikter här på Flashback, att Castro dog och Hellström sjöng lillebror bli aldrig som jag när du blir stor

Jag tycker att det mest naturliga är det faktum att vi människor alltid översatt världen lite Spooky. Jag kan inte förstå hur man inte kan bli vidskeplig som människa faktiskt. Önskar bara att folk kunde vara mer rädda om varandra och livet. Vi är inte tillräckligt snälla vi människor.

Håller med Skrivsuddan om att vi borde vara mer rädda om varandra och om livet,och att vi borde vara snällare.

Övernaturligt eller kalla det vad man vill,konstigt var det iallafall;

Det var en tidig midsommardagsmorgon vid fyratiden.Jag var 16 och spiknykter,hade firat midsommar med bästisgänget hos en av bästisarna vars föräldrar f.ö var hemma - så absolut ingen alkohol.

Det var tänkt att vi skulle vara vakna hela natten och tälta i trädgården,men på småtimmarna fick jag och två andra i sällskapet hemlängtan och bestämde oss för att åka hem.Vi fick skjuts av en av bästisarnas snälla pappa,som skulle jobba tidig midsommardag.Han släppte av mig och en av vännerna vid parkeringen till där vi bodde.Det var en lätt dimma men absolut så att man kunde se en bra bit framför sig.

När vi tackat,sagt hejdå och börjar gå i riktning mot husen,står plötsligt en stor vit vinthund framför oss,ca 10 meter bort.Som från ingenstans står den bara där och tittar på oss.Vi stannar upp,lite obehagliga till mods men intalar oss att den måste ha rymt hemifrån.När vi börjar gå mot den,vänder den snabbt och försvinner,ja ut i tomma intet.
Det var märkligt och obehagligt och magiskt,allt på samma gång.

Jag och vännen pratade om den där upplevelsen många gånger sen,men berättade aldrig för någonsin skulle ha trott oss liksom..

Åren går,jag är 22.Min älskade morfar har cancer i sent stadium. Jag vill träffa honom så mycket som möjligt och få höra om hans liv. Morfar var en realist,traditionalist,trodde inte på det som inte kan förklaras på naturlig väg.
Så en dag vill han berätta något för mig,han aldrig berättat för någon.

Han jobbade som hovmästare i sina ynrge år på en restaurang i Stockholm.Huset var från 1600-talet.I bottenplan låg själva restaurangen,i källaren en snirklig trappa ner fanns köket och spritkassan.

En sen kväll efter stängning,var det bara morfar kvar och spritkassörskan som räknade kassa i källaren.Morfar var en trappa upp i gatuplan.
Från ingenstans,av morfar beskrivet,sveper två vinthundar förbi honom.De springer nerför trappan mor källaren.Morfar tänker att han är överarbetad.Men sekunder senare hör han spritkassörskan skrika och rusar ner.
Hon är hysterisk och säger att hon sett två hundar komma springande och "försvinna" in i väggen.

När min morfar berättade detta kom minnet av midsommardagen tillbaka. Jag vet ju vad jag såg då.
Och frågar mig ofta varför han berättade detta för mig.Han var ingen person som berättade skrönor direkt.Snarare en torr byrådirektör.

Har senare i livet försökt hitta om just vinthundar här någon slags symbolbetydelse.

Någon som vet här?

Din historia följer de sedvanliga klyschornas form o färg, med att det på eget eller annat sätt var en mystisk och/eller ovanlig miljö, som om dimma och sen/tidig timme eller hur från 1600tal skulle vara nåt som stärker påståendena…

I ditt eget fall så om din story ens är faktiskt upplevd och inte bara påhittad, så är det mest sannolika att era skallar var trötta och ”dimmiga” efter att ha varit vakna så länge. Den dimma du nämner kan ha spelat spratt för synintrycken på en av er eller båda. Den enas uttryck för vad denne tycker sig se kan trigga den andres fantasi så den också tycker sig se det som den andre tjoar om, typ ”såg du hunden….”
Det är en extremt mycket mer sannolik förklaring än att det verkligen var nåt övernaturligt, eller ens en hund.

Storyn om din morfar är såklart mest sannolikt bara uppdiktad av din morfar, eller av dig själv. Det är den krassa verkligheten.

Men dessa storys kan ju vara lite spännande och underhållande ändå, i t ex en bok med fantasifulla berättelser om spöken etc.

Jag har själv några lite spännande och då kusliga upplevelser i ungdomen om spöken, men har såklart när man vuxnat till sig fattat att det bara var min egen fantasi som lekte med mig då.

Jag var tillsammans med en tjej som var 14-15 eller nåt sånt, själv var jag i moppeåldern så 15-17 eller så.
I huset där hon bodde så påstod hennes mor (som jag senare förstått inte var helt frisk på vindsvåningen…) att det minsann spökade, hördes steg i trappan och sånt, och att hon sett nån figur.
Nu trodde jag inte ens på det på den tiden, men det var ett gammalt trähus och de hade toaletten nere i källaren där det var lite halvdan belysning. Så när man skulle ner dit så hände det ju att fantasin satte igång och man tänkte ”tänk om…..” och genast så steg spänningen och man mer eller mindre tyckte sig skölja saker o ting fast där egentligen inte fanns nåt att se, det var bara ens egen fantasi. Men som sagt, det kändes spännande och lite skrämmande. Samma om man satt/låg uppe i hennes rum och väntade medan de käkade eller nåt, då kunde fantasin sätta igång igen ”tänk om….” och man drog själv igång tankar om spöken etc.
Men hände det nåt faktiskt då…? Njä… Visst hörde jag en del ljud i den gamla träkåken mot kvällningen, ljud som man såklart i fantasin kunde få till lite vad som, steg om man ville det. Men det var ju ändå inget annat än helt normala ljud p g a temperaturskillnader som uppstår när det blir kväll och svalare.

Fantasin kan ställa till med mycket, men några bevis på spöken eller annat övernaturligt är det ju inte.

Fast jag har upplevt samma. Däremot har tanken aldrig tidigare slagit mig att det skulle varit något annat än en förrymd hund. Gick till och med in i en Facebookgrupp och påtalade vad jag sett. Kan återberätta det här.

Det var tidigare morgon, vid halv femtiden när hunden ville gå ut varpå jag tog en runda lite snabbt. Ute var det ödsligt men varken dimmigt eller mörkt när jag plötsligt såg en varg närmast trava hastigt över vägen en bit framför mig. Jag saknar förmåga att uppskatta avstånd kan gissa på 15-20 meter framför mig. Jag tvärnitade varpå vargen gjorde detsamma och först till medan den med huvudet vridet mot mig stod alldeles blickstilla. Där stod vi och stirrade på varandra när jag insåg situationen och min egen hunds alldeles stela kropp, att det kunde bli slagsmål dem sinsemellan snabbt kortade jag av kopplet på en tiondels sekund för att när jag såg upp igen inte längre se vargen framför mig. Det fanns ett mindre buskage av träd mest framför men glest. Där gick det upp för mig att jag självklart mött en förrymd hund men gråspräcklig, någon form av blandras antagligen. Pälsen hade varit lite längre och särskilt för nedanför halsen. Det var som sagt öde och tomt ute men mitt i staden och högst osannolikt att man skulle stå öga mot öga med varg (men sedan komm faktiskt flera iakttagelser mer åt andra sidan staden i lokalskogsområde tål att påpekas). Jag tog mig hund och skyndade för att få reda på hunden men den var helt borta. Ner mot en större väg för att lyssna och speja men hunden du tes inte till någonstans. Jag hann aldrig uppskatta storleken men som någon sa så är vargar mycket större än hundar och det här var mer än normalstor hund. Dvs bland de större hundarna, inte över dem och inte mot varghållet.

Jag har iallafall aldrig slagits av någon tanke att det inte skulle varit en hund. Om det hade varit ett spöke skulle åtminstone även hunden min sett det.

Men jag undrar verkligen vart den tog vägen. Ful stadsmiljö i anslutning till nybyggnation av en större ful funkis byggnad. Enda spöklika är att det en bit bort legat en gammal galjbacke nu när man tänker efter. De finns ju överallt. Att jag kommer på det nu beror på att en kille jag haft ett ihop med bodde i närheten och en kväll flera år efteråt när vi åt middag började vi den slå in ilsket genom fönstret när jag talade om det förflutna och när jag berättade ännu mer senare hände något mer, minns inte vad mer än att hunden drog ut sladden så musiken stängdes av när låten kom från en artist jag mött en kväll som blev mig något olycklig.

Galjbackar finns överallt. Alla bebyggelser bär sina spår. Jag brukade själv se mitt eget liv med kamrater på olika platser här och där. Minnen då, inte synvillor. Det förflutna ligger lager på lager omkring oss. Även varg har någon gång sprungit där du går, någon gång i livet och där dina steg är finns en framtid där de inte hörs. Nästa gång du sätter ner fötterna kan du tänka på hur många liv som dött ut, som varit fyllda av egna berättelser som satt ner foten precis där du själv rör dess minne. Vi har trots allt mycket under oss.

Såklart kan det vara så.
Jag delade bara vad jag var med om.Och min morfar var i livets slut,så naturligtvis lägger man kanske ner aspekter och "övertolkar då.
Det var märkligt, i varjefall.

Jag tänker som du.

Du, sådana där svar gillar jag. Det är sällan man får sådana svar i liknande trådar inom detta ämne när man svarar skeptisk när folk berätta om sina upplevelser. Det brukar oftast bli raggresning och elaka svar tillbaka.

Men du verkar ju själv se nyktert på det hela, och i första hand bara se det som just en upplevelse och öppen för att det är mer sannolikt med naturliga förklaringar än övernaturliga.

Intressant det du skriver. Vi som människor har i alla tider varit vidskepliga. Ju mindre vi har vetat om världen och desto mer frågetecken som funnits - desto mer vidskepliga har vi varit. Vi vill försöka förstå världen och finna mening med saker och ting. Vi är också väldigt bra på att försöka hitta samband och mönster då detta har varit väldigt fördelaktigt för vår överlevnad.

Och förstår vi inte de etablerade förklaringsmodeller som ofta finns idag gällande olika fenomen - då blir det lätt så att vi tillskriver dem våra egna förklarningar, eller andras som vi tycker passar bättre utifrån de föreställningar och uppfattningar vi själva har om världen.

Detta gör också att vi ofta hittar mönster och samband även ifall det inte finns några. Nu kan jag inte svära på att jag minns rätt och att det var ipodden det gällde (det var någon av deras lite tidigare produkter) men poängen är densamma. I alla fall, när Apple hade lanserat produkten ifråga så fanns där musiklistor man kunde spela upp och som skulle spela slumpmässiga låtar ur listan.

Problemet var att användarna litade inte på att listorna var helt slumpmässiga då vissa låtar återkom då och då, vilket kan vara helt normalt ifall det verkligen är slumpmässigt. Det gick så långt att för att göra kunderna nöjda så var Apple tvungna att skapa spellistor som inte var slumpmässiga utan där låtarna återupprepades mer sällan än ifall det verkligen hade varit slumpmässigt.

Det är ett bra exempel på hur mönstersökande vi människor är och att vi har svårt att förstå oss på slump. Detta gäller i alla sammanhang och speciellt i sådana fall där vi gärna vill sätta en övernaturlig betydelse på vissa sammanträffanden. Sammanträffanden, även helt otroligt osannolika sådana, sker hela tiden, varje dag, över hela världen helt naturligt. Detta då utbudet av antalet händelser är så ofantligt stort.

Detsamma gäller människor som man ibland läser om som har vunnit på lotto flera gånger. Då det är miljontals spelare över hela världen så kommer det finnas så kallade "outliers/extremvärden", sådana spelare som skiljer sig mycket från medelvärdet på ena eller andra hållet. Antingen de som vinner en stor vinst flera gånger under sitt liv eller motsatsen, de som spelar dagligen, kanske på flertalet spel, men som aldrig någonsin vinner. Med ett tillräckligt stort utbud så kommer alltid sådana så kallade extremvärden att förekomma helt naturligt.

De som redan tror på övernaturliga fenomen kommer mer eller mindre automatiskt att leta efter sådana mönster överallt, saker som kan passa in i deras föreställningar, och i och med att vi är så bra på att hitta mönster och samband så kommer vi att finna massvis av sådana, även de som är inbillade. Och samma med personer som inte tror på övernaturliga fenomen, där är det mindre troligt att de kommer att tolka vissa händelser som övernaturliga då de inte automatiskt kommer att leta efter mönster som passar sådana tolkningar.

Ja absolut.Så tänker jag.Därmed inte sagt,att ämnet är intressant.

Ja alltså jag är ju egentligen inte ursprungligen vidskeplig. Det började med saker som faktiskt är mycket, mycket svårförklarliga samtidigt som allt har naturliga förklaringar.

Jag är t.ex döpt efter att det var ett gäng ungar som lekte anden i glaset och den ena flickan dog därefter i en mopedolycka. Nyligen försökte någon skrämma upp mitt syskon med att leka anden i glaset och göra så att det "spökade" och göra syskonet mitt väldigt rädd. Gissa vem som sedan strax därefter blev påkörd bakifrån av en moped?

Om folk inte tror, men skulle uppleva så mycket sammanträffanden dvs se mina, och fortsätta förkasta det hade personen varit dumdristig rent evolutionärt och någon som snabbt hade dött faktiskt.
Kan man inte se alla möjliga förklaringar är man lite upp och ner. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte ser det som intressant eller tycker om att roa andra med anekdoter. Däremot blir jag förbannad på människor som skrämmer andra just för deras egna nöjes skull. Hon förtjänade att köras på av moppen efteråt.

Jag vaknade en gång mitt i natten av att min dator startade sig själv och började spela musik högt. Höll på att kissa på mig allvarligt talat och trodde att jag drömt eftersom laptopen låg stängd. Texten gick i huvudet på mig iallafall. Skrev den dock något fel (det är svårt att memorera en text sovandes korrekt) på Facebook. Övertygad om att jag drömt
Ett par dagar efter det, max en vecka kanske släpptes en ny låt: I feel it coming.

Såklart måste det varit en reklam eftersom den lät likadant på Spotify som plötsligt på högt ljud började spelas genom att tekniken buggat för mig. Jag hatar låten eller hatade den med en intensitet där djup avsmak och äckel kommer av den, ungefär som om någon velat jävlas med mig och våldta min nattsömn. Dvs hackare. Inte spöke. Sannolikt var det endast tekniken som strulade till det men gissningsvis var det precis lika starkt som människor känner när de istället tror på spöken.

Vi ser det vi vill se, det blir fel rätt ofta eftersom vi är så begränsade som människor.