Vad har ni upplevt för övernaturligt / paranormalt?

Jag och min sambo bor i en lägenhet på södermalm i Stockholm. Problemet, om man nu kan kalla det för något sådant är att ett avtryck hela tiden återkommer på fönsterglaset i vardagsrummet och sovrummet. Det ser ut som om någon har satt ett, eller ibland flera tumavtryck eller möjligen någon form av nosavtryck på glasets insida. Tar man bort det återkommer det efter några dagar. Vi har prövat att göra avtrycket själva genom att pressa fingrar näsor och läppar mot glaset men inte kommit ens i närheten av hur det ser ut. Egentligen är det inte särskilt skrämmande bara väldigt konstigt! Vi har valt att bara konstatera och torka bort, inte diskutera saken vidare.

Vill läsa mer om era upplevelser! De flesta har nog något litet att berätta. Även om man själv kanske tycker det är väldigt litet och obetydligt så kan det starta intressanta samtal. 😇

Jag satt och mediterade vid en liten avlägsen strand en gång. När jag öppnade ögonen satt två katter bredvid mig på varsin sida. Det tyckte jag var lite övernaturligt.

Det låter fullständigt osannolikt men jag har faktiskt haft en ängel som inte har velat släppa taget om mig. Det har varit en besvärlig tid men jag hoppas och tror att det börjar lätta nu.

Ja, det låter fullständigt osannolikt. Mycket mer sannolikt att du har haft en psykotisk episod, istället för en ängel som trakasserar dig. Du borde prata med en läkare om eventuell medicinering.

Jag önskar att det hade varit så som du säger, då hade man kunnat avhjälpa det hela med medicinering. Det är vanligare än man tror att ha upplevelser från änglar. Jag önskar att fler kunde dela med sig av dom.

Efter de händelser som hänt mig, så ja jag känner mig smått knäpp, för ja hur ska man förklara något som känns oförklarligt.
Jag drömmer, hör röster innan jag somnar och i våras gick de till att även se när jag var i helt vaket tillstånd. I mitt huvud låter allt det där galet och tro mig har gått igenom alla tänkbara mer realistiska förklaringar ang hur och varför etc men nu efter att de pågått fram o tillbaka sen år tillbaka så har jag väl kommit till nån form utav acceptans att ja det kan förekomma ibland.
Händelsen i våras : jag sover orolig av nån anledning och vaknar till med känslan att jag är övervakad, att någon kollar på mig. Jag sätter mig upp i sängen o tittar mig omkring i rummet, där jag plötsligt får syn på en man som står jämte min bokhylla. Min blick fixeras på honom, försöker ta in vad det egentligen är jag ser. Jag blundar och tittar igen för tänker att jag inbillar mig men nä han står fortfarande kvar där, i sin vita skjorta, svart väst, gråa byxor o i sina svarta boots, lite kortare frisyr med varsin lock vid örat, såg ut att vara kring 1.80 lång. Jag tittar bort för att sen titta tillbaka åt hans håll om han verkligen är där och ja mycket riktigt där står han. Han säger inget. Min hjärna har väldigt svårt för att ta in detta men av nån anledning känner jag mig inte hotad av detta som jag gjort i tidigare händelser när det bara kommit till återkommande drömmar där jag ska brytas ner och vilken Gud jag egentligen tror på och röster, som morrningar innan jag somnar. Utan denna gången tänkte ja kort och gott jaja stå du där men ja tänder nattlampan så att jag slipper se att du är där i varje fall och så somnar jag om.
Kan de vara inbillning? Absolut
Kan de vara verkligt? Absolut
Det blir oavsett vad intressanta obehagliga historier. Passande till halloween.

Rent allmänt vill jag påpeka att jag anser att om man aldrig någonsin upplevt någonting i livet som inte spontant kan förklaras med våra gängse kulturella uppfattningar så torde man vara instängt, fyrkantig, vilka uttryck man kan tänkas använda.

För egen del rör det mest naturfenomen, där man kommit "nära" naturen på ett sätt som är oförklarligt via vår tids förklaringsmodeller.

Bara att det benämns som "övernaturliga fenomen" kan jag tycka är märkligt och skevt, för det kan vi knappast vara säkra på i vår stereotypa värld av ramar och rutor och färdiga svar.

Det enda jag upplevt (nåja, det var tekniskt sätt inte jag som såg det men filmade) är på jobbet när jag står och pratar videosamtal med flickvännen och går in i en lägenhet där ingen bor eller rör sig sedan åtminstone ett år tillbaka. Detta är ett boende som varit aktivt sedan lång tid tillbaka och verksamheten startade redan på 40-50 talet. Så självklart har en hel del personer antagligen dött på eller haft starkt anknytning till platsen.

Hur som helst, jag står och filmar mig själv när vi samtalar med varandra och filmar då alltså ut i rummet bakom mig själv där jag med 100 % säkerhet är helt ensam. Plötsligt säger tjejen något i stil med: "Han där, är det en av de boende eller"? Jag vänder mig om och ser bara ett tomt rum och frågar vad hon pratar om. Får då som svar att flickvännen sett en lång man med rullator gå förbi bredvid mig och vidare in i lägenheten.

Jag trodde länge hon bara drev med mig men hon påstår fortfarande att hon var säker på vad hon såg. Att det bara kan varit en synvilla eller liknande är ju såklart mycket möjligt.





Den delen med sömnen kanske kan vara pga någon form av sömnparalys? Är man redan inställd på att spöken existerar är det nog inte en omöjlighet att uppleva detta fenomen som något övernaturligt.

Fy fasen!! Rös av att läsa 😱 hade varit oerhört obehagligt att vara med om!

Själva boendet består av ett flertal äldre villor/radhus lite ute mot skogen som verkligen bidrar till en kuslig känsla på kvällstid när mörkret och tystnaden kommer. Just den kvällen ska jag erkänna att jag tyckte det var lite obekvämt att vara i huset då jag såklart kände mig väldigt iakttagen, särskilt från rummet där jag stod och pratade med tjejen.

I det stora hela vet jag inte vad jag tror om spöken och detta är mitt jobb där jag tillbringar flera dagar i veckan, ofta kvällstid när tiden oftast går väldigt långsamt och varje kväll består utav samma rutiner som gör att det bara är intressant med lite mystiska och småkusliga inslag.

Det är väl de som är grejen att ser ingen annan det samtidigt som en själv så vet man inte om man inbillar sig eller håller på att bli galen, man känner sig rätt ensam i det så att säga då ens första tanke är ” jag har blivit knäpp” men för mig spelar det ingen roll om det är på riktigt eller inte då jag aldrig har varit en utav dem som sökt det eller vill att det ska vara på riktigt. Visst många påstår att sånt existerar men naturligtvis är de svårt att ta in o tro på att nått man inte ser eller inte kan ta på kan existera mitt ibland oss.
Sömnparalys vet jag att det inte är, har fått det förklarat utav folk som faktiskt har/haft sömnparalyser fram och tillbaka. Drömmarna tolkar jag som att dess syfte är att bryta ner, få dig att tvivla på dig själv och naturligtvis få dig ostabil och rädd, oavsett om de skulle ha nån form utav mening, betydelse eller om de var min hjärnas sätt att ta i tu med saker och ting. Jag var livrädd för att sova, blev dock inte det förrän de pågått i en vecka, varje natt. 2 månader senare slutade drömmarna, när jag slutade vara rädd.