När och hur genomskådade du feminismen?

Feminismens starka indoktrinering i dagis, skola m.m är svår att förneka. Alla har vi blivit mer eller mindre påverkade av den, många har köpt den med hull och hår. Vissa kallar sig fortfarande feminister medans andra har tagit allt större avstånd.

När insåg du att feminismen inte var något du längre kunde stå för?

Jag "vaknade" för 4-5 år sedan då jag ramlade in på Pär Ströms blogg Genusnytt. Innan dess tyckte jag ju det kändes fel, men slentrianmässigt trodde jag på feminismens många myter.

I lägre tonåren när jag hörde ordet första gången. Det hörs ju liksom på namnet att det inte är något för en man.

När jag började läsa om Darwin.

Det gick upp ett ljus att deras oförmåga att förstå oss är för att vi är biologiskt programmerade att ge uttryck för allt som inte feminister gillar och vise versa.

Är du ännu en av alla de manliga flashbackare som vill ha könsbaserad apartheid till kvinnors nackdel men låtsas som att du vill ha jämlikhet?
Fast om jag ska svara på frågan så har jag aldrig vaknat eftersom jag aldrig har varit någon helfrälst feminist, däremot blir jag irriterad när en man visar en oborstad attityd gentemot kvinnor men det har ingenting med feminism att göra utan mer med hyfs. I mina ögon är anti-feminister mästare på att visa en nedlåtande attityd mot alla som inte är som dom oavsett om det är en man eller kvinna.

I början av 90-talet, när en bekant anklagades av sitt ex att ha våldtagit och misshandlat deras två gemensamma barn. Killen dömdes till fängelse enbart på flickvännens vittnesmål utan några som helst fysiska bevis. Flickvännen som har schizofreni förlorade själv vårdnaden av barnen på grund av vanvård och att hon slog dom. Killen fick efter flera år till sist en viss upprättelse och vårdnaden av barnen. Det och mina egna upplevelser av att växa upp på ett kvinnokollektiv fick mig att inse vilken sinnessjuk ideologi feminismen är.

Att vara feminist i Sverige är som att slåss för vitas rättigheter i 1910 talets USA. Jag har alltid varit motståndare till denna hatideologi.

Vid 19 års ålder. Är 25 nu.

Jag har en tvillingsyster som både fick lägenhet och jobb av bekanta till oss båda av anledningen att hon är tjej.
Hennes umgängeskrets bestående av endast tjejer reste, jobbade och festade efter gymnasiet.
Min umgängeskrets bestående av mestadels killar var långtidsarbetslösa, bodde hemma, missbrukade droger eller datorspel, var deprimerade, en polare tog sitt liv. "The Kids Aren't Alright" ungefär.
Samtidigt som detta skedde läste jag tidningsartikel på tidningsartikel om hur svårt tjejer har det, hur dåligt de mår, hur diskriminerade de är på arbetsmarknaden osv. osv. samt hur viktigt "feminism" är att trycka in i varenda liten grej i samhället och jag kände inte igen mig alls.

Jag ville ta reda på om min systers umgängeskrets helt enkelt var bättre människor än vi var eftersom de lyckades så mycket bättre i livet trots deras totala brist på manliga privilegier. Jag började googla siffror på arbetslöshet och självmord och kom så småningom in på Pär Ström, Tanja Bergkvist och Pelle Billings bloggar. Därifrån upptäckte jag youtubare som girlwriteswhat, manwomanmyth och barbarossaaaa.

Idag är jag en mycket visare och lyckligare man.
Jag har dessutom fått ett mycket givande fritidsintresse, att debattera med alla hobbyfeminister jag möter.

Runt 21 (29 idag).

Har under delar av mitt liv brottats med psykisk ohälsa. Självdestruktivitet blandat med osocialt beteende gjorde att jag typ levde efter nihilistiska principer. Det handlade om mig, kör över andra eftersom de kör över mig, ungefär. När jag sedan kom i kontakt med psykvården och började gå igenom mina problem började jag även att läsa etik och moral, en period av introspektion där jag letade efter svar. Under tiden formade jag åsikter som i grunden har förändrat mig som människa.

Jag har problem med alla ideologier som vill utöva någon form av kontroll över människor. Ideologier som vurmar för staten. En övertro på att staten vill just dig väl. Här innefattas de mest uppenbara ideologierna kommunism och fascism. Socialism (feminism) är även den en statsvurmande ideologi och till skillnad från kommunism och fascism som anses vara extrema avarter är socialismen så indoktrinerad i svenskens medvetande att den snarlikt kan jämföras med en religion. Man skändar inte socialismen.

Feminism är socialisternas alibi. Socialismen "köper" hela den kvinnliga väljarkåren på grund av en misstro om att kvinnor inte skulle klara sig utan staten. Istället för att förlita sig på staten så hade de blivit tvingade att förlita sig på sin direkta omgivning (däribland män). Kritiserar man socialismen så kritiserar man därmed kvinnor. Det här är naturligtvis nonsens och ett hån mot kvinnor överlag, för även män hade fått förlita sig på sin omgivning (däribland kvinnor) i ett statslöst samhälle.

Sedan har jag själv alltid kämpat emot det sköna martyrskapet. För visst, det finns en del saker jag inte kunde rå för som drev mig i en viss riktning i livet, men jag hade alltid ett val senare. Självdestruktiviteten berodde på mig, och mig endast. Mitt liv, mina val, mina konsekvenser. Därför är det ganska tröttsamt att behöva lyssna på människors gnällande över taskiga val de gjort som lämnat dem i en skitig situation. Feminister är värst, det finns inget egenansvar, bara systemfel.

Så länge du inte är ett barn, förståndshandikappad eller har någon allvarlig psykisk diagnos så finns det inga ursäkter.

Ja det började med ett stycke och blev (som vanligt) en wall-of-text. Undrar hur många som ens läser igenom allt.

Började väl märka i högstadiet att tjejer hade det lättare än killar. Insåg kanske under gymnasiet att kvinnor hade det lättare än män. Påverkades inte särskilt mycket av feminism förrän efter det, tror jag. Hade varit intressant att fråga mig själv om jag trodde att kvinnor hade sämre löner än män för 5-10 år sedan. Tror ändå att jag rätt tidigt lade märke till att den verklighet jag såg inte stämde med mycket som påstods utifrån, däribland om feminism.

För att inte vara feminist måste jag säga att du är väldigt bra på att uttrycka ditt hat emot antifeminister. Vad antifeminister ofta anser är att det av feminismen läggs för stort fokus på kvinnan och inget på mannen, och att man inte tycker att det är jämställt.

micro113 skrev ju ett väldigt träffsäkert inlägg som visar vad feminister egentligen är ute efter:
https://www.flashback.org/t1919074#3

Feminister bryr sig alltså inte om männens rättigheter. Är det då så jävla konstigt om man som man vill se mindre feminism i samhället? Det är ungefär som om du som jude skulle klaga på antisemitism.

För att svara på TS frågan så var jag 15 när jag började tycka att feminism är skräp. Hade en vänsterextremist i klassen som hela tiden klagade på att kvinnor var förtryckta, blev tjatigt till slut.

Kan du förklara för mig på vilket sätt anti-feminister avviker från det som jag har markerat? Jag är verkligen ingen rabiat feminist på något sätt, varför känns det som att jag måste påpeka det hela tiden trots att jag inte lever upp till kriterierna för att vara en batikhäxa med snopp, är det för att jag tycker att anti-feminister kommer undan lite för lätt. En anti-feminist kan liksom säga vad som helst och ingen ställer obekväma frågor. Jag vet, jag är besvärlig, det tycker kvinnor också.

Grejen är att jag har inget kärleksförhållande med feminismen men däremot ett väldigt laddat förhållande till anti-feminister, det är det som är så märkligt. Detta visar att min avsky mot anti-feminister inte har med feminister att göra, utan det är någonting annat. Min mest trovärdiga teori är att jag upplever anti-feminister som ett hot mot min personlighet, jag är långt ifrån vek men jag har en personlighet som går över alla gränser.