Hur ska jag komma ur depressionen och olycklig kärlek för att finna lycka?

Hejhej

Jag skulle egentligen vilja skriva ett så detaljrikt självporträtt som möjligt, så att ni kan få en mycket god insikt av vilken sorts person jag är. Men efter en timmes försök och 7 rader som resultat har jag nu bestämt mig för att hålla mig kort... eller åtminstone betydligt kortare. (Får se om jag orkar fylla ut mer sedan)

Jag är en kille på 19 år som sedan sjuan periodvis haft mindre till lagom allvarliga depressioner. Tog studenten för ca ett halvår sedan och på den tiden har mina depressiva symptom blivit allt mer starkare och vanligare. Började tänka mycket på självmord och kunde bli så deprimerad att jag kände mig helt förlamad och oförmögen att känna smärta.

För nästan precis en månad sedan vart det som allra värst. Jag bröt ihop fullständigt och satte mig på mitt rum redo att skära upp mina handleder med en kökskniv. Sen såg jag en bild på mig som bebis, lycklig och med mat i hela ansiktet. Jag började tänka på min familj och hur det skulle se ut då de hittade mig blodig, blek och död på golvet. Mina tårar började strömma och jag gick sedan över till ett tillstånd av emotionell utmattning som höll i tills dess att jag somnade.
Dagarna efter detta event så tänkte jag oerhört mycket på vad som betyder något i mitt liv och vad som gör mig lycklig. Det fungerade som en slags bearbetning och efter några dagar mådde jag bättre och kände mig mer vid liv än vad jag gjort på väldigt länge.
Känslan höll dock inte i länge och nu börjar jag bli ganska så rejält deprimerad igen.

Det jag kom på under min "bearbetning" var att det ända jag verkligen bryr mig om är kärlek. Jag känner att det ända som kan få bort min känsla av tomhet, ensamhet och värdelöshet är att bli älskad.

Är en hopplös jävla romantiker men jag har aldrig haft ett ordentligt förhållande i mitt liv. Vilket till stor del beror på att jag har svårt att hitta folk som jag tycker är ärliga och som jag trivs att vara med.
Den enda tjej som jag just nu verkligen älskar är en av mina bästa vänner och troligtvis den enda person som jag skulle kunnat prata om sånt här med annars.
Hon myser och tar på mig betydligt mer än vad hon gör med andra manliga vänner men jag är rätt så säker på att hon inte har några känslor för mig eftersom hon strulat upp en (fast troligtvis fler) killar på fyllan under den tid då vi varit som närmst.
Hennes vänskap är bland det absolut viktigaste jag har i mitt liv och jag vågar helt enkelt inte riskera att förstöra den genom att berätta mina känslor för henne.
Jag har många gånger försökt få bort mina känslor så att vi ska kunna återgå till att vara bara vänner, men så fort jag träffar henne så kommer alla känslor tillbaks. Vi delar nästan alla våra vänner så att inte lyckas träffa henne är väldigt svårt.

Har haft ett par oseriösa relationer under gymnasietiden men har på senaste tiden förlorat allt mitt självförtroende och kan inte förmå mig till att stöta på någon. Känner mig värdelös och extremt obekväm så fort det blir läge med någon tjej.

Vill verkligen inte ta livet av mig börjar nästan bli rädd för mig själv och vad jag kommer göra nästa gång det känns extra tungt.

Jag är villig att göra det mesta för att sluta må såhär dåligt och försöka hitta en mening till mitt liv. Ni får väldigt gärna komma med förslag på vad jag borde göra och/eller beskriva egna erfarenheter och hur ni gjorde för att må bättre.
Är hyfsat kritiskt till antidepressiva mediciner men ni med erfarenheter får gärna prata om dem.

Otroligt tacksam för svar!

P.S. om texten är osammanhängande eller konstigt formulerad så är jag ledsen över det... är mitt första inlägg och har inte sovit ordentligt på 6 dygn nu o är ganska yr

Tror du gör rätt i att inte berätta dina känslor för din bästa tjejkompis då du skulle kunna riskera eran vänskap. Varför inte regga sig på nån nätdejting-sida och försöka hitta någon där ?

För det första, försök fokusera på det här du skrivit :

För nästan precis en månad sedan vart det som allra värst. Jag bröt ihop fullständigt och satte mig på mitt rum redo att skära upp mina handleder med en kökskniv. Sen såg jag en bild på mig som bebis, lycklig och med mat i hela ansiktet. Jag började tänka på min familj och hur det skulle se ut då de hittade mig blodig, blek och död på golvet. Mina tårar började strömma och jag gick sedan över till ett tillstånd av emotionell utmattning som höll i tills dess att jag somnade.
Dagarna efter detta event så tänkte jag oerhört mycket på vad som betyder något i mitt liv och vad som gör mig lycklig. Det fungerade som en slags bearbetning och efter några dagar mådde jag bättre och kände mig mer vid liv än vad jag gjort på väldigt länge.[/quote]

Uppenbarligen så är familjen viktig för dig och det är något du ska ta tillvara på. Med stor sannolikhet är du otroligt viktigt för din familj också.
Om bilder på dig och din familj får dig att må bra, omge dig med dom. Speciellt bilder från när du var bra, när livet inte var komplicerat. När du bara var lycklig av familjens kärlke.
Tycker du ska börja där, och försöka mota bort alla olyckliga tankar med hjälp av din familj och dig själv, minnen av din familj, minnen av dig.

Sen angående din bästa vän som är av andra könet. Jag tror att mycket av orsaken att du lägger så mycket känslor, och framför allt tolkar in så många känslor i er vänskap är av den orsaken att du inte haft så många förhållanden än. Med stor sannolikhet skulle ert förhållningssätt till varandra ändras om ni gick från vänskap till förhållande. Det är stor skillnad på att vara "bästa vän" och "partner"

Men tycker nog du ska prata med din familj om hur du mår. Vet inte om du bor hemma fortfarande, men flytta hme en sväng annars. Omge dig med folk som älskar dig och som du älskar. Syskon, mamma, pappa.

Försök minska områdena som du mår dåligt av, fokusera på det du mår bra av. Börja göra något för enbart ditt EGET välmående. Som att träna, eller vad du nu har för hobby. Har du ingen riktigt hobby så är det ett upperligt tillfälle att börja leta efter en. Du har livet framför dig, mannen. Du förtjänar att må bra och att omgedig med folk som får dig att må bra. Men man måste ibland ta tag i det själv och även be om hjälp av familj och så.

Du är 19 år, inte jätteerfaren ännu. Saker kan te sig större och värre än dom egentligen är, på grund av att du upplever det för första gångner(gångerna).
Var stark kompis, det löser sig! Det är inte värt tiden att må dåligt!

Be även om hjälp om det blir okontrollerbart, prata med en psykolog, det kan göra under. Det kan hjälpa dig att identifiera vad grunden till ditt mående är.

PM'a gärna om du vill prata mer, tycker du verkar vara en bra människa som just nu bara har en svacka

Sökt någon hjälp för dina problem med depressionen? Du kan ju säga att du inte vill käka nå piller om du inte vill det. Kan vara bra att bara träffa någon att prata med

Hej.

Kärlek och trygghet översatt i hormonpåslag = endorfiner, serotonin och oxytocin (läs om dem på Wikipedia)

Dessa hormoner får dig att må bra eller dåligt i avsaknad av dem. Du måste ta sikte på substitut för dessa under tiden då du är i avsaknad av dem pga att ditt "depressiva tillstånd" inte attraherar det motsatta könet mer än på moderskänslestadiet, vilket inte är vad du vill.

Exempel på substitut för dessa på ett destruktivt sätt = skära sig vilket framkalla endorfiner, tillfällig lyckokänsla, matmissbruk vilket framkallar oxytocin, tillfällig lyckokänsla samt diverse droger inkluderat internetberoende som framkallar serotonin. Alla dessa alternativ medför en ond spiral vilket längre fram gör uppförsbacken enbart längre.

Exempel på konstruktiva substitut = träna vilket ger endorfinpåslag, runka vilket ger oxytocinpåslag och tex antidepressiva som ger serotoninpåslag. Vidare så ger den sociala närheten av andra människor under träning även positiv hormonell inverkan, sociala skills och sociala kontakter.

Finns en miljon böcker i personlig utveckling: googla!

Titta på följande länk, bli inspirerad, ställ dig framför spegeln, fatta ett stadigt grepp om kuken och säg högt; "jag ska sluta gnälla och istället ta mig samman och kämpa mig tillbaka då jag är värd det!"

https://www.youtube.com/watch?v=Gc4HGQHgeFE

Rock on

Haha förlåt, men ditt sista stycke fick mig att le stort.
Så bra råd, speciellt the cock-grabbing

Även blinda hönor hittar sina korn

Absolut, ibland guldkornet

Till TS.

Jag tror även du behöver bli självständig. Dvs, att du får upp ditt självförtroende för vem DU är.
Att du duger, att du är duktigt, att du är älskad.
Vilket jag är helt övertygad om att du är.
Gräv inte ner dig för mycket i dåliga tankar, försök byta ut dom mot konstruktiva saker istället.

Tack som fan för alla era svar! Känns riktigt bra att få öppna sig o se att det finns människor som bryr sig o hjälper till

Jag tror att ja ska jobba på att komma ut och träffa nytt folk o de som jag mår bra av mer och de jag mår dåligt av mindre. Ska se till att göra mer saker för mig själv samt att försöka få ett mer regelbundet och ordnat liv. En hobby med ett ordentligt schema kan nog vara en bra start.

Känns just nu som att jag kommer klara det här, men om depressionen fortsätter ska åtminstone försöka ta modet att gå till en doktor eller liknande

Tack för er hjälp!

Var inte rädd för att söka hjälp! Om du inte vill äta antidepressiva så behöver du inte det. Jag har blivit väldigt mkt bättre sen jag började äta antidepressiva, men var också väldigt skeptisk i början. Se till att sysselsätta dig. Oavsett om det är genom att studera, jobba, träna eller någon hobby, så är det viktigt att ha något som tvingar en att gå upp på morgonen varje dag! Lycka till!