and eller anka

Mea culpa. Jag såg i hastigheten inte att isländskans ord för anka bara var "tamand". Då är svenskan och finskan unika med att skilja på vilda och tama änder, åtminstone bland alla dussintals språk som Wiktionary räknar upp.

Det debatteras en del om detta i indoeuropeisk språkhistoria. Alltså det motsägelsefulla i att tamfåglar anses vara en så modern företeelse (typ järnålder) samtidigt som fåglarnas namn ter sig så uråldriga. Man får väl räkna med att orden har spridit sig som betydelselån mellan språkgrupperna i takt med att intresset för fåglar har spridit sig. Jag tänker främst på ordet gås.

Fast just ordet anka verkar knappast uråldrigt; det är väl bara den diminutiv till and, dvs andka. Däremot ordet and, som ju ser ut som en konsonantstam, och då känns det som vi snackar stenålder!

Orden vild och tam används lite slavigt och kan betyda olika saker i olika sammanhang. I Sverige har vi tex inga vildkatter så därför funkar det någorlunda bra att använda det ordet om förvildade tamkatter (som ju knappast benämns som tama).

Jag har som sagt läst eller hört att ordet "anka" var en gammal femininum-form av ordet "and", precis som "fränka" var femininum-formen av "frände".

"anka, 1587, snarast med Rydqvist, A. Kock o. Tamm lån från ett icke uppvisat lty. *antke=lty.ānk, antje, dimin. till lty. ant (se and). ..."
anka

Det är kul med avledningar genom avljud och omljud i germanska språk, många är försvunna men de var mångtaliga i fornspråken.

bära = bår = barn = börd

suffixet -iþō har ju många avledningar.

strong = strength

hava = hävd

dyb = dybde / deep = depth

stjäla = stöld / steal = stealth (samma ord)

taga = täkt

duga = dygd

Fast det feminina suffixet -ka i fornsvenska var väl inte så vanligt, änka, fränka, anka

Min fru kan ibland tala om att mata ankor när hon fullt klart menar mata (gräs)änder. För henne verkar and vara neutralt, medan anka markerar någon typ av positiv inställning till djuren i fråga.

Jag är för övrigt inte säker på att Wikipedia har rätt i att alla ankraser utom myskankan helt härstammar från gräsänder. Jag har sett svenska ankhannar med gravandshanens karakteristiska näbbrot, som absolut inte förekommer hos gräsänder.

Jag hade varit benägen att hålla med dig om inte engelska Wikipedia hade sagt samma sak (den är betydligt mer tillförlitlig och dessutom mer uttömmande än den svenska). Där står bland annat:
Man kan ju tänka sig att man har avlat med gravand just för att få den vackra näbben?

Jag säger också "mata ankor" ibland - men då i betydelsen simfåglar i allmänhet .


Jag hittade just denna långa lista på olika typer av ankor!
https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_duck_breeds

Ja visst ja, engelskan har ju faktiskt ordet "mallard" för "and". Och jag som trodde att "duck" stod för både anden och ankan.

(Anekdot)

Som barn hade jag och mina föräldrar en sommar hand om en gravandsunge, omhändertagen föräldralös i skärgården. Den blev mycket tillgiven, men var inte precis lättfödd då den ratade bröd och liknande "andmat", utan krävde levande föda i form av märlor, krill och mygglarver, i brist på annat möjligen myrägg uppblötta i vatten. Till hösten, då den lärt sig flyga, gav den sig av med de övriga flyttfåglarna söderut.


Mallard betecknar den vilda gräsanden till skillnad från andra vilda andarter.