2012-12-31, 15:44
#1
Tog mig en väldans tid att skriva detta, dels för att jag är en professionel procrastinator. Har ej korrekturläst. Läs på erat egna behag. Jag arbetar fortfarande på den andra delen, och förväntar mig att vara klar med den kanske till sportlovet.
---
Jag tog fram den lilla blottern och visade den för henne. ”Detta är vad jag snacka om via sms, Frida”, sa jag med ett riktigt leende. Jag hade snackat med Frida tidigare om LSD, hur LSD borde fungera, hur hon behövdes för att kolla att jag inte gör något dumt. Planen var att ta två doser, spendera lite tid hemma sen gå på en promenad i nattmörkret.
Veckan före denna kväll hade varit spänd – jag hade lyssnat på Lucy in the sky with diamonds och Pink Floyd hela veckan och inväntat trippen. Jag hade hört det från så många källor, hur uppvaknande, lättjande och upplysande LSD effekter är. Personer, memoarer, forskningsrapporter och andra tripprapporter – mycket har bidragit till min nyfikenhet om psykadeliska droger.
Frida och jag satte mig i soffan, jag tog fram blottern och satte den på tungan. Nu fanns det ingen återvändo. Frida började prata om vad som hände under skoldagen och hur hon ska spendera morgondagen med hennes vän. Förut var jag en sådan typ av person med, kallpratades om saker och ting som möjligtvis inte var relevant – prata för pratandes skull. Men det sista året av högstadiet och året därefter på gymnasiet har jag allt mer skyggat mig undan, vilket jag antar många gjorde under sin uppväxt.
Efter en halvtimme av – något stelt – kallprat och ett avsnitt av Äventyrsdags så började väggens tapet virvla sig. Dessa vertikala avlånga rader av beige och grått började röra sig och hoppa ur väggen. Jag vände blicken åt Frida och såg att hennes ansikte började bli defigurerat, hennes näsa och kinder blev större och mindre efter eget behag. Jag frågade Frida om vi kunde gå en promenad och få en nypa frisk luft, jag tog med iphonen, en kondom och Frida med mig ut i den sena eftermiddagen.
Vi började gå från huset och till en gammal skola jag en gång var elev på. Skolgården vi gick över hade en otrolig påverkan på mig. Tänka sig; jag hade spenderat sju år på denna plats och deltagit med så många andra personer, både på gott och ont. Alla känslorna hur svag och mobbad jag kände mig under 4an kom tillbaka som en dolk; det blev omedelbart svårare att andas. Träden, lekplatsen och byggnaderna började smälta ihop och bli en form. Mina knän och ben ville inte hålla upp mig, jag satte mig på en av gungorna och började kolla ut på fotbollsplanen. Den kalla kvällsvinden rörde på löven och nästan imiterade en riktig fotbollsmatch med deltagare – jag började känna mig bättre till mods och satte på min ipod medans jag höll Fridas hand.
Mitt minne kopplades snabbt till en viss tjej jag gick i samma klass med under den sjätte årskursen. Känslorna jag hyste för henne började komma fram igen, det var så långt inom mig i en plats jag en gång hade glömt bort. Min syn fylldes av en ros-vit färg som nästan bländande mig från att se någonting, min mage började få fjärilar och det vårdslösa, snabba, ivriga tänkandet om henne kom tillbaka. En viss värme började sprida sig runt mitt bröst och täckte snabbt hela min kropp och fick mig att se tillbaka på de dagar jag en gång har upplevt.
”Hallå, är du där? Du har stirrat ut på fotbollsplanen i en kvart nu, är allt bra med dig?”. Jag skämdes lite faktiskt, Frida må vara min kk, men det betyder inte att jag ska tänka på andra tjejer när jag är med henne. Vi bestämde oss att fortsätta med vår promenad till en närliggande sjö och sedan gå runt den.
Efter att se tusentals olika saker förvrängda framför mina ögon så föll ett visst illamående över mig. Flera minnen började spelas upp i mitt sinne, dessa minnen repeterades allt mer intensivt och hur felaktigt mitt och andras agerande var. Det är ett under att mina ben fortfarande bar min kropp framåt, för huvudet kändes låst och trögare för varje stund.
Vi nådde sjön, den ljusa himmelen hade ersätts med en mörkare och klarare himmel. Alla stjärnor sågs tydligt, men för mig blandade de sig tillsammans och fördelade sig som de behagade. Himmelen hade ett eget liv, opåverkad av alla andra. Vi satte oss därefter på en bänk – att fortsätta gå för mig blev en omöjlighet.
Frida frågade mig om jag var okej, men jag svarade inte. Jag såg upp mot himmelen som andades och virmlade med olika mönster. Och jag, jag kände mig också färdig att låta allt leva upp på nytt. Liksom om denna stora vrede hade renmsat ut det onda hos mig, öppnade jag nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången i mitt sinne för världens vänliga likgiltighet. När jag kände den så lik mig, så broderlig helt enkelt, insåg jag att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det. För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska att det kommer många åskådare till min begravning, och att de vurmar om mig med sin kärlek.
---
Jag tog fram den lilla blottern och visade den för henne. ”Detta är vad jag snacka om via sms, Frida”, sa jag med ett riktigt leende. Jag hade snackat med Frida tidigare om LSD, hur LSD borde fungera, hur hon behövdes för att kolla att jag inte gör något dumt. Planen var att ta två doser, spendera lite tid hemma sen gå på en promenad i nattmörkret.
Veckan före denna kväll hade varit spänd – jag hade lyssnat på Lucy in the sky with diamonds och Pink Floyd hela veckan och inväntat trippen. Jag hade hört det från så många källor, hur uppvaknande, lättjande och upplysande LSD effekter är. Personer, memoarer, forskningsrapporter och andra tripprapporter – mycket har bidragit till min nyfikenhet om psykadeliska droger.
Frida och jag satte mig i soffan, jag tog fram blottern och satte den på tungan. Nu fanns det ingen återvändo. Frida började prata om vad som hände under skoldagen och hur hon ska spendera morgondagen med hennes vän. Förut var jag en sådan typ av person med, kallpratades om saker och ting som möjligtvis inte var relevant – prata för pratandes skull. Men det sista året av högstadiet och året därefter på gymnasiet har jag allt mer skyggat mig undan, vilket jag antar många gjorde under sin uppväxt.
Efter en halvtimme av – något stelt – kallprat och ett avsnitt av Äventyrsdags så började väggens tapet virvla sig. Dessa vertikala avlånga rader av beige och grått började röra sig och hoppa ur väggen. Jag vände blicken åt Frida och såg att hennes ansikte började bli defigurerat, hennes näsa och kinder blev större och mindre efter eget behag. Jag frågade Frida om vi kunde gå en promenad och få en nypa frisk luft, jag tog med iphonen, en kondom och Frida med mig ut i den sena eftermiddagen.
Vi började gå från huset och till en gammal skola jag en gång var elev på. Skolgården vi gick över hade en otrolig påverkan på mig. Tänka sig; jag hade spenderat sju år på denna plats och deltagit med så många andra personer, både på gott och ont. Alla känslorna hur svag och mobbad jag kände mig under 4an kom tillbaka som en dolk; det blev omedelbart svårare att andas. Träden, lekplatsen och byggnaderna började smälta ihop och bli en form. Mina knän och ben ville inte hålla upp mig, jag satte mig på en av gungorna och började kolla ut på fotbollsplanen. Den kalla kvällsvinden rörde på löven och nästan imiterade en riktig fotbollsmatch med deltagare – jag började känna mig bättre till mods och satte på min ipod medans jag höll Fridas hand.
Mitt minne kopplades snabbt till en viss tjej jag gick i samma klass med under den sjätte årskursen. Känslorna jag hyste för henne började komma fram igen, det var så långt inom mig i en plats jag en gång hade glömt bort. Min syn fylldes av en ros-vit färg som nästan bländande mig från att se någonting, min mage började få fjärilar och det vårdslösa, snabba, ivriga tänkandet om henne kom tillbaka. En viss värme började sprida sig runt mitt bröst och täckte snabbt hela min kropp och fick mig att se tillbaka på de dagar jag en gång har upplevt.
”Hallå, är du där? Du har stirrat ut på fotbollsplanen i en kvart nu, är allt bra med dig?”. Jag skämdes lite faktiskt, Frida må vara min kk, men det betyder inte att jag ska tänka på andra tjejer när jag är med henne. Vi bestämde oss att fortsätta med vår promenad till en närliggande sjö och sedan gå runt den.
Efter att se tusentals olika saker förvrängda framför mina ögon så föll ett visst illamående över mig. Flera minnen började spelas upp i mitt sinne, dessa minnen repeterades allt mer intensivt och hur felaktigt mitt och andras agerande var. Det är ett under att mina ben fortfarande bar min kropp framåt, för huvudet kändes låst och trögare för varje stund.
Vi nådde sjön, den ljusa himmelen hade ersätts med en mörkare och klarare himmel. Alla stjärnor sågs tydligt, men för mig blandade de sig tillsammans och fördelade sig som de behagade. Himmelen hade ett eget liv, opåverkad av alla andra. Vi satte oss därefter på en bänk – att fortsätta gå för mig blev en omöjlighet.
Frida frågade mig om jag var okej, men jag svarade inte. Jag såg upp mot himmelen som andades och virmlade med olika mönster. Och jag, jag kände mig också färdig att låta allt leva upp på nytt. Liksom om denna stora vrede hade renmsat ut det onda hos mig, öppnade jag nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången i mitt sinne för världens vänliga likgiltighet. När jag kände den så lik mig, så broderlig helt enkelt, insåg jag att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det. För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska att det kommer många åskådare till min begravning, och att de vurmar om mig med sin kärlek.
