Wittgensteins topp

Wittgensteins språkfilosofi förändrades drastiskt under hans berg-och dal-liv, och hans två teorier presenterade i varsin bok motsätter sig varandra strongt.

Vid hans död, då han avslutat "Filosofiska undersökningar", var han relativt många år ifrån sin glansålder. Var han nu en virrig gubbe, eller var han något på spåret som han missat då han skrev "Tractatus logico-philosophicus"?

I egen mening känns det sorgligt att han eventuellt kom längre med "Filosofiska undersökningar", eftersom Tractatus kändes mer välgrundad. Det är dock mycket troligt att det är så. Vad tror ni?

Kan du inte sammanfatta lite kort, tankesätten i resp. bok?

För oss som inte är hemma hos just W.

Om inte det är för mycket begärt?
Kanske lite söta länkar också kan vara lärorikt.

Första boken
I Tractatus hävdade Wittgenstein att språket endast kan fungera på ett meningsfullt sätt när det används för att beskriva verkligheten.

Konsekvenserna av detta synsätt blev att det bara är satser inom naturvetenskapen som kan vara meningsfulla. Allt annat är som sägs - moraliska värderingar, religiösa läror, filosofiska teorier - är nonsens, tomt prat. Visserligen är moral, religion och filosofi viktiga företeelser, det förnekas inte av Wittgenstein. De handlar ju om vårt sätt att leva, men när vi försöker prata om dem blir det bara dumheter. Slutorden i Tractatus är det beryktade citatet: "Varom man icke kan tala, därom måste man tiga."

Wittgenstein tog sin slutsats på största allvar och blev folkskollärare på landet i ett antal år. När Wienkretsen bjöd in honom till sina möten, och de diskuterade boken - då började snart Wittgenstein själv tvivla på sina tidigare ståndpunkter.


Andra boken
Året var 1929 då Wittgenstein började föreläsa och återuppta det filosofiska arbetet på allvar igen. De tankar han lade fram i de föreläsningarna blev grunden till hans sista bok, filosofiska undersökningar, som gavs ut två år efter hans död.

Huvudtanken i den boken är att språkets satser får mening från hur de används i olika samtalssituationer. Wittgenstein pratade om "språkspel", de olika språkanvändningarna som förekommer: befalla, beskriva något , hitta på en historia och berätta den, spela teater, gissa gåtor, be om något, tacka osv. Varje sådant språkspel har sina regler, och det är när man kan tillämpa reglerna som man förstår språket och kan göra sig förstådd.

Det var vardagliga språksituationer han lyfte fram i den andra boken. Han menade alltså nu att all språkanvändning var meningsfull såvida den fungerade i en samtalssituation. Han tog därmed avstånd från den skarpa gräns han dragit i Tractatus, gränsen mellan det meningsfulla språket om världen och det meningslösa om moral, religion och filosofi.



Hans synsätt förändrades alltså drastiskt, och frågeställningen kvarstår: Var han något på spåren vid sin död, eller var han en virrig gammal man som förlorat synskärpan han haft i sina glansår då han skrev Tractatus?

Han blev väl inte särskilt gammal? Inte så gammal att man bör betvivla att han var klar i huvudet fram till sin död åtminstone. Nej, jag tror att han snarare ville hävda sig i sin ungdom genom att "lösa" filosofin. Jag håller med om att Tractatus är imponerande på många sätt, men när man börjar syna korrespondensteorin i sömmarna inser man att där finns brister.

Ett, kanske trivialt, förtydligande: Ts säger ingenting om att W. är gammal, bara att han är "relativt många år ifrån sin glansålder"

Där har du faktiskt fel.

Låt oss inte fastna i intetsägande detaljer.

Vad har du då att säga om mitt föregående inlägg?

Wittgenstein dog väl i cancer om jag inte missminner mig? Att han inte gav ut Filosofiska undersökningar under sin levnadstid beror väl antingen på att han inte hann "skriva klart" den, eller att han inte kände att han kunde stå för den. Det sistnämnda bör något eventuellt dokument gällande kvarlåtenskapen kunna besvara?

Det har du faktiskt rätt i; ber om ursäkt.

Ingen fara.

Och jag måste även än en gång inflika till TS: Att du ens skulle komma på tanken att avfärda Filosofiska undersökningar som en virrig gubbes svammel tyder bara på att du inte har läst något i den.

Vad jag förstår så finns inga egentliga motsättningar mellan Traktatus och Filosofiska Undersökningar, då de behandlar skilda aspekter och funktioner av språket. Grovt förenklat handlar Traktatus om språkets kapacitet att förmedla sanning och ovedersäglig kunskap, Medan Undersökningar mer handlar om språkets sociala funktioner och liknande, vilket utgör den övervägande huvuddelen av vad det vardagligen används till. (Med reservation för ev. felaktigheter och missförstånd då jag inte läst hela Undersökningar.)

Det sägs att Wittgenstein var missnöjd med de slutsatser man tvingas dra av Traktatus och försökte motsäga den, men att han inte själv ansåg sig ha lyckats med detta.

Ideerna i Tractatus är från mitten av artonhundratalet, från försöken att ställa analysen på en fastare grund. Förmedlat av Frege. Det är helt enkelt modellteorin för predikatlogiken lite uppdressat. "Undersökningnarna" kom från Hilberts axiom för geometrin (1899) och från konstruktiv matematik i allmänhet. Förmedlat av Brouwer. Svenska filosofer hängde på det här via Gentzen. Det här kanske inte är vad dom vill säga er på filosofiska institutioner men det är som det är...