Citat:
Ursprungligen postat av
Dewey
Det finns säkert informatörer inom nationella grupper, men att det är säkerhetstjänstens fel att den nationella rörelsen till höger om SD havererar gång på gång känns lite långsökt. Lite större och betydelsefullare måste man nog ha innan de aktivt försöker underminera organisationers fortlevande. Det är nog bäst att först titta internt innan man pekar på externa aktörer.
Hur det känns är i regel vilseledande när det gäller olika typer av fulspel.
Och till vänster menar du väl?
SvP:s politiska program kunde ju till 90 procent ha varit formulerat av Lars Werner.
Citat:
Ursprungligen postat av
Dewey
Sen ska man nog skilja på grupper som vill avskaffa demokratin i dess breda bemärkelse och de som vill fördjupa den som typ att demokratisera ekonomin.
Ja det gör jag och jag skiljer absolut på att vara öppet emot demokratin och att vilja skapa ett socialistiskt samhälle där demokrati är ambitionen men med en annan organisationsform än dagens. Dock är det inte den objektiva sanningen som är avgörande för säkerhetstjänsten utan den tolkning av sanningen som görs genom tex Wolodarskis och resten av överklassens "agendasättande journalistik" och av diverse sionistiska Demokraturministrar och liknande. Det räcker alltså med att din organisation blir utpekad av makthavarna som odemokratisk för att den skall bli utsatt för destabilisering eller omvänt infiltration i syfte att avradikalisera den.
Citat:
Ursprungligen postat av
Dewey
Förvisso finns det djup ideologisk splittring mellan olika delar av den nationella rörelsen. Men det förklarar inte riktigt de interna svårigheterna många grupper/partier/organisationer haft, typ de långa konflikterna inom ND, problemen inom SvP efter valfiaskot, de konstanta generationsväxlingarna inom SMR (nya kommer innan men gamla medlemmar hoppar av i ungefär samma takt så att man inte långsiktigt har kunnat se någon tillväxt), turbulensen inom Nordisk Ungdom etc etc etc.
Alla organisationer råkar ju ut för interna konflikter i större eller mindre utsträckning, frågan är ju om de etablerade strukturerna kan bevara kontinuitet och aktivitet. Få av de nationella organisationerna har klarat detta, SMR är väl den idag mest långlivade men har lyckats bevara sig själva till priset av att vara ständigt marginaliserade.
Jag tycker att ideologiska olikheter förklarar det mesta. ND hade tex omväxlande nyliberala och socialistiska ledare och gick under i kaos. SMR är stabilast och mest långlivade eftersom de står för den mest likriktade politiska positionen, osv. It makes perfect sense
Problemet med bortfallande medlemmar SMR tidigare haft grundar sig enligt mig på att man tidigare tillåtit en image av organisationen som påfallande ofta dragit till sig en viss personlighetstyp som är viktig att rekrytera men först vid ett långt senare skede i kampen när man byggt upp en stark kader-organisation. Grundläggande för alla revolutionära organisationer måste vara att i fredstid när chansen finns bygga upp en stark kader-organisation bestående av politiska och tekniska experter som man sedan först när behov uppstår fyller med övrig mindre tålmodig personal.
Citat:
Ursprungligen postat av
Dewey
Sen låter själva idealet i sig om en sammanhållen rörelse problematisk, hur ska öppna antisemiter kunna samarbeta med pro-judiska nationalister t.ex.? Tvärtom är ju de föra väldigt snabba med att spåra upp "judiska element" i andra organisationer och ta avstånd på ideologisk grund, medan de senare gärna ser att mer radikala element försvinner så att man blir salongsfähiga och har någon potential att växa (ta SD:s interna utrensningar genom åren som exempel).
Minst sagt. Idealet om en "enad rörelse" är inte kompatibelt med verkligheten. Men du måste förstå att många nationalister är i grunden romantiker som är mer intresserade av att drömma sig bort till egenkonstruerade fantasivärldar än att jobba i det lilla med konkreta jordnära strategier som fungerar i praktiken.
Citat:
Ursprungligen postat av
KommissarieAmalek
Fast många av dessa "nationalister" är ju helt enkelt inte nationalister utan mestadels bara olika slags subkulturella avarter, kroniska sökartyper, rena stollar och skrupelfria opportunister.
SvP och tänkande verkar vara två saker som inte riktigt går ihop. Min gissning är att SvP har upphört att existera innan valet 2018 och om partiet fortfarande existerar då så kommer det nog att vara i form av källarsekt och kompisgäng, lite som ND under de sista åren av det partiets levnad. Även mot slutet så lyckades dock ND-gänget klämma ur sig en del ganska bra journalistik och nyhetsrapportering som var i klass med eller överträffade Fria Tider, som idag tillsammans med Nordfront måste betraktas som den ledande nationalistiska och systemkritiska mediaverksamheten i Sverige. SvP verkar sedan länge vara helt stendött på denna front och SvP är även helt stendött på Flashback såväl som på nätet i övrigt.
Ja det håller jag med om och så är det nog med de flesta politiskt intresserade över huvudtaget. Inte minst så i riksdagen. Men när det nu är så att en viss mängd av dessa skrupelfria typer finnes (och ingen gemensam ledare och heller ingen gemensam definition av nationalismen) så uppstår med naturlighet en kritisk massa där de skrupelfria som grupp i praktiken är berättigade att vara med och definiera nationalismen och föra den i en vad vi skulle kunna kalla för nynationalistisk, fascistisk eller jingoistisk riktning.
Jämför med hur neo-konservativa vunnit inträde i konservatismen. Det finns absolut en möjlighet att de skrupelfria nationalisterna så småningom kommer att kapa och omdefiniera hela nationalismbegreppet. Speciellt som nationalsocialister (NMR), högerradikala (Motpol) och identitärer (NU), med rätta skulle jag vilja säga, inte fokuserar på varken nationen eller nationalismbegreppet utan på de nordiska folken.
Det finns heller ingen rationell anledning för verkligt oppositionella att vilja samsas under samma paraplybegrepp tillsammans med vad man anser vara kontrollerad opposition som öppet samarbetar med fienden och hotar verkligt oppositionella med våld för att tysta kritik. Det är då bättre att man har två olika benämningar, en på var gruppering. Det är osentimentalt men samtidigt fullständigt logiskt. Och jag tror verkligen att det i slutändan är något båda parter tjänar på.
Generellt sett vore det nog ett genidrag för de flesta aktörer att inte fästa så stor vikt vid vad man kallar sig utan istället fokusera på att konstruera en praktisk politik som folk lockas av och känner förtroende inför.