Plötslig känsla, allt känns så fel!

Hej. Jag vet inte riktigt hur jag ska förmedla känsla i ord men jag ger det ett försök och så får vi väl se om ni förstår mig...

När jag var liten ungefär runt 5-7 årsåldern brukade jag få en känsla som uppstod plötsligt av att allt känns fel, ungefär "vad gör jag HÄR?" "Vem är jag?" "Vad konstigt och fel allt känns..." lite utav en overklighetskänsla, ungefär som jag precis åkt frittfall och försöker klarna till eller något...

Aja, nu har den här känslan infunnit sig 2 dagar i rad, jag kanske känner såhär sammanlagt 15 minuter åt gången och det kan gå månader och år imellan gångerna...

Jag vet inte vad som utlöser detta, men innan känns ju allt som vanligt är inte nere eller nånting brukar oftast stirra ut ur fönstret eller rummet i tomma intet...Jag tappar inte på något sett verkligheten heller för jag är medveten om det hela tiden. Känslan är bara så jävla sjuk när den slår ner så plötsligt i mig, känns så jäkla overkligt, fel och konstigt osv....

Är 20 btw...Nån som känner igen sig eller vet vad fasen det är?

Ah! Jag har exakt samma känsla. Den uppstår främst genom att jag står och tittar mig själv i ögonen i en spegel i kanske 30 sek - 1 min. Man börjar ifrågasätta sin egen existens och sedan tänka på hur död man är om 1000 år och hur död man är om ytterliggare 1000 år. Lite läskigt!

Brukar uppleva något liknande. Man ser sig själv i spegeln och får något slags tredjepersonsperspektiv på sig själv. Livets stora frågor börjar dyka upp, och man känner sig extremt liten på något sätt. Lite skizzo på något sätt kanske? Men jo, läskigt är det!

Jag förstår exakt vad du menar, jag brukar dock inte tänka på det så det går så långt att jag börjar tänka på sen när jag dör, brukar försöka undvika dom tankarna eftersom det är obehagligt
Försöker koppla bort tankarna men har ändå den där äckliga känslan i kropp och huvud, som om jag ville hoppa ur min egen kropp typ...konstigt

Vem är jag - det är nog den lättaste / svåraste frågan man kan ställa till sig själv. Kanske vaknar du en vacker dag.

Vem är jag som läser den här texten just nu?

Den frågan eller känslan fick jag ibland när jag såg mig själv i spegeln. Vem är jag egentligen?

En chock då man ser det ur ett annat perspektiv. Även något som ord faktiskt inte kan förmedla helt.

Ett liknande fenomen sker ibland under diskussioner om djupa frågor. Jag "försvinner" eller ser allt ur ett "3:e personsperspektiv". Ett inlägg här i tråden påminde mig om det.

Jag tror allt detta egentligen är positivt. Vi är inte enbart våra kroppar och en del av oss blir påminda om det ibland.

Jag har ett par gånger under mitt liv fått starka overklighetskänslor, i form av att jag plötsligt har tappat jag-känslan och istället översköljts av någon slags utomkroppslig känsla. Samtidigt har jag känt att jag förstår någonting, men när allt är över så förstår jag inte vad det är jag har förstått.

Detta skedde första gången långt innan jag hade testat min första drog, så det är inte relaterat till någonting sådant (trots att det har varit ganska trippat dom gånger det har skett). Det har skett bara en handfull gånger, och känslan har suttit i bara någon minut som mest. Jag har nog också upplevt det mer som intressant än obehagligt.

Jag tror dock att det är nyttigt att ibland känna hur ömtålig ens egen existens verkligen är. Jag är mer villig att ta fler risker och verkligen försöka utsätta mig för nya situationer nu när jag är oerhört mer införstådd i min egen existens och hur den en dag kommer ta slut än vad jag var för kanske ett år sedan. Det finns ingen odödlighet, men om man vill kan man lura sig själv till att känna en viss odödlighet.

Vadå död om 1000 år? Du inser väl att du inte längre existerar när "du är död"?

Låter som en momentär egodöd eller någon annan form av temporär disembedding/depersonalisation.

Egodöd är ganska vanligt förekommande om man tar för mycket droger, främst hallucinogena, eller sysslar mycket med sprituell meditation.

Exakt vad detta har att göra med vår upplevelse av verkligheten är svårt att exakt sitta fingret på, men det finns många teorier som gränsar till såväl psykologi som till religion.

Är inte säker på att jag vet exakt vilken känsla ni menar, men när jag var liten hände det några gånger något som jag tror kan vara precis detta... kändes lite som man bara "försvinner lite" och går in i ett slags töcken där man fortfarande är fullt medveten men bara blir slagen av tanken "händer detta nu? Ja, det händer. Detta är riktigt". Så tänkte jag iaf, känns lite som att verkligheten vänder sig lite in och ut eller något sånt. Kan det vara samma?

Här har ni svaren på era åkommor, gott folk:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dissociation_(psykologi)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation
http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation

Ni behöver inte tacka mig.