Är tyska ett lätt språk att lära sig?

Tyska är lätt att lära sig om man har svenska med sig i bagaget. Hittar man inte rätt tyskt ord så tar man bara det svenska och "tyskar till det" så har man i de flesta fallen gjort sig förstådd (gäller givetvis bara talspråk).
Gramatiken är lätt pga att det finns regler för det mesta.

Tyska tycker jag idag är ett mindre viktigt språk, finns andra språk som jag skulle lära mig om man fick välja.

Läste tyska på högstadiet, kom till gymnasiet och insåg att jag mitt fina betyg till trots inte kunde någonting. Lärde om språket från början och nu sitter grammatiken bra, saknar bara ett centralt ordförråd.

Som många säger, det absolut lurigaste är att lära sig rätt genus (jämför med svenska, en bord ett fågel), eftersom dessa genus är de som bestämmer hur artikeln böjs. Givetvis är en tysk inte dummare att han förstår vad du menar, även om du säger die Mädchen istället för das Mädchen (tjejet resp tjejen), och om du skulle missa en ackusativböjning på ett maskulint ord så förstår de nog ändå.


Exakt! Funkar som sagt oftast bra... Dock bör du lära dig att öl heter Bier och inte Öl.

Ja, i bisatser. Ich habe gehört, dass du ein Dumkopf bist.

Kan inte alla som har sett Sällskapsresan det..?

Jag tyckte det var svårt, men så tyckte jag det var trist och pluggade inte så mycket som jag borde ha gjort. Grammatiken är för jävlig!

Har du pluggat andra språk?

Kasus möjligen. Genus är ett av dessa kasus, i tyskan finns fyra - nominativ, ackusativ, dativ, genitiv. Några har under hstoriens gång fallit bort - lokativen har blivit dativ, därav "dativstyrande prepositioner", vilket egentligen är en omöjlighet. Ablativ och instrumentalis finns inte heller i tyskan.

Jag tycker tysk grammatik är enkel och logisk, jämfört med engelskan och alla jävla undantag hit och dit.

För att inte tala om finskan, som har 22 kasus...

Vad menar du?


Varför skulle de dativstyrande prepositioner som finns i såväl isländska som ryska "egentligen" vara en omöjlighet?


Tyskans grammatik är väl någorlunda logisk och regelbunden jämfört med denna hora till språk vi kallar engelska, men att lära sig varje verbs konstruktion är knappast kul och bidrager ju inte direkt till språkets enkelhet, och det handlar inte heller om logik, utan utantillinlärning.

Nej, tacka vet jag finskan, som med sina 15 kasus inte behöver tvinga en att gissa vilket prepositionen styr i just denna verbkonstruktion och som ock i övrigt undviker mycket av alla de oregelbundenheter och olika klasser av ord som tyskan är fylld med.



Tyska är inte svårt för den som kan svenska, men språket innehåller en stor mängd redundanta saker man måste lära in ord för ord, från genus till pluralböjning till vilket kasus som styrs i vilket sammanhang av vilken preposition.

Uttalet är ju superenkelt bara man lär sig några få regler och att producera de ljud tyskan äger, vilka väl förutom /r/, [z] och ich-ljudet inte bör giva några större problem. Ordförrådet är förstås det enklaste, främst p.g.a. allt svenskan lånat. Nog är tyska ändå det lättaste språket att lära sig för den skandinavisktalande, men det är ju inte sådär vansinnigt spännande eller exotiskt.

Ja, om tyska bara var DJ Ötzi, hockeyfrillor, grådaskiga wurstar, Komissarie Rex och 80-talsmode hade man knappast haft ett positivt förhållande till språket. Dock var det mest sånt man kom i kontakt med via tyskapluggandet på högstadie och gymnasium. Tack och lov finns det många vackra ord - ta bara "Führer" och "Panzerabteilung" som exempel...

Till skillnad från vad många tror är tyskan ett för poesi mycket lämpat språk. Men det ska va ödesmättade och bombastiska grejer, Hölderlin och George m.fl.

Kasusen är fortfarande hemska minnen... jag förstår utan problem de allra flesta texter på tyska, även akademiska, men att själv skriva eller tala tyska är något jag - skam till sägandes - oftast drar mig inför. Gymnasietyskan var en mardröm!

i indoeuropeiska språk har utvecklats ur dessa ursprungliga 7 kasus:
Nominativ - subjektet i satsen
Ackusativ - direkt objekt i satsen
Dativ - den eller det till vars för- eller nackdel något sker
Genitiv - ägare.

De där känner alla tyskaelever till. Men så finns/fanns det några till:

Lokativ - betecknar geografiskt eller tidsmässigt läge. Kallas ibland prepositiv. I en del indoeuropeiska språk, bl.a. slaviska, så styr alla lägesprepositioner (i, på, under, över, bredvid, framför etc.) lokativ.

Instrumentalis (sociativ) används på det objekt med vilket en handling utförs.
PÅ svenska (som saknar sociativ) behöver man inte böja instrumentet överhuvudtaget, t.ex. i satsen
"jag tittar på stjärnor med ett teleskop". Teleskop skulle böjas i sociativ i exempelvis slovenska. I svenska räcker det med (!) att sätta "med" framför.
På romani existerar inget ord för "med" utan man böjer i sociativ istället
genom att ändra artikeln till oblikus och hänga på ändelsen "-esa/-enca."
("Ashen Develesa" = "Gå med Gud")

Ablativ används på det någonting eller någon härstammar eller rör sig bort ifrån. "Från" skulle alltså vara ett onödigt ord eller åtminstone vara ablativstyrande. Samma sak här med romani:
("Me sem Göteborgtar" = jag är från Göteborg)

----
I tyskan och isländskan (och nygrekiskan har jag för mig) har dativ både funktionen att beteckna det objekt till var för eller nackdel något sker
SAMT funktionen att betecka det objekt som är geografisk referenspunkt, alltså den funktion som beskrivs som lokativ/prepositiv ovan.
Man kan misstänka att dativ- och lokativformerna "smält samman" till en gemensam form med två funktioner.

----
JAg anar att du med finskan menar att språket är logiskt trots den ganska rikhaltiga flora av kasus. Ja, du har en poäng där, ett formrikt språk behöver inte nödvändigtvis vara svårare att lära sig en ett formfattigt.
Sedan slipper man ju genus i finskan (och ungerska).

Genus är ett av dessa kasus? Hrm. Jag tror att den som skrev inlägget du svarade på, menade att problem kan uppstå iom att det finns tre genus, som dessutom böjs olika i olika kasus.

Tyskan har faktiskt en rätt enkel grammatik, mest pga att den innehåller ganska få undantag från reglerna. Att det sedan är lite bökigt att hålla reda på alla olika genus - vilket genus ett ord har är inte alltid helt logiskt - kan vara lite bökigt. Men värst av allt är nog egentligen när man lärt sig alla grammatiska regler och en massa ord och sedan inser att tyskan är överfull av små underliga idiomatiska uttryck och små utfyllnadsord som man gödslar annars ganska enkla meningar med. Personligen tycker jag att det är det som gör tyskan lite komplicerad att bemästra.

Wie ihr alle wisst, es genüg nicht, den selben Menschen immer wieder zu töten. Es ist dagegen zu empfehlen, so viele Wesen wie möglich umzubringen.

Det var väl inte så svårt att förstå?

Tycker det är underbart att det tyska språket har kärlek till hela alfabetet. Håller ni inte med mig killar. I Svenskan mobbar vi ju nästan bokataven Z tex. Det används ju nästan aldrig. men Tyskarna vet banne mig hur det ska användas.

Visst är det underbart med verbal kärlek?