Citat:
Ursprungligen postat av PieterBruegel
Ska vara en riktig besvikelse om man ser till Troellstandard..
Passade på att se den i eftermiddags och får tyvärr hålla med i påståendet.
Först till det positiva. Framförallt var fotot enstående vackert i svartvit fulländning (tänker specifikt på de inledande naturscenerna). Det svartvita fotot förstärkte bara historien, miljöerna och tidsandan. Till de främsta skådespelarprestationerna hör Lia Boysen som på klingande dansk brytning spelade Anita Levisson (att tala svenska med dansk brytning är det få som bemästrar kan jag säga). Kenneth Milldoff sminkad till statsminister Per Albin Hansson med sitt särpräglade tal var också otroligt bra.
Filmens största problem var tyvärr valet att låta dansken Jesper Christensen ikläda sig rollen som värmlänningen Torgny Segerstedt. Christensen är i andra sammanhang en enstående karaktärskådespelare och han behärskar förvisso svenska väl, men den grötiga danska accenten bryter igenom så pass ofta att det blir svårt att höra vad han överhuvudtaget säger. Nu var ljudet heller inte det bästa i filmen, men jag tror jag missade ungefär vartannat ord vad Christensen sa (trots att jag är halvdansk och uppväxt med språket). Språket var tyvärr ett hinder för att rollprestationen skulle excellera.
Troell har försvarat sitt val av Christensen med att han lät norrmannen Knut Hamsun spelas av svenske Max von Sydow, men dock talade Sydow svenska i den filmen vilket fungerar i kammarspelsmiljö. Att Segerstedt skulle börjat bröla på krisp köpenhamnsdialekt hade aldrig fungerat för vare sig trovärdigheten eller historien.
Att Troell valde Ulla Skoog i rollen som Segerstedts fru Puste kändes också lite märkligt. Skoog spelar någon slags variant av den slagna kvinnan som ofta dök upp Lorry-sketcher (dock utan humor den här gången). Som publik berörs man starkt av hennes smärta i det kärlekslösa äktenskap till Segerstedt, men kan man inte ta henne på allvar. Man väntar bara på en punchline från Skoogs sida...
Nu vet jag förvisso inte hur gammal Segerstedts älskarinna Maja Forssman var men att Pernilla August i 50-års åldern spelar henne känns i äldsta laget. August gör någon favorit-i-repris av hennes Fanny och Alexander-roll.
Troells porträtt av Segerstedt är inte smickrande. En man med alltför stort ego som i sin prestigejakt stöter bort de som bryr sig om honom. Som Lennart Hjulströms karaktär i filmen påtalar verkar Segerstedt föra en egen kamp mot nazismen av principsak, istället för en nationell dito som han påstår sig företräda.
Filmens fokus låg nästan mer på Segerstedts kvinnoaffärer än hans skriverier, vilket i längden inte blev särskilt intressant. Filmen hade behövt lite mer fart och blev alltför navelskådande emellanåt.
Kontentan var att Troell gjorde ett tappert försök men misslyckades tyvärr. Hoppas verkligen att han gör en film till innan pensionering för detta var inget flaggande avslut.
