Varför finns det så mycket lidande i världen?

När man pratar om lidande har folk en förmåga att bara se det som negativt. Bara för att lidande är något vi ofta strävar efter att undvika behöver det inte vara dåligt. Det är oftast genom lidande vi lär oss. Jag skulle vilja säga att lidande är en av de absolut viktigaste komponenterna i vår utveckling. Vart hade evolutionen tagit oss om vi inte gjorde vad vi kunde för att undvika lidande?

Anta att du aldrig hade lidit i ditt liv. Vem hade du varit då? Hade du varit en bättre eller sämre människa? Om gud gett dig ett liv där du sluppit lida, hade du då varit tacksam eller hade du varit förbannad för att du inte lärt dig någonting? Om du inte tror på gud, tänk då istället att dina föräldrar gjort allt de kunnat för att du inte skall lida och dessutom lyckats ganska bra med det. Plötsligt en dag så dör de. Skulle du då tacka dina föräldrar för att du aldrig lidit?

Det är tur att gud är så mycket smartare än oss. Tänk om gud gett oss vad vi bad om. Hur djävla roligt hade det varit i längden?

Jag skulle också vilja säga att de största problemet vi har just nu, miljön, är ett så stort problem som det är för att vi inte riktigt fullt ut börjat lida av det än. Anledningen till att vi inte på allvar börjat göra något åt det är att vi inte lidit tillräckligt mycket av det än. Troligtvis kommer vi i takt med att vi på allvar börjar lida att göra något åt det. Vissa saker är betydligt enklare att förklara genom lidande jämfört med att bara i ord förklara det.

Lid och var glad, i längden gör det dig bara bättre.

Ja, alltså medvetandet har ingen vilja, medvetandet bara är. Viljan kommer från egot. Egot vill förändra eftersom det aldrig är nöjt, medvetandet är fullständigt tillfreds i det rena varandet.
Om du släpper dina tankar så finns ingen vilja till förändring eller något behov av kunskap eller hur?

Du implicerar en regressivt skapat (alltså 'baklängas' konstruerat) metafysisk 'mening' med lidande; att det är en del av en 'plan'.

Gentemot detta står rationalismens (filisofisk) relativa betydelse av lidande som en konsekvens av dynamiken mellan kosmos' asymmetriska polariteter ..... på normal-språk: Dualism.

Problemet med att skapa en sån metafysisk 'mening' är det samma som med alla andra (abrahamist) teist-metafysiska postulat: Det finns inte en gnutta belägg för dom.

NU börjar det bli roligt:

"Doing through non-doing".

http://www.youtube.com/watch?v=pU77KY0HIIM

Jag tycker mig uppleva en betydligt renare vilja då jag upplever mig mindre identifierad med egot. Kan det vara så att det jag uppfattar som "renare vilja" egentligen bara är rent görande som inte har vilja utan bara är? Jag blir väldigt förvirrad av det här. Jag upplever att det finns en stark avsikt som står utanför mitt ego. Detta är det enda jag känner mig hyfsat säker på i tillvaron. Det vore intressant om inte ens det stämde.

Jag tror mig veta att medvetandet vill bli fritt från egot. Om all avsikt finns i egot så borde inget kunna döda egot. Någonting utanför egot måste väl "trycka på avtryckaren" så att säga annars borde inget hända.

Det har länge varit min uppfattning att medvetande och vilja är ungefär samma sak. Egot däremot är enligt mig mer styrt av begär och drifter. Det strävar mot vissa mål, inte för att det vill utan för att det inte har något val. Då vi är identifierade med egot uppfattar vi det som vilja eftersom vi inte kan se ut. Jag skulle vilja förklara skillnaden genom att säga att ego vilja är endimensionell och fången i ett mönster medan medvetande/fri vilja är flerdimensionell och sitter inte fast i ett lika primitivt mönster. Enda anledningen till att vi genom egot kan vilja flera olika saker är att vi växlar mellan att identifiera oss med olika egon men det är en stor skillnad mellan att växla mellan flera endimensionella
viljor och att vara en flerdimensionell vilja.

Det du skriver strider helt enkelt ganska hårt med min uppfattning om verkligheten. Det är det i och för sig mycket som gör men det här är extremt intressant så om du kan utveckla det mer får du gärna göra det. Om medvetandet är helt tillfreds med varandet, varför då skapa egot?

Men är det ett tillstånd att eftersträva?

Det finns inget svar, men endast en kvalificerat gissning: Att 'existens' överlag .... som vi upplevar den i kosmos ...... OCKSÅ har en större, kosmisk 'identitets-kris' parallelt med den mänskliga.

Jag tror verkligen att det finns en plan men i detta fallet är det inte så intressant. Lidandet existerar ju oberoende av vad jag tror och jag lär mig mycket av det. Det känns som om resultatet blir det samma oavsett vad jag tror. Vi finns, vi lider och vi lär oss av det.

Om man tror att gud skapat universum och studerar tillvaron så borde man(enligt mig) komma till slutsatsen att lidandet är viktigt för att utveckla oss. Om man istället tror att lidandet bara är en konsekvens av något annat borde man trots det kunna komma till samma slutsats.

Nu är jag hungrig så jag tänkte gå och köpa något att äta. Detta kommer jag göra oavsett om hungern är skapad av gud eller om den uppstått som en konsekvens av något annat.

Att jag tog avstånd från den kristna tron som jag hade indoktrinerats med sedan barnsben, berodde bland annat på upplysning, kunskap och att jag inte ville leva i självbedrägeri.

Det jag vill säga är att det säkert finns många människor som inte är nöjda med paketlösningen alá kyrkan och kanske befinner sig i ett läge där man kanske är motaglig för ett annat synsätt. Jag tror att det är många som inte vill kasta ut barnet med badvattnet men samtidigt vill ta avstånd från den kosmiska tomten, som man blivit pådyvlad.

Eftersom så många klagar på världens lidande så varför gör ni ingenting då? Sluta sitta och anklaga kristna som tror på en god gud och ta tag i saken på egen hand, som förespråkas. Folk skrivet att här hjälper inte böner och sökande till högre makter utan man måste göra något handgripligen. Varför ger ni inte upp allt, slutar leva i överflöd och ger ert överflöd till de som lider? Börja jobba som volontär och hjälp till med vad ni kan. Det är lätt att ödsla energi på spekulera i varför inte Gud gör något och börja skylla på Gud och argumentera att han inte kan finnas. Men det verkar mycket svårare att skylla på sig själv och se sin egen delaktighet och ansvar.