Ursprungligen postat av
koningst
Min dotter är 12år gammal, en väldigt söt men dock speciell liten flicka. Lite av en enstöring som inte bryr sig om så mycket annat än sin docka och sina serietidningar. Speciellt denna docka hon haft sedan spädbarnsåldern hon har aldrig släpper taget om, det är hennes bästa vän. Den bästa vännen var till början en fin liten leksak, men som hon under äldre år började slita isär delar av. Den har ett öga kvar, inget hår och avslitna ben. Tydliga bitmärken över hela dess plastkropp. Kanske normalt beteende för ett yngre barn, men inte när man börjar närma sig tjej-stadiet då man borde dumpat dockan och börjat med mer ungdomliga saker såsom smink tex.
Jag är för tillfället arbetslös vilket innebär att jag får väldigt mycket ensamtid med min dotter. Hennes mor jobbar borta nästan hela dagarna och kommer hem senare på kvällen/natten. Denna docka bär min dotter hela tiden, har den alltid i ena handen vart vi än åker. Har aldrig riktigt förstått vad som kan vara så viktigt med den utan jag tänker mer att det är ett beroende likt snuttefilt man hade som liten, något man fått starkt band till sedan barnsben. Jag har frågat varför hon tar med den hela tiden liksom varför hon förstör dockan. Hon svarar aldrig på det, tittar bara på mig med en arg min som om jag inte har med det att göra.
Det var först några månader sen då jag märkte hur beroende hon faktiskt var av den. Middag med släkten var det som gällde. Blev ganska bråttom den dagen vilket resulterade i att hon glömde sin docka hemma, stressade henne då det var väldigt mycket att göra. Kom på misstaget i bilen vilket gjorde henne väldigt arg, hon slog mig och beordrade att stanna, åka tillbaka för att hämta den. Jag hade kommit ut på motorvägen vilket gjorde saken omöjlig. Hon skrek, hon slog och fick mig nästan att köra av vägen, hon hade inte brytt sig om hela familjen hade dött i en frontalkrasch i det fallet. Fick stanna bilen vid en mack längre fram, pusta ut med håren resta i nacken och vända för att hämta dockan. När hon fick den i sin famn igen blev hon samma tysta lilla tjej.
Saker blir värre med henne, man hör henne prata uppifrån hennes rum varje kväll med sig själv, hur hon tassar runt där uppe och gör någonting jag inte vet vad. Trots att jag beordrar henne att gå och lägga sig. Har kommit in ett par gånger när hon låter, då ligger hon i sängen, tittar på mig och ifrågasätter vad jag gör där. Och förnekar att hon fört några ljud. Så har det varit ett tag nu. Har knappt någon kontakt med henne längre, hon har dåligt temperament och kort stubin. Aldrig snäll, bara mot sin docka i hemlighet verkar det som.
Det var ikväll, jag hörde samma tydliga egen-konversationer uppifrån hennes rum. Jag smög denna gång väldigt tyst för att gå till botten med beteendet så sent på hennes rum. Jag gick närmare dörren, lyckades öppna den på glänt då hon sitter med ryggen mot mig, dockan framför sig i sitt-position på en plastpall. De pratar med varandra, eller a, hon pratar med den och verkar tro att hon får respons tillbaka. Liksom nickar upp och ner med huvudet som om det vore en djup diskussion där de förstår varandra. Jag avbröt henne genom att ropa, "ska inte du sova!?"
Hon vrider på huvudet i nästan slow-motion. Tittar ner i backen, grymtar några fula ord och ber mig sticka därifrån. Hon har ingen ögonkontakt med mig.
Jag tar tag i henne då hon reser sig upp, tittar på mig med den tomaste blick jag någonsin skådat. Går fram till dörren och pekar att jag ska gå ut. Utan ett ord.
Jag bestämmer mig då för att ta hennes docka, gå ut från rummet och se hennes reaktion. Hon skrek åt mig att släppa dockan, hon sa att hon skulle döda mig, hon skrek att hon hatade mig. Hon hoppade på mig och klöste mig i ansiktet när jag gick därifrån. Jag var rädd, jag är en pappa som är rädd för sin dotter.
Hon blev fullkomligt rasande, fick ingen pli på henne. Jag höll dockan stadigt och drog ner henne i källaren, stängde dörren och låste. Hon var därinne likt ett monster som ylade och klöste på dörren under väldigt lång tid. Hon är nu tyst och har lagt sig för att sova tror jag, vågar knappt öppna och titta.
Jag vänder mig nu till er flashback, vad fan ska jag göra? Känner någon igen fall likt dessa? Hur fan ska jag berätta detta för min snart hemkomna fru?
