Markerade strukturer i svenska språket??

Har en uppgift framför mig där det efterfrågas sju olika markerade strukturer i svenska språket. Jag vet att Platshållartvång är en av dem, men vad f-n finns det mera? Ngn som har en aning?

/T

V2-regeln?

Till att börja med: har du bra koll på vad det innebär att någonting är en markerad struktur? Kan du redogöra för det lite kort? Så att det inte bara blir att vi matar dig med svar på din skoluppgift utan att du har förstått vad som frågas efter.

Vad är platshållartvång? (Jag känner säkert till företeelsen, men jag är inte så bra på namnen på svenska syntaktiska fenomen.)

Subjektspositionen kan inte vara tom, så om det inte finns något ”innehållstungt” subjekt måste platsen fyllas av ett tomt det (t.ex. Det snöar).

Det självklara undantaget från platshållartvång är imperativ, där den/det tilltalade underförstås som subjekt.

– Snöa nu av hjärtans lust! — (nu har jag en ny skyffel att skotta med)

– Rör inte fjärrkontrollen!

Så har vi en gråzon mellan kallt konstaterande och imperativ.

– Här ska inte viftas med några pekpinnar.

Eller är »här« ett pronomen här? I min gamla sydvästliga dialekt kan även ett annat adverb vara platshållare:

– Där är ingen som klår honom i poker.

Okej, givetvis.

Men missförstår jag terminologin här, för hur är det en "markerad struktur"? Jag uppfattade det som att en markerad struktur skulle vara, säg, framflyttat direkt objekt ("honom känner jag inte" mot "jag känner honom inte"), dvs markerad i bemärkelsen "sticker ut från normalfallet". Men det kanske finns någon annan betydelse hos termen som jag inte är bekant med?

Jag vet inte. Men när jag googlade nu hittade jag följande uppsats:
http://hig.diva-portal.org/smash/get...944/FULLTEXT01
Jag har inte heller stött på denna betydelse hos begreppet markerad.

Nog måste BIFF-regeln vara en markerad struktur i den betydelse som används av Högskolan i Gävle. Samtidigt är inte BIFF-regeln ristad i sten. I att-satser kan avvikelse från BIFF-regeln rent av vara ägnad att injaga förtroende hos läsaren/lyssnaren. Det kan gälla de finansiella utsikterna via en riksbankschefs glasögon.

Skulle man inte kunna nämna attribut-före-nomen som karakteristiskt för svenskan? Vi använder sällan gradering av den typen som romanska språk har: ett attribut med lågt överraskningsvärde anges ofta före bäraren i franska/portugisiska.

Ytterligare kan flytande placering av adverbial vara en »markerad strukturer«. I det fallet är den fria strukturen karakteristisk. Frånvaro av tvingande struktur är också strukturell.

Ytterligare har vi de paradoxala idiomen som »Alla har inte bil« – ett exempel på en markerad lögn som anammats av modersmålstalare. Den karakteristiska strukturen är förankrad i den svenska situationens semantik med svenskägda Volvo och SAAB. Inget är hugget i sten vad gäller bilbranschens struktur.

Klassen »markerade strukturer« låter som ett vanskligt begrepp, eftersom bedömningen är relativ. Antag att ett stort språk skulle anamma en av svenskans »markerade strukturer«. Då skulle det inte längre vara en markerad struktur i svenskan(?). Alternativt, så skulle »markerade strukturer« bero på vilket modersmål en invandrare har när den närmar sig svenskan.

Inte för att jag har ambitionen att lansera lingvistik·termer för de svenska högskolorna, men »karakteristiska strukturer« kunde väl vara ett alternativ? Det innebär dels att de inte behöver gälla generellt (se imperativ ovan), dels att samma »karakteristiska strukturer« kan förekomma i både besläktade och obesläktade språk.

---

Platshållande verb som »göra« blir ibland motsägelsefunna. Ibland är »göra« platshållare för »kunna« men att kunna är egentligen ingenting man gör.

– A softar, och det gör B också.

Att softa är att inget göra, så B kan väl inte både göra och softa?!

Inte jag heller. "Markerad" används oftare om företeelser inom ett och samma språk, t.ex. att passivum är morfologiskt markerat i svenskan.