Jag råder dig att köpa en "riktig" Les Paul istället, jag införskaffade mig en custom i stil med 59:an istället för 2012:an. Det jag tyckte minst om med 12:an var allt jävla fasvändande och coilsplittande, man fick helt klart nog. Jag tycker om gitarrer med många möjligheter, 9 micklägen etc men med Gibsons "superpaul" kändes snarare som en kvasigitarr. Man köper väl en Les Paul för att man vill ha en Les Paul just och inte en strata.
Dessutom är alla dessa modeller chambered eller "weight reliefed" som det så oerhört pretensiöst heter, min LP är tung som satan men jag övertygad om att vikten är en utav de faktorerna som får den att låta så bra.
Det går dock inte att förneka att det är ett bra instrument, det handlar ju trots allt om vad man söker. Tycker man att det låter bra med alla varianter som mickarna tillåter en att använda så ska man köpa den, jag anser dock att all den elektroniken som krävts för att skapa detta instrument tar bort en del utav outputen överlag. Jag kommer inte ihåg om den hade en "blower switch", dvs att en utav tone-knobsen kunde tryckas ner eller lyftas upp för att få stallmicken bypassad rakt ut i telejacket likt Guthrie Govans signaturmodell från Suhr. Jag tycker hur som att de resterande micklägena tappar i ouput med den överdrivna mängden elektronik.
Man kan givetvis kritisera Les Paulmodellen överlag, vinklat huvud är skitdåligt om man mot förmodan skulle tappa gitarren. Huvudet går av i sådant fall, det går inte att komma ifrån. Sadlarna på stallet sitter inte mot varandra och resonerar inte optimalt. Skruvarna som sitter i kroppen är inte så breda, hade hela stallet istället suttit mot kroppen hade man haft mycket bättre sustain då allt hade resonerat bättre.
Det finns en väldigt bra review på youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=PT_iHnOhX9M